Våga syskonförsök?

Nu är sonen bara 9 månader och vi vill inte ha syskon riktigt än, men syskon vill vi ha i framtiden. Jag fick tre stycken tidiga missfall innan jag blev gravid med sonen, utredningarna visade ingenting. Jag fick ändå blodförtunnande och tillskott av progesteron som behandling vid den fjärde graviditeten. När det blir dags för syskonförsök om några år kommer jag nog försöka kräva samma medicinering igen, för jag vill inte gå igenom tre är och tre missfall igen. Jag har även PCOS och har därför svårare att bli gravid, tre av graviditeterna (bland annat den lyckade) var med hjälp av pergotime.

Tack för att du delar med dig av dina tankar. Jag hoppas du får samma behandling och att ni snabbt lyckas få syskon när ni börjar försöka. Min högsta önskan är att vi blir oplanerat gravida och att det upptäcks i v 12, så man slipper all den första oron.

Har gjort en ny tråd där anonyma svar tillåts.

Hej.

I förrgår startade vårt missfall av sig själv (egentligen ett ma som höll på att bekräftas, men kroppen hann förstå själv). Skulle varit i v7+1 när vi gjorde VUL och bm bara såg en hinnsäck och foster men inget hjärta slå (i torsdags) . I lördags började jag blöda massor och gör det än.

Har två barn sen innan på 4år och 2år.

Fick sonen 2013 (oplanerad, blev till trots P-piller som jag tagit i 10 år då).

2014 fick jag ett ma som upptäcktes i v9, sen två missfall i v6 och v5 efter det.

2015 föddes vår dotter.

Nu i januari blev vi gravida igen men upptäckte i mars att fostret hade en stor cysta plus vad man trodde var kromosomavvikelser. Valde att avbryta graviditeten i v12+0 kirurgiskt.

Gravid igen nu i juli som då precis har slutat i ma/mf.

Vet inte riktigt var jag ska börja, nu vet jag knappt om jag vågar eller orkar försöka mer...

Beklagar allt du varit med om. Det är så fruktansvärt att gå igenom missfall efter missfall och inte veta om nästa graviditet ska bli en lyckad graviditet som leder till ett barn. Och är verkligen inte lätt att veta när man ska sluta försöka och nöja sig med de barn man har. Har ni gjort någon utredning?

Jag är lite rädd att det ska bli en sorg i att det "bara" blev ett barn om vi börjar försöka och det inte går. Samtidigt känner jag att det i sig blir en sorg av att man inte försöker. Jag har inget bra svar på de tankarna än.

Jag tycker att du ska ge dig lite tid att sörja de graviditeter du mist och sedan sätta dig ner och tänka igenom vad du kommer orka och inte orka och ta det därifrån. Känner du att du kan glädjas åt de barn du har eller tar sorgen från missfallen över?

Ta hand om dig!!!