• Ronyah

    16 gravida - ett barn

    Långt men måste få skriva av mig lite.

    När jag var 15 gjorde jag en abort i v9, det var det hemskaste jag någonsin varit med om! Och lovade mig själv att detta gör jag aldrig nånsin om!!

    2004, När jag var 19 födde jag en fin och frisk pojke <3 han fyller 13 i år.

    2 år senare, 2006, började jag med p-spruta, hela 2 st tog jag innan jag slutade med dem. Det var första och sista gången jag använt preventivmedel.

    2008 kom min första mens tillbaka, fruktansvärt oregelbundet. Jag hade mens i 28 dagar, var mensfri i 3 dagar, fick mens igen i 8 dagar å då fortsatte det i ca 8 månader.

    Idag är jag 31, fyller 32 snart, jag har haft totalt 16 graviditeter.

    Min senaste graviditet kommer avslutas idag, sorgen är obeskrivlig!

    Jag tänkte dela med mig av min senaste graviditet.

    Den 31/5 tog jag ett gravtest, det var det finaste + jag någonsin sett.

    När jag enligt sista mens skulle varit i v8 var jag inne på VUL, 13/6, pga mina tidigare MF.

    Där fanns ingenting förutom en liten prick i ena hörnet, jag blev garanterad ett MA. Sorgen slet mig i bitar.. jag var arg och ledsen, förbannad på min kropp som kände dig gravid.. Blev skickad till labb för hcg, det visade på 9600, 3 dagar senare en ökning på 4000, lågt, men vissa kan vara låghormonare, jag kände ett litet hopp börja växa inuti mig.

    Den, 21/6, var det dax för ett nytt VUL, och där fick jag se det mest underbara jag sett, ett litet hjärta som fladdrade likt fjärilsvingar <3 blev flyttad till v6 (5+6)

    Lyckan var obeskrivlig!!

    Fram tills igår, 13/7, mitt 3e VUL, v10 (9+1), jag låg där, min man satt bredvid mig, jag säger tyst "Jag ser ingenting" Jag visste att något var fel, varför så ingen något?? Ännu en gynekolog kommer in och gör samma undersökning. Orden jag fasade for över hennes läppar som i slowmotion, tyvärr, den dog i v7, antagligen bara några dagar efter att du fick se hjärtat.

    Min värld rasade, om å om å om igen. Varenda cell i min kropp slets i tusentals bitar, jag gick sönder, inga ord kan beskriva vad jag kände, vad jag fortfarande känner.

    Jag fick med mig tabletter för att göra en medicinsk abort här hemma. Tabletterna ligger fortfarande på bordet, idag är det dax. Idag ska jag avbryta graviditeten.

    Jag känner mig värdelös, ledsen, arg, förtvivlad, besviken, förbannad och en kula i pannan vore den absoluta utvägen här för att slippa den psykiska smärta jag har och den fysiska smärta jag kommer genomgå.

    2014 genomgick jag en utredning, den visade på en kromosomavvikelse.

    Det finns INGEN hjälp att få eftersom jag har ett så kallat "mirakelbarn" sedan tidigare, och min man har ett barn sedan tidigare förhållande. Vi har ingen rätt till hjälp, vi har inte rätt till ett gemensamt barn. För oss, och många andra som kämpar för ett kärleksbarn har det blivit en klassfråga. Är du inte rik, så har du inte rätt till ett barn. Är det verkligen så vi vill att världen ska fungera? Jag ska definitivt kämpa för vår och alla andras rätt till ett gemensamt barn där det finns påvisade "fel", trots att vi saknar 100000tals kronor. Man blir inte automatiskt en bättre förälder för att man har pengar. Jag menar även att helt barnlösa par ska få den hjälp de behöver tills det lyckas.

    Jag betalade inte en enda krona för att göra abort, inte en enda krona för att ta bort ett liv.

    Däremot ska man betala för att säkra en framtid, för att skapa ett liv.

    Alla har rätt till sin åsikt. Detta är Min, oavsett vad, vilken sjukdom eller förhinder vi har för att kunna skapa ett barn eller fler så borde hjälpen finnas, UTAN att det ska kosta en förmögenhet.

    Har har alltså

    1 abort - frivillig

    1 barn

    13 MF

    1 MA

    Det blir 1 graviditet/år sen jag var 16 tills nu, om man slår ut det.

  • Svar på tråden 16 gravida - ett barn
  • Anonym (Qwerty)

    Oj vad jag kände igen mig!

    Min första graviditet var också en abort (misstänker dock att fostret hunnit dö det med mellan undersökningen och ingreppet) när jag var "ung och dum".

