Min sociala fobi förstör mig
Känns lite att jag står still och trampar, fast på en och samma punkt som jag varit i väldigt många år.
Jag är 29år, ensamstående pappa och lider av social fobi.
Efter att i helgen nu fått mitt tredje genombrott av idioti när det kommer till en eventuell partner så blir jag så ledsen och arg på mig själv. Blir så obekväm och vet inte hur jag ska bete mig när det kommer till någon som jag tycker om, som jag inte vill ska försvinna, så gör jag idiotiska saker som får dom att backa.
Efter att fått beskedet att hon hellre backar för det verkar gå allting så snabbt så får jag bara den tanken att "fan jag orkar inte må dåligt nå mer". Just då i tillfället så tog jag an akten att skriva avskeds brev till dom närmaste jag har. Tappa igen avloppet, fylla golvet med grönsåpa, fästa repet i taket och sparka undan pallen.
Får väl tacka min egen klantighet att inte fästa den så jävla bra i taket då repet lossna efter en kort stund, och Ja, det är jag glad över för man inser en och annan sak efteråt.
Och istället för att fly undan sina problem med att ta bort sig själv så vill jag hellre kunna lära mig leva med dom eller helst helt utan dom.
Jag är inte en person som har dåligt självförtroende eller tycker jag ser ful ut. Och jag tror inte att andra gör det heller, men allt förfaller för att jag har sån stor social fobi.
Bor i en stad jag inte vill bo i, känner ingen här och har ingen familj här, och har inte möjligheten att flytta på mig för jag kan inte ha delad vårdnad då. Och är ingen massiv stad utan en mindre där alla känner alla, utom jag. Är fast på en plats där jag inte vill vara, men är inget att göra åt.
Den lilla familjen jag har verkar inte värdera varken mig eller mitt barn särskilt högt. Så här sitter man ensam.
Och hur jag ska kunna hitta möjligheten att träffa nya människor vet jag inte...
Allt detta gör att jag blir stressad, deprimerad, och känner mig väldigt väldigt ensam.
Är det någon som vet något sätt att hantera det här ? För jag vet inte vars jag ska börja :/
