Du måste försöka fundera på i vilka situationer som du blir ledsen och gärna skriva ned dessa så nära inpå i efterhand som det är möjligt och då gärna med så många dialoger som möjligt som du kan minnas (man lär sig det efter ett tag och det hjälper verkligen!). Det kan göra att du så småningom kan analysera varför du blir ledsen.
Jag var precis som du i ett förhållande som jag hade: Jag älskade den här mannen utöver allt annat och vi hade otroligt många fantastiska stunder tillsammans. Efter 3 år tillsammans så började jag känna mig knäckt över hur mycket ledsen jag var, men när jag hade skrivit dagbok - och så gott det gick återgett våra konversationer - så kunde jag få en sånär samlad bild av det hela, i efterhand. I mitt fall var det så att jag var mycket ledsen i 4 år och riktigt djävla skitförbannad under ett års tid och sedan gjorde jag slut bara för att jag var så arg och det ångrade jag å andra sidan under över ett års tid. När jag sedan gick tillbaka och tittade på dessa konversationer (ibland var det mer utförligt skrivet men ibland var det bara typ: "Coop. Han ville ha tomater. Jag ville ha potatis. Jag sade si och han svarade så." (Ja, ungefär) Så kunde jag se ett mönster i både mitt och hans beteende. Det började med att (ja, i mitt fall. Det behöver inte vara så i ditt fall) han uttryckte sig plumpt och ganska otrevligt och snarstucket, men jag såg inte det då (trots att jag skrev ner det efteråt!) eftersom jag var mitt uppe i det, förälskad och lättkränkt vilket innebar att jag därmed blev ledsen. Senare blev jag förbannad och när jag läser de konversationerna så verkar det snarare som att han försöker nå mig, men att jag inte ens är i närheten av att nå honom, för jag är bara arg och förbannad. Jag och min dåvarande hade aldrig kunnat leva ett liv ihop resten av livet. Men när jag läser mina anteckningar kring våra konversationer så kan jag ibland se att han har betett sig illa och att jag ibland blir lättkränkt, liksom att han ibland beter sig som ett "rövhål" bara för att han använder en jargong som jag inte är van vid från min uppväxt, samt att vi grundar allt på att vi har olika erfarenheter i livet.
När jag senare fick en ny man så har jag nu fått lättare att gå till botten med problem som kan uppstå. Visst kan jag bli ledsen ibland, men det är snarare över oro kring min man eller vårt barn eller liknande. Jag skulle aldrig kunna gråta för att min man säger något om att jag inte kan läsa en karta (jag grät med man 1; med man 2 så förklarade jag bara att: jag kan inte det. När han inte förstod så blev jag irriterad istället och till slut förbannad när han inte fattade.)