    Kromosomavvikelse - check. Balanserad translokation här.

    Fick i måndags veta att min sjunde graviditet avstannat i vecka 7-8, vilket var fyra-fem veckor sedan. Vågade inte göra tidigt vul den här gången, eftersom att jag hela tiden hade känslan av att det skulle sluta såhär. Kanske dumt såhär efteråt, hade ju sluppit gå runt i veckor och bli "lurad".

    Gjorde en skrapning idag. Tycker att det är oerhört strongt av dig att göra det mediciniskt, vill aldrig i livet gå igenom det igen. Tycker att det är mycket skönare att bli sövd. Och det känns så orättvist och förjävligt att jag kan jämföra de två.

    Jag har däremot inga egna barn, men maken har. Och vi är beviljade pgd. Vi är även beviljade syskonförsök och det har jag förstått har med vilket landsting vi bor i. Och DET känns riktigt orättvist och skevt! Sedan är det ju det här med att det är så fruktansvärt lång väntetid på pgd här i Sverige. Har man råd kan man lägga ut för en behandling utomlands som man får tillbaka från försäkringskassan sen. Men då ska man ju ha råd och lägga ut, som du säger, över 100.000kr och man får stå för resor och alla kringkostnader själv. Vilket vi inte alls har möjlighet till.

    Jag förstår dina känslor fullt ut. Och jag vet att det känns överjävligt just nu. Jag vet också att du nu undrar hur du någonsin ska kunna lära dig leva med det här. Och jag gissar på att du redan vet att ingenting någon säger kommer att göra det bra. Jag önskar så att jag kunde säga något som tar bort smärtan, eller i alla fall lindrar den.

  • Ronyah
    Anonym (Qwerty) skrev 2017-07-14 16:09:52 följande:

    Oj vad jag kände igen mig!

    Min första graviditet var också en abort (misstänker dock att fostret hunnit dö det med mellan undersökningen och ingreppet) när jag var "ung och dum".

    Kromosomavvikelse - check. Balanserad translokation här.

    Fick i måndags veta att min sjunde graviditet avstannat i vecka 7-8, vilket var fyra-fem veckor sedan. Vågade inte göra tidigt vul den här gången, eftersom att jag hela tiden hade känslan av att det skulle sluta såhär. Kanske dumt såhär efteråt, hade ju sluppit gå runt i veckor och bli "lurad".

    Gjorde en skrapning idag. Tycker att det är oerhört strongt av dig att göra det mediciniskt, vill aldrig i livet gå igenom det igen. Tycker att det är mycket skönare att bli sövd. Och det känns så orättvist och förjävligt att jag kan jämföra de två.

    Jag har däremot inga egna barn, men maken har. Och vi är beviljade pgd. Vi är även beviljade syskonförsök och det har jag förstått har med vilket landsting vi bor i. Och DET känns riktigt orättvist och skevt! Sedan är det ju det här med att det är så fruktansvärt lång väntetid på pgd här i Sverige. Har man råd kan man lägga ut för en behandling utomlands som man får tillbaka från försäkringskassan sen. Men då ska man ju ha råd och lägga ut, som du säger, över 100.000kr och man får stå för resor och alla kringkostnader själv. Vilket vi inte alls har möjlighet till.

    Jag förstår dina känslor fullt ut. Och jag vet att det känns överjävligt just nu. Jag vet också att du nu undrar hur du någonsin ska kunna lära dig leva med det här. Och jag gissar på att du redan vet att ingenting någon säger kommer att göra det bra. Jag önskar så att jag kunde säga något som tar bort smärtan, eller i alla fall lindrar den.


    Beklagar verkligen!

    Jag fick liksom inget val. Medicinsk abort var det enda. Jag skulle absolut helst velat undvika det då jag VET hur hemsk min första abort var. Jag förlorade så mycket blod så jag svimmade inne på toaletten, dom fick bryta upp dörren.
    Enda valet jag fick var att göra den hemma nu, eller komma tillbaka nästa vecka och ligga där tills det var igång. Jag kände att jag helst inte vill känna mig gravid en vecka till och veta att det inte finns något som lever där inne.
    Men jag gråter och har ångest om vartannat för jag är SÅ rädd!

    Min vän gick igenom samma sak i oktober, hon hamnade på akuten, likblek, blå om läpparna, kunde knappt anda och blodtryck var 50/90 har jag för mig. De ringde ambulans men fick till svar att ambulansen var på en viktig utryckning så de fick ta sig in själva. Hon höll alltså på att dö! Akuten som hon hamnade på anmälde sjukhuset som hade skickat hem henne med tabletter. Detta gör mig ju också väldigt rädd. Ingen av oss har bil, ingen familj eller vänner i närheten, det skulle ta oss ca 50min till närmsta sjukhus.

