16 gravida - ett barn

Oj vad jag kände igen mig!

Min första graviditet var också en abort (misstänker dock att fostret hunnit dö det med mellan undersökningen och ingreppet) när jag var "ung och dum".

Kromosomavvikelse - check. Balanserad translokation här.

Fick i måndags veta att min sjunde graviditet avstannat i vecka 7-8, vilket var fyra-fem veckor sedan. Vågade inte göra tidigt vul den här gången, eftersom att jag hela tiden hade känslan av att det skulle sluta såhär. Kanske dumt såhär efteråt, hade ju sluppit gå runt i veckor och bli "lurad".

Gjorde en skrapning idag. Tycker att det är oerhört strongt av dig att göra det mediciniskt, vill aldrig i livet gå igenom det igen. Tycker att det är mycket skönare att bli sövd. Och det känns så orättvist och förjävligt att jag kan jämföra de två.

Jag har däremot inga egna barn, men maken har. Och vi är beviljade pgd. Vi är även beviljade syskonförsök och det har jag förstått har med vilket landsting vi bor i. Och DET känns riktigt orättvist och skevt! Sedan är det ju det här med att det är så fruktansvärt lång väntetid på pgd här i Sverige. Har man råd kan man lägga ut för en behandling utomlands som man får tillbaka från försäkringskassan sen. Men då ska man ju ha råd och lägga ut, som du säger, över 100.000kr och man får stå för resor och alla kringkostnader själv. Vilket vi inte alls har möjlighet till.

Jag förstår dina känslor fullt ut. Och jag vet att det känns överjävligt just nu. Jag vet också att du nu undrar hur du någonsin ska kunna lära dig leva med det här. Och jag gissar på att du redan vet att ingenting någon säger kommer att göra det bra. Jag önskar så att jag kunde säga något som tar bort smärtan, eller i alla fall lindrar den.

Beklagar verkligen!

Jag fick liksom inget val. Medicinsk abort var det enda. Jag skulle absolut helst velat undvika det då jag VET hur hemsk min första abort var. Jag förlorade så mycket blod så jag svimmade inne på toaletten, dom fick bryta upp dörren.

Enda valet jag fick var att göra den hemma nu, eller komma tillbaka nästa vecka och ligga där tills det var igång. Jag kände att jag helst inte vill känna mig gravid en vecka till och veta att det inte finns något som lever där inne.

Men jag gråter och har ångest om vartannat för jag är SÅ rädd!

Min vän gick igenom samma sak i oktober, hon hamnade på akuten, likblek, blå om läpparna, kunde knappt anda och blodtryck var 50/90 har jag för mig. De ringde ambulans men fick till svar att ambulansen var på en viktig utryckning så de fick ta sig in själva. Hon höll alltså på att dö! Akuten som hon hamnade på anmälde sjukhuset som hade skickat hem henne med tabletter. Detta gör mig ju också väldigt rädd. Ingen av oss har bil, ingen familj eller vänner i närheten, det skulle ta oss ca 50min till närmsta sjukhus.

När jag ska in på återbesök 7/8 så ska jag begära all information om ALLA möjligheter som kanske kan finnas. Jag tycker att när vi vet vad felet är så borde även vi bli beviljade pgd och hjälp trots att det finns barn sen tidigare.

Måste bara fråga, hur är en skrapning? Hur känns det efteråt? Smärtor? Blödningar? Om du jämför med medicinska aborten.

Jag bad om en skrapning innan läkaren i måndags ens han föreslå hur vi skulle gå vidare. Hon kommenterade att man i första hand får medicin, men jag avbröt henne och sa att jag hade full koll på det, eftersom att jag varit med förut och föredrar skrapning. Då skrev hon en remiss utan tjafs. Men jag tror att det har väldigt mycket att göra med att jag bor i Stockholm. Det låter inte som att du gör det. Och det är ju så fucked up att det ska vara sådan skillnad!

