16 gravida - ett barn
Långt men måste få skriva av mig lite.
När jag var 15 gjorde jag en abort i v9, det var det hemskaste jag någonsin varit med om! Och lovade mig själv att detta gör jag aldrig nånsin om!!
2004, När jag var 19 födde jag en fin och frisk pojke <3 han fyller 13 i år.
2 år senare, 2006, började jag med p-spruta, hela 2 st tog jag innan jag slutade med dem. Det var första och sista gången jag använt preventivmedel.
2008 kom min första mens tillbaka, fruktansvärt oregelbundet. Jag hade mens i 28 dagar, var mensfri i 3 dagar, fick mens igen i 8 dagar å då fortsatte det i ca 8 månader.
Idag är jag 31, fyller 32 snart, jag har haft totalt 16 graviditeter.
Min senaste graviditet kommer avslutas idag, sorgen är obeskrivlig!
Jag tänkte dela med mig av min senaste graviditet.
Den 31/5 tog jag ett gravtest, det var det finaste + jag någonsin sett.
När jag enligt sista mens skulle varit i v8 var jag inne på VUL, 13/6, pga mina tidigare MF.
Där fanns ingenting förutom en liten prick i ena hörnet, jag blev garanterad ett MA. Sorgen slet mig i bitar.. jag var arg och ledsen, förbannad på min kropp som kände dig gravid.. Blev skickad till labb för hcg, det visade på 9600, 3 dagar senare en ökning på 4000, lågt, men vissa kan vara låghormonare, jag kände ett litet hopp börja växa inuti mig.
Den, 21/6, var det dax för ett nytt VUL, och där fick jag se det mest underbara jag sett, ett litet hjärta som fladdrade likt fjärilsvingar <3 blev flyttad till v6 (5+6)
Lyckan var obeskrivlig!!
Fram tills igår, 13/7, mitt 3e VUL, v10 (9+1), jag låg där, min man satt bredvid mig, jag säger tyst "Jag ser ingenting" Jag visste att något var fel, varför så ingen något?? Ännu en gynekolog kommer in och gör samma undersökning. Orden jag fasade for över hennes läppar som i slowmotion, tyvärr, den dog i v7, antagligen bara några dagar efter att du fick se hjärtat.
Min värld rasade, om å om å om igen. Varenda cell i min kropp slets i tusentals bitar, jag gick sönder, inga ord kan beskriva vad jag kände, vad jag fortfarande känner.
Jag fick med mig tabletter för att göra en medicinsk abort här hemma. Tabletterna ligger fortfarande på bordet, idag är det dax. Idag ska jag avbryta graviditeten.
Jag känner mig värdelös, ledsen, arg, förtvivlad, besviken, förbannad och en kula i pannan vore den absoluta utvägen här för att slippa den psykiska smärta jag har och den fysiska smärta jag kommer genomgå.
2014 genomgick jag en utredning, den visade på en kromosomavvikelse.
Det finns INGEN hjälp att få eftersom jag har ett så kallat "mirakelbarn" sedan tidigare, och min man har ett barn sedan tidigare förhållande. Vi har ingen rätt till hjälp, vi har inte rätt till ett gemensamt barn. För oss, och många andra som kämpar för ett kärleksbarn har det blivit en klassfråga. Är du inte rik, så har du inte rätt till ett barn. Är det verkligen så vi vill att världen ska fungera? Jag ska definitivt kämpa för vår och alla andras rätt till ett gemensamt barn där det finns påvisade "fel", trots att vi saknar 100000tals kronor. Man blir inte automatiskt en bättre förälder för att man har pengar. Jag menar även att helt barnlösa par ska få den hjälp de behöver tills det lyckas.
Jag betalade inte en enda krona för att göra abort, inte en enda krona för att ta bort ett liv.
Däremot ska man betala för att säkra en framtid, för att skapa ett liv.
Alla har rätt till sin åsikt. Detta är Min, oavsett vad, vilken sjukdom eller förhinder vi har för att kunna skapa ett barn eller fler så borde hjälpen finnas, UTAN att det ska kosta en förmögenhet.
Har har alltså
1 abort - frivillig
1 barn
13 MF
1 MA
Det blir 1 graviditet/år sen jag var 16 tills nu, om man slår ut det.