    När jag ska in på återbesök 7/8 så ska jag begära all information om ALLA möjligheter som kanske kan finnas. Jag tycker att när vi vet vad felet är så borde även vi bli beviljade pgd och hjälp trots att det finns barn sen tidigare.

    Måste bara fråga, hur är en skrapning? Hur känns det efteråt? Smärtor? Blödningar? Om du jämför med medicinska aborten.
  • Anonym (Qwerty)
    Ronyah skrev 2017-07-14 17:38:50 följande:

    Beklagar verkligen!

    Jag fick liksom inget val. Medicinsk abort var det enda. Jag skulle absolut helst velat undvika det då jag VET hur hemsk min första abort var. Jag förlorade så mycket blod så jag svimmade inne på toaletten, dom fick bryta upp dörren.

    Enda valet jag fick var att göra den hemma nu, eller komma tillbaka nästa vecka och ligga där tills det var igång. Jag kände att jag helst inte vill känna mig gravid en vecka till och veta att det inte finns något som lever där inne.

    Men jag gråter och har ångest om vartannat för jag är SÅ rädd!

    Min vän gick igenom samma sak i oktober, hon hamnade på akuten, likblek, blå om läpparna, kunde knappt anda och blodtryck var 50/90 har jag för mig. De ringde ambulans men fick till svar att ambulansen var på en viktig utryckning så de fick ta sig in själva. Hon höll alltså på att dö! Akuten som hon hamnade på anmälde sjukhuset som hade skickat hem henne med tabletter. Detta gör mig ju också väldigt rädd. Ingen av oss har bil, ingen familj eller vänner i närheten, det skulle ta oss ca 50min till närmsta sjukhus.

    När jag ska in på återbesök 7/8 så ska jag begära all information om ALLA möjligheter som kanske kan finnas. Jag tycker att när vi vet vad felet är så borde även vi bli beviljade pgd och hjälp trots att det finns barn sen tidigare.

    Måste bara fråga, hur är en skrapning? Hur känns det efteråt? Smärtor? Blödningar? Om du jämför med medicinska aborten.


    Jag bad om en skrapning innan läkaren i måndags ens han föreslå hur vi skulle gå vidare. Hon kommenterade att man i första hand får medicin, men jag avbröt henne och sa att jag hade full koll på det, eftersom att jag varit med förut och föredrar skrapning. Då skrev hon en remiss utan tjafs. Men jag tror att det har väldigt mycket att göra med att jag bor i Stockholm. Det låter inte som att du gör det. Och det är ju så fucked up att det ska vara sådan skillnad!

    Jag vet inte riktigt om jag kan förklara hur en skrapning är. Man kommer dit och byter om till operationskläder. Får en infart, väntar på att få komma in till operation. Väl där blir man sövd nästan direkt och man vaknar när man kommit tillbaka till "väntrummet". Sedan får man vänta tills det slutar snurra och man får gå hem när man ätit, druckit och kissat. Under hela tiden blir man påpassad på hela tiden och det hela tar typ 3-4 timmar (man är på operation i drygt 30-45min). Efteråt har man menssmärtor i någon dag, som Ipren och värmedyna fixar. Blödningarna har för mig varit mindre än efter den medicinska och hållt i sig kortare tid också. Har varit slut på några dagar.

    Det går inte ens att jämföra med den medicinska tycker jag. Nu gjorde jag den hemma och jag tror att det är lite annorlunda om man är på sjukhus. För mig var det värkarbetet som var det värsta, du vet trycket och den brännande känslan innan fostret kommit ut, vilket tog typ 6 timmar för mig. Inga värktabletter i världen har kunnat få bort den smärtan och jag tror att det hade blivit hundra gånger lättare om jag fått smärtstillande intravenöst på sjukhus. Väl när det var ute försvann smärtan nästan helt och jag började bara störtblöda. Var tvungen att springa på toaletten typ var 10:e minut i en hel förmiddag för att "tömma" mig på massor av blod, klegg och slem. Efter det blödde jag som vanlig mens i typ två dagar och hade rosa flytningar i ytterligare några dagar (brukar dock ha en väldigt sparsam mens i normala fall, om det kan påverka). Nu såhär i efterhand borde jag åkt in till gynakuten, för jag märkte av blodbristen i flera dagar. Så det gick ju relativt bra ändå för mig, med tanke på alla skräckexempel man har hört genom åren.
  • Ronyah
    Anonym (Qwerty) skrev 2017-07-14 18:24:06 följande:

    Jag bad om en skrapning innan läkaren i måndags ens han föreslå hur vi skulle gå vidare. Hon kommenterade att man i första hand får medicin, men jag avbröt henne och sa att jag hade full koll på det, eftersom att jag varit med förut och föredrar skrapning. Då skrev hon en remiss utan tjafs. Men jag tror att det har väldigt mycket att göra med att jag bor i Stockholm. Det låter inte som att du gör det. Och det är ju så fucked up att det ska vara sådan skillnad!

