Mår dåligt av att allt ansvar ligger på mig

Hej..

Jag har varit tillsammans med en man nu i några år och vi har bott tillsammans i ca.1 år. Min sambo har tidigare bara haft sina barn varannan helg pga sitt jobb. Oftast så jobbar han mellan 03-11:30 men emellanåt har han kvällspass eller jobbar längre beroende på behovet.

När vi flyttade ihop fick vi reda på att exet sökt bostad i ett annat land. När exet konfronterade henne om det så sa hon bara att han får hälsa på barnen när han kan och så länge han jobbar som han gör så tänker hon flytta.

Sambon valde då att stämma henne för både ensam vårdnad och på boendet (med mitt stöd). Utredningen är fortfarande igång, men ett interimistisk beslut är helt enkelt att barnen är skrivna hos oss och att de bor ungefär varannan vecka då mamman dyrt och heligt lovat att stanna kvar i sin bostad här i byn. Jag älskar barnen och ville förstås finnas där för dem.

Barnen har en väldigt nära relation till sin pappa och han finns där för dem all sin vakna tid hemma. Jag behöver inte göra någonting mer än vad jag själv vill under den tiden.

Tyvärr känner jag mer och mer att jag mår dåligt över det här ansvaret. I veckorna måste jag lämna dem på dagis eller ta vara på dem tills han kommer hem. Detta innebär att min egen dotter hamnar i skymundan. Jag kan inte hjälpa henne med saker hur som helst eller ta vilka tider som helst. Jag kan inte ta ledigt en dag och hitta på något med bara henne för då blir de andra barnen ledsna och svartsjuka. Vissa dagar älskar sambons barn att vara med mig och vissa dagar hatar de mig och vill absolut att deras pappa ska komma hem. Jag kan inte lämna bort sambons barn till barnvakt hur som helst och ja.. ni vet. Blir de sjuka så måste jag vabba och så är det...

Domstolsbeslutet har jag inte fått vara med och bestämma alls eftersom det inte är mina barn. Alla barn är hos oss på samma vecka trots att jag inte ville det. Jag kan inte ändra vecka med min dotters pappa heller.

Sambon förstår att jag mår dåligt och jag gråter sååå ofta över detta. Men han känner sig maktlös. För han vill såklart inte att jag ska må dåligt samtidigt så vill han ju inte att barnen ska bo mindre hos oss igen. Han är förstås överlycklig över att få spendera så mycket tid med dem och barnen mår bra och trivs här.

Jag älskar den här mannen över allt annat. Barnen älskar varandra. De saknar alltid varandra och kryper in till varandra på nätterna och sover. Leker tillsammans hela dagarna. Jag kan inte bara fly allt. Jag kan inte säga att jag inte vill ha det ansvaret över barnen mer.

Han letar nytt jobb men har sökt i ett helt år nu utan resultat...

Jag skäms över mina tankar. Känner mig så himla ledsen och vill bara vara jag och min dotter. Fast hon skulle också må skitdåligt om vi flyttade. Hon älskar sina nya syskon mer än allt. Fan. Hur ska jag orka stå ut?

Anonym (Elaka styvmamman) Trådstartaren

Äldre 24 May 16:55

#1

Bara känslan av att mitt liv inte är mitt liv är jobbigt liksom.. Även om jag älskar sambons barn så är det inte mina barn. Jag vill gärna ta hand om barnen, åka på utflykter och mysa och köpa kläder eller så. Men jag vill inte känna mig tvingad. Jag vill inte att det ska finnas ett domstolsbeslut som jag inte ens fick vara med och bestämma. Mamman kommer skratta sig lycklig om jag säger att det blir varannan helg numer. För då sticker hon...

nevermind

Äldre 24 May 16:57

#2

Varför ska DU vabba??

Anonym (Men...?)

Äldre 24 May 16:58

#3

Varför måste du vabba för hans barn? Det får han ju faktiskt göra själv.

