Min är numera snart myndig och i 10-årsåldern hade han ännu ingen diagnos men jag känner igen det här med att han helst inte ville följa med på saker och det är svårt i den är mellanåldern då man kanske inte anser att de kan klara sig ensamma hemma hela dagen medan resten av familjen vill göra något.
När min som var 13 blev han i princip hemmasittare från skolan och hela högstadiet var mkt jobbigt och han jobbade mest hemifrån med skolarbete. Det ställde stora krav på familjen och man fick vänja sig vid att han var hemma väldigt mkt ensam tid då man själv jobbade tex.
Det min son säger nu som så mkt äldre är att han älskade att vara ensam hemma! Det var tyst och skönt, han blev inte trött. Det är ju allt det sociala som ofta tar energin från dessa barn. Min son ville inte heller till stranden eller liknande (trots att han älskade att bada när han var yngre). Han har inte badat på flera år nu, han har även slutat att cykla osv. Jättevanligt, har jag lärt mig med åren.
Att de inte vill är ju för att de kanske inte vet rakt vad som ska hända, kommer det vara mkt annat folk på stranden, hur länge ska vi vara där, när får jag spela dataspel igen?
För en del av dessa barn kan känslan vara, när man säger att de inte kan spela mer dataspel för vi ska åka bort, att de "aldrig" mer kommer få spela favoritspelet och då vill de så klart stanna hemma. De fattar givetvis att det inte är så men reaktionen blir sån. Ofta kan de ju vara "yngre" i känslolivet än sin faktiska ålder, medan de håller på att växa upp.
Tips jag har fått är givetvis att man alltid ska planera noga. Min son vill helst veta saker nån vecka innan och vi behöver påminna flera ggr. Om vi säger på morgonen att vi tänkte åka ut och göra något så säger han helt säkert nej. Har vi däremot pratat om det några ggr innan kanske han följer med - om han vet exakt hur länge vi ska vara borta för då vet han vilket klockslag han kan spela spel igen.
TS, det är svårt då ert barn bara är 10 år, men mitt råd är att acceptera att han är så som han är medan ni andra vill ut och göra saker. Tvinga inte med honom. Välj ut det viktigaste. Säg tex "den här veckan har vi de här tre sakerna inplanerade. Berätta och förklara ganska noga vad dessa tre innebär (plats, tid, andra människor etc) och se på reaktionen. Verkar det avigt så säg att du förstår hur han tänker men att han måste följa med på en av dem i alla fall. Så bestämmer ni tillsammans vilken av dessa tillfällen han ska med på och så planerar ni för det. Visst känns det konstigt ibland men det är vårt samhälle som "kräver " att alla ska vara så himla sociala hela tiden men varför egentligen, ska man gå emot sin egen natur?
Låt honom visa att han kan vara hemma X antal timmar, ni får se till att det finns mat i kylen och att ni har mobiler med så att han kan ringa om det är något. Ju äldre ha blir, desto lättare är det för er när ni behöver vara borta, när ni vet att han klarar sig hemma.
Vi har ibland bjudit hem folk till oss i stället för att själva åka till dem, just för att ge sonen chansen att kunna få vara med och också möjligheten att gå undan när han tycker han socialiserat nog. Han kan bli mkt stressad om vi tex ska vara ute nånstans "på lokal" då det kanske inte finns någonstans att vara för sig själv.
Det blir mycket lättare för en själv när man accepterat att personen har den personlighet den har och inte hela tiden känna pressen att alla bara måste vara med.
) så skulle det ju kunna vara att det är bra att han tar ut sin ilska och frustration enbart i ord. (Vår son slåss mycket.) Sen kan man ju förklara att målet är att minska även det, eller få honom att gå undan lite när han behöver vråla (så att huvudvärken hos övriga familjemedlemmar mildras).