Mamman vägrar skriva på gemensam vårdnad.
Hjälp mig!BAKGRUND:
---------------
1% av föräldrar som bor med sina barn blir nekade vårdnad om sitt eget barn
...och detta har sorgligt nog hänt mig och min dotter. Alltså 99% av alla som bor med sitt barn har även vårdnad om sitt barn. Och är man gifta innan man får barn så får även pappan automatiskt vårdnad om barnet. Jag och mamman planerade tillsammans att få barn, men vi är inte gifta.
"För att en pappa ska få vårdnad om det nyfödda barnet krävs att mamman skriftligen godkänner detta till Socialnämnden. Kvinnor har alltså vetorätt på om pappan ska få vara en likvärdig förälder till sina egna barn."
Det är för mig chockerande att lagen set ut så år 2014 men så är verkligheten.
----------------
Så till saken:
Jag är en pappa som bor med min 2-åriga dotter som jag älskar över allt annat. Jag har bott med min dotter och hennes mamma från födseln med vissa undantag, jag har kämpat från dag ett för att få vara en del av min dotters liv.
Undantagen är när min dotter var 2 månader gammal så tog mamman henne och flyttade hem till sina föräldrar så att jag knappt fick träffa henne under 3 månaders tid (jag kommer till förklaring till varför hon flyttade). De gånger jag fick träffa henne var då möten på pendeltågsstation en halvtimme eller i köpcentrum... och gå med vagnen.... . Detta har även hänt flera gånger efter det, men under kortare perioder på ett par veckor...
Anledningen till detta är att jag kontaktade socialtjänsten vid den tiden.
Mamman började under graviditeten att skada sig själv, slog sig i huvudet och kroppen med knytnävarna, bankade huvudet i golvet, i snitt varannan dag, alltså hundratals gånger! Skriker hur värdelös hon är osv massa fruktansvärda saker. Hugg med pennor i benen osv den nivån. Hon gick konstant med blåmärken... hon ville inte träffa några vänner eller gå ut... Hot om att hon ska ta livet av sig och springer ut utan skor mitt i natten på kalla hösten flertalet gånger osv. Jag försökte allt jag kunde och tillslut ringde psykakuten, socialjouren, och till och med polisen då jag har varit så orolig för henne och att hon skada sig själv. Två gånger kom polisen hem till oss efter att hon varit ute utan ytterkläder vid nollgradigt långt gången i graviditeten. Socialjouren kom hem till oss och pratade med henne, men det finns inget dem kan göra om hon själv inte vill ha hjälp.
Vi gick till parterapi då det var det hon gick med på (om hon skulle gå så ska jag också göra det tyckte hon... ) . Vi gick 3 gånger, så slutade det med att hon inte ville gå dit något mer för att terapeuten sa/försökte med ungefär samma saker som jag hade gjort innan.... hon kände inte att någon förstod henne.
Så när min dotter var 2 månader gammal så kontaktade jag socialtjänsten för att situationen var ohållbar! Jag ville att vi skulle få hjälp. Veckan innan jag gjorde det så kontaktade jag mammans föräldrar och berättade om situationen, de hade fram tills dess varit helt ovetande då mamman ABSOLUT inte ville att jag skulle berätta för dem. Men det hade gått så långt så jag gjorde det ändå.
Iallafall, vi blev kallade till möte hos socialtjänsten och det slutade med att de trodde att jag satt och hittade på allt, jag berättade om hur dåligt hon mådde osv och skada sig själv. Mamman satt då bara tyst och hennes pappa var med och förde hennes talan, vilket jag kan se i efterhand var väldigt synd att han var med. Han sa då att hon inte gjorde några av dessa grejer osv och att om det är någon det är "fel på" så är det jag (pappan). Ska förtydliga att det handlade inte om att det är "fel på" någon över huvud taget, det var en fruktansvärd obehaglig situation hemma och jag kände att jag var tvungen att göra någon åtgärd.
På mötet hos socialtjänsten så råkade jag tyvärr ut för en "manshatare". Resultatet blev att i protokollet står efter mötet att mamman blir utsatt för fysiskt och psykiskt våld i hemmet och att pappan inte ska få träffa dottern.... detta dessutom utan att mamman själv ens hade sagt något av detta själv. Det är vad "manshataren" själv skrev, det var även hen som blev upprörd på mötet till den grad att hen skrek mig i ansiktet hur vidrig jag är osv. Och den andra representanten som var med från socialtjänsten bad "manshataren" att ta sig samman osv.