Jag tycker visst att du kan ta ledigt någon dag för att bara göra saker med din dotter. Hans barn får ju göra saker bara med sin mamma. Ni får helt enkelt sätta er ner och förklara för dem, att de har sina föräldrar och din dotter har sina, att ni tillsammans är flera familjer och en, och att man ibland gör saker bara några stycken.

Anonym (Elaka styvmamman) Trådstartaren

Äldre 24 May 17:17

#4

Anonym (Men...?) skrev 2017-05-24 16:58:56 följande:

Varför måste du vabba för hans barn? Det får han ju faktiskt göra själv.

Jag tycker visst att du kan ta ledigt någon dag för att bara göra saker med din dotter. Hans barn får ju göra saker bara med sin mamma. Ni får helt enkelt sätta er ner och förklara för dem, att de har sina föräldrar och din dotter har sina, att ni tillsammans är flera familjer och en, och att man ibland gör saker bara några stycken.

Såklart KAN jag lämna dem på dagis och ta ledigt med min dotter i alla fall. Men det känns jobbigt, jag vill inte göra någon ledsen eller känna sig utanför. Jag vill inte ens behöva lämna dem på dagis vissa morgnar. Vill bara mysa på morgonen med min dotter och sen ta dagen som den kommer.

Jag MÅSTE inte vabba. Men vaknar de på morgonen och är sjuka så blir det ju ändå så att jag måste vabba tills dess att han kan komma hem. Jag kan ju inte köra iväg eller lämna de på dagis precis. Han vabbar såklart om de är sjuka mer än en dag i streck eller om de blir sjuka på kvällen och han inte hunnit köra till jobbet än.

Fast jag får inte ha min dotter när hon är med sin pappa. Hennes pappa är en strulig människa. Jag får inte ringa henne och han vägrar ringa till mig. Att låna henne en av hans dagar är gud förbjude! Jag och sambon har alltid barnen samtidigt. Mamman bara väntar på att jag ska ge upp så att hon kan flytta...

Jag kan ju förstås göra något på helgen men då vill vi göra saker som en familj. Dottern vill gärna leka med sina bonussyskon också och det är bara lördagen vi hinner. De åker vid lunchtid på söndagen tyvärr, bestämt i rätten.

Det är så mycket saker som spelar in. Det låter så enkelt men det är så komplicerat. Antingen så får han och mamman komma överens om ett umgängesschema där han har barnen varannan helg eller så får jag stå ut. Och alla barnen skulle bli jätteledsna om det hände. Även min sambo skulle må jättedåligt. Känner mig avskyvärd.

Anonym (Elaka styvmamman) Trådstartaren

Äldre 24 May 17:18

#5

nevermind skrev 2017-05-24 16:57:40 följande:

Varför ska DU vabba??

Vaknar de vid 7 på morgonen när vi ska köra till dagis och de är sjuka så kan jag förstås inte lämna dem. Då måste jag stanna hemma. Sambon tar givetvis över när han kommer hem från sitt jobb men han hinner inte hem i den mån som jag måste köra iväg till jobb.

Han vabbar all annan tid. Är de sjuka flera dagar i rad så är det alltid han som vabbar. Om barnen kräks på natten innan han åkt till jobbet så vabbar han.

Anonym (Elaka styvmamman) Trådstartaren

Äldre 24 May 17:18

#6

nevermind skrev 2017-05-24 16:57:40 följande:

Varför ska DU vabba??

Vaknar de vid 7 på morgonen när vi ska köra till dagis och de är sjuka så kan jag förstås inte lämna dem. Då måste jag stanna hemma. Sambon tar givetvis över när han kommer hem från sitt jobb men han hinner inte hem i den mån som jag måste köra iväg till jobb.

Han vabbar all annan tid. Är de sjuka flera dagar i rad så är det alltid han som vabbar. Om barnen kräks på natten innan han åkt till jobbet så vabbar han.

