Kan detta vara det mest patetiska ni läst? (kärleksproblem+annat)
Känner att jag måste skriva av mig lite och det finns risk att det blir lite text men ska försöka hålla mig så kort och precis som möjligt.
Jag är 28 år gammal och bor fortfarande hos mina föräldrar (deras önskemål egentligen).
För tre år sedan började jag dejta en tjej (min första) som jag blev kär i och som blev kär i mig. Jag är icke-svensk och kommer från en konservativ familj (icke-troende) på det sättet att föräldrarna vill att min tjej ska komma från samma land för att underlätta familjeträffar, barn osv osv.
Jag hade ju en aning om detta men blir man kär så blir man så tänkte smyga fram det och se hur de reagerar. Hon är några år yngre än mig, färdigutbildad med universitetsexamen medan jag har två deltidsjobb...
Efter första gången jag tog hem henne så låtsades jag glömma telefonen hemma och satte på inspelningsfunktionen. Lyssnade sedan vad min familj hade sagt och det var inga smickrande ord. Redan där visste jag egentligen att det var kört och borde sagt stopp men jag hade tunnelseende (kärlek ni vet :( ) När vi dessutom är hos släktingar och farsan frågar de om de har hittat någon tjej till mig att gifta mig med gör det hela ännu mer uppenbart.
Livet fortsatte och hon började hinta om att vi ska flytta ihop och planera framtid osv osv. Jag blev mer och mer avnlägsen och tänkte redan förra året göra slut men hade inte mod till det. Även jag har tänkt plugga och sökte en utbildning som innebär att jag måste flytta till sommaren. Här tänkte jag att jag hade en ursäkt att göra slut men hon sa att hon kan flytta med men jag kom med ursäkter att det är trångt och liknande patetiskt ursäkter.
Jag hade som plan att vara så kall som möjligt att hon själv ska göra slut eller inse att jag inte är någon att satsa på. Det gick inget vidare och hon försökte hela tiden "lappa ihop" förhållandet och undrade varför jag aldrig mer sa att jag älskar henne och det.
Jag försökte bli så kall som möjligt och få bort känslorna för henne. Hon har varit ledsen/deppig nu i flera månader och ringde förra veckan och frågade om vi ska gå skilda vägar. Då nappade jag direkt och sa att vi ska göra det. Hör ni hur patetiskt det låter, en tjej som gett 3 år av sitt liv till mig och jag gör slut på telefon?? Fyfan säger jag bara. Jag har inte gråtit typ sedan mellanstadiet men jag grät i telefonen som ett litet barn. Jag insåg att jag egentligen fortfarande har stora känslor för henne och gråter i skrivande stund :(
Hon skrev efter och sa att vi ska träffas och försöka fixa det men jag nekade. Jag kom med ursäkter att vi är för olika, finns ingen framtid osv osv men jag visste att det egenligen handlade om min jävla familj som inte accepterar någon annan än från samma land...
Det har inte blivit bättre heller, tänker ofta på henne och de roliga stunderna vi hade. Jag ångrar så mycket att jag var kall mot henne när jag egentligen fortfarande älskar henne.
Vad hade jag för val egentligen i nuläget? Jag kände helt enkelt att jag gör slut för hennes bästa medan hon fortfarande är ung och inte slösar mer av hennes tid när hon kan hitta någon annan. Hade jag valt henne hade min familj fryst ut mig så det går naturligtvis inte heller. Ibland önskar man att man var svensk och slapp dessa jävla fittbekymmer.
Hör ni hur det hela låter, så jävla patetiskt att det inte är sant. Jag kastade bort den tjejen jag älskar och älskar mig för att tillredställa mina föräldrar. När jag dessutom märker hur min pappa är extra snäll mot mig och går runt och försöker skämta gör det hela ännu värre. (jag vet att han vet att vi inte är tsm längre). Så vidrigt att det inte är sant.
Hur går jag tillväga?
Vad kan jag göra för att rätta till mitt skit?
Era tankar?
Jag känner mig med all rätt riktigt jävla patetiskt och misslyckad och hoppas helt ärligt att jag aldrig hittar någon enbart för att slänga upp det i mina föräldrars ansikte att de nekade när jag väl hade hittat en.