Mötet var en MARDRÖM minst sagt. Det slutade som sagt med att jag inte fick vara med min dotter under 3 månaders tid utefter deras "beslut". Jag var helt knäckt!
Efter tre månader så flyttade mamman tillbaka "hem till mig" efter att jag hade bönat och bett såklart hela tiden om det och att jag vill va med min dotter osv. Hon hade då börjat att slå sig i huvudet hemma hos sina föräldrar också, vilket hon då hade nekat till att hon gjorde (men både min mamma och pappa och syster vet om det och har sett det själva). och hon "stack därifrån" kl 4 på natten med vår dotter och flyttade hem igen. Hennes föräldrar har hela tiden haft inställningen att "om hon slår sig själv så är det för att du inte tar hand om henne tillräckligt bra" och har då varit motståndare mot mig som pappa från början, för dom anser att "det inte är något fel på deras dotter och hon är helt normal". Dom har skyllt över allt på mig helt enkelt.
Sedan dess har vi levt i ett helvete där hon vägrar att ta psykologisk hjälp. Även 2 gånger har det kommit in orosanmälan till socialtjänsten mot mamman (inte från mig), men båda gångerna har hon fått träffa "manshataren" på möte som tydligen bara har viftat bort dessa och hon har fått gå hem utan någon påföljd då mamman där sagt att "hon vet inte vad dom menar och att det inte alls stämmer, allt är bra osv".
Jag kämpar hårt och fick förra sommaren tillslut vara föräldraledig med min dotter i ett halvår efter MASSOR av hjälp och påtryckningar från mina föräldrar, alltså min dotters farmor och farfar om att jag måste få vara föräldraledig. En enorm vinst för mig och min dotter och en chans till anknytning som alla föräldrar enligt mig bör få (innan hon började på förskolan). Under föräldraledigheten förde mamman över 1 månads föräldraledighet i taget till mig i hot om att ta den ifrån mig när som helst.
Nu är min dotter 2 år gammal och jag mår dåligt varje dag över det faktum att jag inte har vårdnad om henne och att jag bara "får vara med" på nåder. Hon använder dagligen vårdnaden och min dotter som vapen och hot för att få som hon vill gällande allt. Jag blir behandlad som skräp och min dotter ser på. Mamman får flera utbrott i veckan och vår dotter börjar gråta. Dottern (2år) pratar om hur mamma är arg osv och att hon vill att vi ska hålla handen osv. Mamman är helt ovillig till att ens vara minsta vänlig mot mig.
Vårdnaden används ideligen som hot och mamman gör det klart att jag inte är en likvärdig förälder och visar på mitt lägre människovärde inför min dotter. Jag har fått höra hundratals gånger att min dotter ska tas ifrån mig, varje gång brister mitt hjärta!
Vi har inget samliv och hon vägrar att göra någonting bara vi två tillsammans och hon klagar dagligen på hur trött hon är och hur hemskt hennes liv är. Hur värdelös jag är, dålig lägenhet som vi bor i, hur dåligt med pengar vi har osv osv.
Kanske säger ni, separera! Men hon har enligt mig gått in i väggen eller fått någon typ av depression, psykos. Hennes personlighet har förändrats väldigt mycket före och efter vår dotter kom. Hon klarar inte att laga middag hemma och är jag inte hemma en kväll så ringer hon och beklagar sig över hur trött hon är osv och att hon inte ens orkar laga mat... hon vet att det skulle inte fungera om jag flyttade, därför vill hon inte det.
Jag vågar inte flytta p.g.a. hennes nästan dagliga hot om att jag aldrig mer ska få träffa min dotter och "manshataren" på socialtjänsten som styr mitt och min dotters öde när det gäller umgänge.
Allt bottnar i att jag inte har någon vårdnad och hon vet det. Hon kan göra vad hon vill och ljuga ihop vad som helst hos socialen.
Hjälp mig! Jag vet inte vad jag ska ta mig till?