Jag vet inte riktigt om jag kan förklara hur en skrapning är. Man kommer dit och byter om till operationskläder. Får en infart, väntar på att få komma in till operation. Väl där blir man sövd nästan direkt och man vaknar när man kommit tillbaka till "väntrummet". Sedan får man vänta tills det slutar snurra och man får gå hem när man ätit, druckit och kissat. Under hela tiden blir man påpassad på hela tiden och det hela tar typ 3-4 timmar (man är på operation i drygt 30-45min). Efteråt har man menssmärtor i någon dag, som Ipren och värmedyna fixar. Blödningarna har för mig varit mindre än efter den medicinska och hållt i sig kortare tid också. Har varit slut på några dagar.

Det går inte ens att jämföra med den medicinska tycker jag. Nu gjorde jag den hemma och jag tror att det är lite annorlunda om man är på sjukhus. För mig var det värkarbetet som var det värsta, du vet trycket och den brännande känslan innan fostret kommit ut, vilket tog typ 6 timmar för mig. Inga värktabletter i världen har kunnat få bort den smärtan och jag tror att det hade blivit hundra gånger lättare om jag fått smärtstillande intravenöst på sjukhus. Väl när det var ute försvann smärtan nästan helt och jag började bara störtblöda. Var tvungen att springa på toaletten typ var 10:e minut i en hel förmiddag för att "tömma" mig på massor av blod, klegg och slem. Efter det blödde jag som vanlig mens i typ två dagar och hade rosa flytningar i ytterligare några dagar (brukar dock ha en väldigt sparsam mens i normala fall, om det kan påverka). Nu såhär i efterhand borde jag åkt in till gynakuten, för jag märkte av blodbristen i flera dagar. Så det gick ju relativt bra ändå för mig, med tanke på alla skräckexempel man har hört genom åren.

Ah okej. Usch! Jag mår illa vid bara tanken på vad som komma skall.

Jag tog mina värktabletter och 4 cytotec kl 18, Nu ligger jag här och bara väntar på att helvetet ska dra igång. Jag har gråtit så mycket så ögonen är svullna, såra och oändligt trötta. Om jag ändå kunde sova igenom allt. Vakna om ett par veckor när allt är över och blödningar slut..

Beklagar verkligen era förlorade små!

Jag är själv barnlös och kämpat genom utredningar o ivf behandlingar för att förhoppningsvis få välkomna ett barn till vår familj!

Undrar varför ni inte kan få ivf eller liknande hjälp? Ni har om jag förstått rätt egna barn, men inga gemensamma och det är ju det som är kriteriet för att få landstingsfinansierad hjälp?

Beklagar verkligen era förlorade små!

Jag är själv barnlös och kämpat genom utredningar o ivf behandlingar för att förhoppningsvis få välkomna ett barn till vår familj!

Undrar varför ni inte kan få ivf eller liknande hjälp? Ni har om jag förstått rätt egna barn, men inga gemensamma och det är ju det som är kriteriet för att få landstingsfinansierad hjälp?

4 cytotec i slidan och 2 under tungan, ingenting har hänt än. Jag hade hoppats på att det skulle dra igång fort och gå över ännu snabbare. Jag ångrar lite på att jag tog mina smärtstillande först, eftersom inget hänt. Jag har iallafall en morfintablett kvar och som "tur" var (förstå mig rätt) så var min man med i en olycka i maj, så han har kvar ett par tabletter som jag kan få om det blir lika hemskt som min 1a abort.. usch vad dåligt jag mår över detta ????

Hur har det gått för dig? Har du kunnat sova något?

Jag hade en liten blödning vid första toabesöket i morse, annars ingenting förutom kanske nån droppe rosa på pappret vid varje besök under dagen. Ingen kraftig smärta, bara små hugg i magen ibland. Dåligt med sömn men inte pga smärtor, mer pga sorgen.

Vad jobbigt att det inte kommit igång än. Och lite underligt kan jag tycka. Jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen för att höra om det är normalt att det ska ta sådan lång tid.