Gjort slut pga bonusbarn/föräldrastil?

Utefter det du skriver i din ts är jag i samma sits. Dock har jag inte tagit det steget att flytta ännu.. Vi har barn ihop, dessutom så det gör ju inte saken lättare..

Har ofta tänkt på att flytta å bli särbo, att det är det bästa för mig å mitt barn.

Vill bara poängtera att det är inte bonusbarnen det är fel på.. Det är allt annat runt om, föräldraskapet, uppfostran osv...

Barnen är jätte härliga å vi kommer jätte bra överens. Så det är inte barnen det är "fel" på..

Lite liknande men ändå annorlunda.. vi är inte ens sambos än men vart ihop ngt år och det finns redan saker som stör mig även om vi inte ens bor ihop.

Säger samma sak som dig det är absolut inget fel på barnet utan att jag inte riktigt gillar hur pappan är/tänker angående uppfostran och hur relationen blir/är till mig och jag tänker att det lär ju knappast bli bättre för att man flyttar ihop utan antagligen värre som många säger.

Är inte i samma sits men kanske blir eftersom jag börjat träffa en man med barn.
Har svårt att tänka mig hur det kan vara så stort fel på uppfostran om barnen är jättehärliga och ni kommer jättebra överens? Kan du förklara?

Flyttade också ifrån mina barns pappa och var särbos till bonus kom i övre tonåren. Pappan vägrade uppfostra bonus och särbehandlade barnet. När våra gemensamma började ifrågasätta varför bonus får göra saker ingen av de andra får samt att de alltid fick skulden för saker bonus hade gjort gav jag maken ett ultimatum. Han fortsatte dock som innan och barnen mådde väldigt dåligt så jag tog dem med mig och flyttade. Det är nu 7 år sedan och vi håller nu på att sakta men säkert fasa ihop familjen igen. Min bonus är det heller inget fel på :)

Bara pappan som inte kunde hantera situationer som uppstod. Så visst kan man vara särbos och få det att fungera ändå :)

Vi har umgåtts på neutrala platser och "hälsat på" varandra titt som tätt och det har fungerat utmärkt.

Anonym1, på nåt vis är det skönt att du skriver att det inte är "fel" på barnen och att du trots det tänker i samma banor som jag. Det finns många inlägg då folk inte orkar längre för barnen har speciella behov (ADHD osv), andra bioföräldern är alkolist osv osv. Dvs situationer där jag förstår att man inte alls orkar. Då kan jag känna mig rätt dålig som inte orkat i den situation jag varit i. Men jag kan inte slappna av och att det är så olika regler som gäller från vad jag tycker är rimligt gör ju också att barnen beter sig på sätt som blir ansträngande. 
Är det mest det gemensamma barnet eller kärleken till din partner som gör att du inte lämnar partnern?

Molly, hade jag vetat att jag inte vill ha barn hade vi kunnat prova särboskap. Men jag är 35 år och kvinna så det är inte säkert att jag har så många år på mig att kunna bli gravid (det går ju inte att lita på att man är en sån som kan bli gravid när man är 40+). Jag ville ha barn men har tyvärr helt tappat lusten efter att ha varit i den här familjen, jag känner inte alls hur det kan vara värt att ha barn. Men när jag umgås med vänner som har familjer som fungerar mer likt mina värderingar får jag tillbaka lusten lite. Jag är rädd för att som 40 åring inse att jag hade velat ha en familj istället för ett särboskap, kan ju dröja 12 år innan exets barnen flyttat... Men samtidigt ger jag nu upp något jag faktiskt har, dvs en kärlek, för något jag bara tror jag vill ha (barn), och det är ju ändå inte säkert att jag kan få barn (är ju aldrig någon garanti). Och obs problemet är ju som sagt inte barnen i sig utan att leva i den familj som mitt ex skapar. Mitt ex har så fruktansvärt dåligt samvete över att barnen är skilsmässobarn och vet om att det blir en massa kompensation på grund av det som kanske egentligen inte är bra för barnen. Så om jag skulle skaffa barn med exet skulle det kanske bli som många verkar uppleva att partnern favoriserar sina tidigare barn..... 
Starkt iaf Molly att du separerade från honom och skönt att ni nu kan börja närma er igen, hoppas det fortsätter gå bra framöver! 

Det är aldrig värt det om man måste offra viktiga saker för en själv.

Ja, det är själva uppfostran som vi har olika syn på. Även om vi e uppfostrade på liknande sätt, så skiljer våran syn på uppfostran rätt mkt..

Det är viktigt att skilja på barnen och uppfostran. Barnen vet ju inte vad som är rätt el fel från början, det är sånt som en förälder ska lära sina barn. Oavsett om barnen är bråkiga och otrevliga, kan ingenting trots att dom är såpass gamla, så är det inte barnens fel att deras föräldrar inte lärt dom..