Anonym (Men...?)

Äldre 24 May 17:35

#7

Anonym (Elaka styvmamman) skrev 2017-05-24 17:17:02 följande:

Såklart KAN jag lämna dem på dagis och ta ledigt med min dotter i alla fall. Men det känns jobbigt, jag vill inte göra någon ledsen eller känna sig utanför. Jag vill inte ens behöva lämna dem på dagis vissa morgnar. Vill bara mysa på morgonen med min dotter och sen ta dagen som den kommer.

Jag MÅSTE inte vabba. Men vaknar de på morgonen och är sjuka så blir det ju ändå så att jag måste vabba tills dess att han kan komma hem. Jag kan ju inte köra iväg eller lämna de på dagis precis. Han vabbar såklart om de är sjuka mer än en dag i streck eller om de blir sjuka på kvällen och han inte hunnit köra till jobbet än.

Fast jag får inte ha min dotter när hon är med sin pappa. Hennes pappa är en strulig människa. Jag får inte ringa henne och han vägrar ringa till mig. Att låna henne en av hans dagar är gud förbjude! Jag och sambon har alltid barnen samtidigt. Mamman bara väntar på att jag ska ge upp så att hon kan flytta...

Jag kan ju förstås göra något på helgen men då vill vi göra saker som en familj. Dottern vill gärna leka med sina bonussyskon också och det är bara lördagen vi hinner. De åker vid lunchtid på söndagen tyvärr, bestämt i rätten.

Det är så mycket saker som spelar in. Det låter så enkelt men det är så komplicerat. Antingen så får han och mamman komma överens om ett umgängesschema där han har barnen varannan helg eller så får jag stå ut. Och alla barnen skulle bli jätteledsna om det hände. Även min sambo skulle må jättedåligt. Känner mig avskyvärd.

Hur långt har din man till och från jobbet, då? Han får ju givetvis komma hem så fort han bara kan, så att du kan ta dig till ditt jobb.

Hur gamla är barnen?

Jag tror att barnen blir ledsna/besvikna bara för att ni inte har hanterat det på rätt sätt. Tänk såhär: jag har endast bio-barn, och jag gör saker med barnen en och en ibland, och de är INTE ledsna och besvikna över det.
Jag tor nog att dina bonusbarns mamma OCH pappa gör saker själva med dem, eller hur? Blir din dotter ledsen/besviken över detta?
Så om ni verkligen sätter er ner och förklarar för barnen, eller bara gör, "Idag ska jag och X göra detta," och de frågar varför de inte får följa med, säg bara att de brukar ju göra saker med sin mamma/pappa som din dotter inte är med på.
Gör det naturligt bara, så blir det naturligt för alla!

Jag skrev aldrig att du skulle ha din dotter när hon är hos sin pappa?

Om du absolut inte står ut så får ni väl bli särbos tills din man hittar ett annat jobb.
Eller om någon av er byter umgänge i mitten av veckan istället. Tex han har sina barn mån-sön, och du har ditt barn tors- ons. Då är barnen tillsammans tors-sön och du har ditt barn ensamt mån-ons och kan hitta på egna saker.

Anonym (?)

Äldre 24 May 17:35

#8

Kan ni inte få till veckor med byte ons istället för sön med hans eller ditt barn? Då får de vara mycket tillsammans men lite själva och ni har varannan vecka.

Anonym (Hanna)

Äldre 24 May 17:48

#9

Angående veckorna: kan inte du byta veckor för din dotter eller förskjuta dem något?

Anonym (Hanna)

Äldre 24 May 17:49

#10

Sen undrar jag lite över hans jobb och om han inte kan byta arbetstider. Som det är nu funkar det ju inte för honom att ha barn och jobba. Vad gör han om det tar slut mellan er?

Mår dåligt av att allt ansvar ligger på mig

INNEHÅLL