    Jag vet inte riktigt om jag kan förklara hur en skrapning är. Man kommer dit och byter om till operationskläder. Får en infart, väntar på att få komma in till operation. Väl där blir man sövd nästan direkt och man vaknar när man kommit tillbaka till "väntrummet". Sedan får man vänta tills det slutar snurra och man får gå hem när man ätit, druckit och kissat. Under hela tiden blir man påpassad på hela tiden och det hela tar typ 3-4 timmar (man är på operation i drygt 30-45min). Efteråt har man menssmärtor i någon dag, som Ipren och värmedyna fixar. Blödningarna har för mig varit mindre än efter den medicinska och hållt i sig kortare tid också. Har varit slut på några dagar.

    Det går inte ens att jämföra med den medicinska tycker jag. Nu gjorde jag den hemma och jag tror att det är lite annorlunda om man är på sjukhus. För mig var det värkarbetet som var det värsta, du vet trycket och den brännande känslan innan fostret kommit ut, vilket tog typ 6 timmar för mig. Inga värktabletter i världen har kunnat få bort den smärtan och jag tror att det hade blivit hundra gånger lättare om jag fått smärtstillande intravenöst på sjukhus. Väl när det var ute försvann smärtan nästan helt och jag började bara störtblöda. Var tvungen att springa på toaletten typ var 10:e minut i en hel förmiddag för att "tömma" mig på massor av blod, klegg och slem. Efter det blödde jag som vanlig mens i typ två dagar och hade rosa flytningar i ytterligare några dagar (brukar dock ha en väldigt sparsam mens i normala fall, om det kan påverka). Nu såhär i efterhand borde jag åkt in till gynakuten, för jag märkte av blodbristen i flera dagar. Så det gick ju relativt bra ändå för mig, med tanke på alla skräckexempel man har hört genom åren.


    Ah okej. Usch! Jag mår illa vid bara tanken på vad som komma skall.

    Jag tog mina värktabletter och 4 cytotec kl 18, Nu ligger jag här och bara väntar på att helvetet ska dra igång. Jag har gråtit så mycket så ögonen är svullna, såra och oändligt trötta. Om jag ändå kunde sova igenom allt. Vakna om ett par veckor när allt är över och blödningar slut..
  • Anonym (Qwerty)
    Ronyah skrev 2017-07-14 18:47:37 följande:

    Ah okej. Usch! Jag mår illa vid bara tanken på vad som komma skall.

    Jag tog mina värktabletter och 4 cytotec kl 18, Nu ligger jag här och bara väntar på att helvetet ska dra igång. Jag har gråtit så mycket så ögonen är svullna, såra och oändligt trötta. Om jag ändå kunde sova igenom allt. Vakna om ett par veckor när allt är över och blödningar slut..


    Jag håller tummarna att allt går så smidigt och smärtfritt som det bara går för dig!

    Ja, jag vet. Eller typ ännu hellre få sova och vakna upp gravid i typ 18:e veckan och få redan på att allt ser toppen ut..
  • Snuttis2

    Beklagar verkligen era förlorade små!

    Jag är själv barnlös och kämpat genom utredningar o ivf behandlingar för att förhoppningsvis få välkomna ett barn till vår familj!

    Undrar varför ni inte kan få ivf eller liknande hjälp? Ni har om jag förstått rätt egna barn, men inga gemensamma och det är ju det som är kriteriet för att få landstingsfinansierad hjälp?

  • Anonym (Qwerty)
    Snuttis2 skrev 2017-07-14 18:59:57 följande:

    Beklagar verkligen era förlorade små!

    Jag är själv barnlös och kämpat genom utredningar o ivf behandlingar för att förhoppningsvis få välkomna ett barn till vår familj!

    Undrar varför ni inte kan få ivf eller liknande hjälp? Ni har om jag förstått rätt egna barn, men inga gemensamma och det är ju det som är kriteriet för att få landstingsfinansierad hjälp?


    Jag har inga barn, men TS hade ett barn.