Sen är dom jätte härliga och förstår att vissa saker ska dom kunna och lära sig..

Ja, här har barnen flera diagnoser och föräldrarna orkar tyvärr inte ta tag i det.. Sen är det massa annan skit oxå..

Det är kärleken till min partner som gör att jag inte lämnar.. Eller, kärleken till hans barn. För jag vet att dom tyvärr kommer att må sämre om jag flyttar.. Det märks på dom direkt när jag vart borta ett par dar..

Om du vill skaffa barn ts, så vill du väl ändå inte skaffa det med någon vars föräldraroll/uppfostran du ogillar? Så ingen mening att stanna kvar då tänker jag.

För om man pratar med varandra, å gemensamt kommer fram till ett bra sätt som känns bra för bägge parter, så ändras ju föräldrarollen.. Det gäller att prata, prata, prata..

Vill den andre inte ens försöka kompromissa el ens lyssna först då är det dags att gå...

Ni har nog rätt  att jag kanske ändå inte vill ha barn med någon vars föräldrastil jag inte gillar. Jag har tänkt att som bioförälder till barnet har jag lika makt att bestämma som exet, som bonusförälder har jag inte lika mycket rätt. Exet har verkligen försökt göra förändringar men faller tillbaka till gamla mönster fort. Även om det skulle fungera bättre med ett gemensamt barn skulle jag väl ändå varannan vecka bo i en familj med regler jag inte trivs i...

Hade jag vetat att jag vill ha barn hade det varit ett enklare beslut att lämna... Problemet är nu att jag inte vet.... Så jag kan lika gärna som 40åring inte vilja ha barn och sa då upp en stor kärlek för nåt jag ändå inte ville. Förhoppningen är oavsett att jag  träffar någon som kommer att betyda lika mycket för mig som exet, även om det känns omöjligt nu. 

Hej.

Är på något vis i en liknande sits. Men har blivit dumpad. Min flickvän, eller troligen ex ville att vi skulle bli särbo då jag å hennes son tjafsar för mkt. Jag håller med om att det är väldigt jobbigt å jag har inte hittat min föräldrarollen med honom. Varit inne på att prata med en rådgivare men hade velat gå tillsammans med min sambo. Med dottern går det bra. Henne har jag känt sedan hon föddes.

Nyligen ändrade sig min sambo angående särboskap och jag kände mig otroligt lurad och sviken. Blev helt utom mig och arg på ett sätt som inte är okej. Nu är tilliten till varandra nästan borta. Fyra år tillsammans och nu kan vi knappt prata.

Letar ny lägenhet och känner att det enda jag vill är att få ha en familj. Har alltid haft svårt att se mig själv gravid men nu tror att jag vill det. Inte lätt. Lesbisk, singel och snart 40.

Kan inte för mitt liv förstå hur du kan flytta ihop med honom igen, han svek ju ert barn och fick han/hon att må väldigt dåligt - värsta dealbreakern

Bra att du flyttade och satte barnet först men som sagt hur kan du flytta tillbaka till en sådan man, usch

Jag är lite i samma sits..

 

Ihop med min kärlek och vi bor ihop varannan vecka just nu. När han har barnen bor vi inte ihop. 

Jag vet inte om jag klarar av att bo ihop då båda barnen har diagnoser och är utåtagerande. Jag har svårt för det och min kille klarar inte av det..

Iom det ser jag inte att vi kan skaffa ett gemensamt barn eftersom han aldrig kommer ha tid/ork för det och jag är rädd att det inte kommer få samma tid/kärlek för bonusbarnen tar ENORMT mycket tid.

Sen har vi olika syn på hur en familj är..

Men jag vet ju inte heller OM jag vill ha barn... jag är 32 iår

 

 

Jag visste inte heller om jag ville ha barn. Jag fick två barn efter att jag fyllt fyrtio. Idag vet jag att jag gärna hade velat ha fler barn, om bara jag hade börjat tidigare, och om bara jag hade valt en man som inte hade barn tidigare för han har ju tre barn och vill inte ha fler.
Det är inte lätt att veta innan, jag har till och med intalat mig själv att jag inte ville ha barn. Nu är jag oerhört tacksam att jag har mina två barn, för mig var det helt rätt men det är oerhört krävande, tycker jag, att "vara fast" i en relation med en man som har barn sen tidigare. Innan vi fick barn ihop såg jag inga stora problem i hans föräldraskap men det har ändå varit en tufft att få ihop våra olika sätt att se på saker så om ni känner er så ledsna och frustrerade redan nu så tror jag att ni kommer att få ett helvete sen, om ni skaffar barn ihop.