mammalovis skrev 2017-06-11 10:55:19 följande:
Det känns som att jag får skämmas för att jag ytterst sällan leker med mina barn, men å andra sidan pendlar de mellan att leka med varandra och att leka var och en på sitt håll, så det känns som att behovet är mycket mindre än när man bara hade ett barn. Det är ytterst sällan de klagar på att de har tråkigt. Sedan kan jag väl tycka att vi borde göra mer ihop, men det går i perioder vad som blir av. Däremot är vi ofta tillsammans i vardagsrummet när de äldre bygger med lego eller ser på tv och lillebror har ju alla sina saker här.
Varje dag pratar vi på väg till och från förskola/skola om dagen och vi äter alltid middag ihop på vardagarna, så samtalsbiten får de, men att vi leker, spelar och läser blir det mindre av. Det var lättare innan lillebror blev rörlig, nu måste vi stänga in oss om vi ska få spela eller läsa i lugn och ro och då krävs det ju att båda föräldrarna är hemma.
Jag är fl två dagar i veckan med de två yngsta och när vi går till öppna förskolan så sitter jag självklart med på golvet när de leker och vi kan läsa. Hemma blir det mycket annat som ska göras, då jag har ett intensivt jobb och orken tryter även om jag är lite piggare nu. Men visst händer det att mellan får vispa pannkakssmet och våfflor. I helgen har jag i alla fall gjort ett legobygge med mellantösen. Sambon busar mer med barnen.
Åh vad din beskrivning känns igen. Precis samma nivå har jag. Jag är urdålig på att leka. Men vi pratar när vi går till och från skolan, vi äter nästan alltid middag ihop hela familjen, vi läser bok varje dag. Barnen leker mycket tillsammans, de ritar osv, de har aktiviteter, de leker med kompisar. Vi håller på med lego någon gång, vi spelar spel någon gång osv. Men jag känner mig ofta som en så dålig förälder just för att jag inte är mer med dem. Det bara blir liksom inte, jag är trött och det är så mycket annat ofta.