    Grejen med ivf när man har en kromosomavvikelse är att det inte är tillräckligt. Ivf gör varken från eller till då utan det kommer sluta i missfall i alla fall. Det man måste göra är pgd, vilket är som ivf med en twist kan man säga. Förloppet är nästan detsamma förutom att man tar och plockar ut lite celler från ett odlat befruktat ägg. Efter det tar dem och fryser ner alla ägg i väntan på svar. De ägg som har en onormal kromosomuppsättning kastas, har man otur är det alla. Eftersom att man kan göra en väldans massa med den här metoden (som att analysera könskromosomerna och kasta alla pojkar om man så vill) så är det oerhört restriktivt här i Sverige. Bara Karolinska i Huddinge och ett sjukhus i Göteborg gör det här. Och restriktionerna varierar mellan landsting. En del tar tex inte och beviljar syskonförsök, medan andra gör det. Troligtvis eftersom det här är sjukt dyrt för landstingen att göra.
  • Anonym (Qwerty)
    Snuttis2 skrev 2017-07-14 18:59:57 följande:

    Beklagar verkligen era förlorade små!

    Jag är själv barnlös och kämpat genom utredningar o ivf behandlingar för att förhoppningsvis få välkomna ett barn till vår familj!

    Undrar varför ni inte kan få ivf eller liknande hjälp? Ni har om jag förstått rätt egna barn, men inga gemensamma och det är ju det som är kriteriet för att få landstingsfinansierad hjälp?


    Tryckte iväg svaret för snabbt!

    Jag är som sagt berättigad pgd, men väntetiderna är väldigt långa. Kommer troligtvis få hjälp nästa vår.

    Och tack så mycket! Beklagar att du också behöver kämpa.
  • Ronyah

    4 cytotec i slidan och 2 under tungan, ingenting har hänt än. Jag hade hoppats på att det skulle dra igång fort och gå över ännu snabbare. Jag ångrar lite på att jag tog mina smärtstillande först, eftersom inget hänt. Jag har iallafall en morfintablett kvar och som "tur" var (förstå mig rätt) så var min man med i en olycka i maj, så han har kvar ett par tabletter som jag kan få om det blir lika hemskt som min 1a abort.. usch vad dåligt jag mår över detta ????

  • Anonym (Qwerty)
    Ronyah skrev 2017-07-14 22:31:58 följande:

    4 cytotec i slidan och 2 under tungan, ingenting har hänt än. Jag hade hoppats på att det skulle dra igång fort och gå över ännu snabbare. Jag ångrar lite på att jag tog mina smärtstillande först, eftersom inget hänt. Jag har iallafall en morfintablett kvar och som "tur" var (förstå mig rätt) så var min man med i en olycka i maj, så han har kvar ett par tabletter som jag kan få om det blir lika hemskt som min 1a abort.. usch vad dåligt jag mår över detta ????


    Gud vad jobbigt! Tur att du har extra värktabletter.

    Förstår att du mår dåligt. Det går inte att komma ifrån tyvärr
  • Anonym (Qwerty)

    Hur har det gått för dig? Har du kunnat sova något?

  • Ronyah
    Anonym (Qwerty) skrev 2017-07-15 10:56:47 följande:

    Hur har det gått för dig? Har du kunnat sova något?


    Jag hade en liten blödning vid första toabesöket i morse, annars ingenting förutom kanske nån droppe rosa på pappret vid varje besök under dagen. Ingen kraftig smärta, bara små hugg i magen ibland. Dåligt med sömn men inte pga smärtor, mer pga sorgen.
  • Anonym (Qwerty)
    Ronyah skrev 2017-07-15 18:18:22 följande:

    Jag hade en liten blödning vid första toabesöket i morse, annars ingenting förutom kanske nån droppe rosa på pappret vid varje besök under dagen. Ingen kraftig smärta, bara små hugg i magen ibland. Dåligt med sömn men inte pga smärtor, mer pga sorgen.


    Vad jobbigt att det inte kommit igång än. Och lite underligt kan jag tycka. Jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen för att höra om det är normalt att det ska ta sådan lång tid.
  • Ronyah
    Anonym (Qwerty) skrev 2017-07-15 19:59:39 följande:

    Vad jobbigt att det inte kommit igång än. Och lite underligt kan jag tycka. Jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen för att höra om det är normalt att det ska ta sådan lång tid.


    Har fortfarande bara ett par rosa droppar vid toabesök. Ringde gynmottagningen idag och ska in på undersökning imorgon. De så att jag kommer få göra om allt, men då så jag att jag vill ha en skrapning så det blir klart. De bokade in mig för det på fredag. Känns riktigt surt..
Svar på tråden 16 gravida - ett barn