Är jag/vi verkligen fel ute?

Då vi, jag och min man, fått höra ett flertal gånger att vi är dumma och bara tänker på "det andra barnet", så måste jag höra mig för.

Vi har ett varsitt barn sedan innan, samma ålder och olika kön.

Mitt barn vill ha sina vänner ifred och alltså umgås med dem utan att han är med.
Bonusen tycker att vi är dumma som "tillåter" det här. Ett exempel är när en kompis skulle sova över och de inte ville ha honom där. Han kunde inte alls förstå varför medan vi såklart förstod anledningen.

Min dotter, och nej jag vill inte låta som en dryg bonusmamma, tycker mest att han är jobbig. Han förstör för henne, jävlas och hittar på saker. Hon vill helt enkelt inte alltid umgås med honom.

Hade de varit biologiska syskon så hade problemet säkert inte ens funnits. Men nu är det inte så och problemet finns tyvärr.

Jag vill påpeka att min dotter fick inte ens vara i samma rum när han hade en kompis här. Men då han har sin skola där hans mamma bor så har han ju fler kompisar i närheten där. De skulle självklar få sova kvar här/komma hit de också men det är ju ett litet avstånd.

Nu vandrade jag iväg men frågan kvarstår: Tänker vi fel när det gäller min dotter eller ska hon faktiskt få ha sina kompisar ifred om hon vill? Det känns lite som att "gränsen" varit mer tydlig om de faktiskt var biologiska syskon, om ni förstår?

Hon är mer mogen och vill alltså vara ensam
med sina kompisar. Han är väldigt duktig på att förstöra för henne, alltså löjla sig mm, så varken jag eller min man tycker att det är konstigt. Men just för att de inte är biologiska syskon så känns reglerna helt annorlunda, eller har jag bara fått för mig det?

Tack för svar!

/MK