Sårad av svek.

Jag behöver få skriva av mig en del med alla tankar och känslor som snurrar. För tre år sedan var jag så lycklig med var jag befann mig i livet. Jag levde med en sambo som jag älskade, hade ett vikariat på en arbetsplats där jag stormtrivdes och det såg lovande ut att jag skulle få vara kvar. Många fina vänner samt en pappa och en syster jag hade en innerlig relation till (mamma var tyvärr död). Sedan omkullkastades livet genom att min pappa dog i en trafikolycka.

Det var som att någon slog luften ur mig. Det gjorde så ont och jag var så rädd, men min lillasyster rasade ännu mer så jag kände mig tvingad att vara stark. Jag fanns där för min syster samtidigt som jag skulle ordna allt praktiskt efter pappa. Några månader efter pappas död fick jag även ta tag i att sälja huset efter honom, min syster höll på att sörja ihjäl sig framför mina ögon. Jag gjorde allt i min makt för att hon skulle få hjälp, men sorgen hade övertaget.

Min egen sorg släppte jag bara loss på natten, den enda som fick se min smärta, min panik, min sorg det var min sambo. Så många nätter som han fick ligga och vagga mig under tiden jag grät så jag trodde jag skulle gå sönder fysiskt. Grät över förlusten av pappa, av oro för min syster samt förlusten av huset som även var mitt föräldrahem.

Till slut var kroppen nedbruten av sorg och oro så jag fick sjukskriva mig och det ledde till att när mitt vik gick ut fick jag inget förlängt, arbetsgivaren sa att de inte vågade satsa på mig när jag var så skör.

Vid det här laget kändes livet nattsvart. På ett halvår hade jag förlorat min pappa, mitt föräldrahem samt mitt jobb och min stora trygghet och fasta punkt var min sambo. Ja jag förstår också att det hela blev enormt påfrestande för honom att bli mitt ankare och jag gjorde mitt bästa för att hålla mig så stark som möjligt mellan all gråt och panik. Och ja jag sökte professionell hjälp också.

Efter ytterligare några månader började den förlamande sorgen släppa sitt grepp. Oron för min syster fanns dock kvar då hon började uppvisa självskadebeteende och sjönk allt djupare. Jag gjorde allt i min makt för att hjälpa henne. Jag och sambon började äntligen hitta lite glädje i vårt förhållande igen, nu gick det inte längre bara ut på att han skulle trösta mig. Jag hittade ett nytt jobb och vågade börja se positivt på framtiden. Då slog tragedin till igen. Min syster tog sitt liv. Och kvar stod jag och hade på elva månader förlorat det mesta i mitt liv.

Min systers död fick mig att tappa andan fullständigt. Och i samma veva märkte jag att sambon började få nog. För han såg väl allt upprepas igen. All sorg. Alla vakna nätter med panik och sorg. Och min rädsla blev ännu värre. För nu var pappa och syrran borta, det kändes som den enda familj jag hade kvar var min sambo och jag blev skräckslagen för att förlora honom också så jag gjorde allt för att sörja i tysthet. Jag stod i duschen och grät så jag trodde jag skulle gå sönder, men sedan gick jag ut med ett leende och satte mig hos sambon och låtsades samlad samtidigt som ett kaos pågick inombords.

Här bör kanske tilläggas att min sambo hade haft turen att levt ett "skyddat" liv på det sättet att en närstående hade aldrig dött. Han kunde aldrig relatera till den enorma sorg och smärta det innebär att förlora en älskad.

Men trots min starka fasad märkte jag att min sambo började dra sig undan och exakt 1,5 månad efter min systers död kom nästa smäll, han hade träffat en annan. Där rasade min fasad och jag fick läggas in. För då stod jag med facit att jag inom loppet av ett år förlorat hela min familj, mitt jobb och mitt barndomshem. Min sambos svek höll på att äta upp mig.

Tre månader senare kom han krypande tillbaka men hans svek satt för djupt och bråken och anklagelserna haglade mellan oss. Jag kunde inte förlåta hans svek och han beskyllde mig för vad tufft HANS år hade varit pga min sorg. Vi var inte tillsammans igen men hade tät kontakt och jag hoppades att vi kanske på sikt skulle kunna reda ut det för jag älskade honom fortfarande och mot alla odds såg jag honom fortfarande som familj och trygghet. Hade ju ingen annan kvar. Under vintern märkte jag att det började lugna sig mellan oss, luften var rensad och vi började hitta en kärleksfull och respektfull ton mot varandra igen. Och så en dag bara bröt han med mig. Utan förvarning. Slutade svara när jag ringde, blockade mig på Facebook, slutade svara på sms. Bara raderade ut mig. Och sen fick jag veta, han var tillsammans med tjejen från sommaren igen.

Och ja, där står vi idag. 1,5 år sedan han bröt med mig och vi har inte haft någon kontakt sedan dess. Han bara slutade låtsas att jag ens existerade. Och jag har så in i helvete svårt att gå vidare. Det känns som jag ska sörja en person som fortfarande lever. Min pappa och syster (och mamma) är för alltid och för evigt borta. Jag kan aldrig ändra det faktum. Men han lever och valde att bara vända ryggen åt mig och gå över en natt. Han kunde åtminstone sagt att han planerade det, att han ville bryta all kontakt. För ironiskt nog var det han som hade tryckt på att vi skulle ha kontakt. Under hösten vädjade jag flera gånger att om du inte vill försöka hitta tillbaka till varandra så bryter vi för kontakten gör för ont. Han vägrade bryta kontakten. Sen bara gör han det utan ett avsked. Och är antagligen just det som gör det så svårt att släppa, jag fick inget avslut. Precis som jag inte fick med min pappa eller syster heller.

Själv känner jag mig känslomässigt avtrubbad idag, som att hjärtat vore bedövat. Andra killar har försökt leta sig in, de är chanslösa. För trots allt som hänt så älskar jag det där aset fortfarande. Eller gör jag? Jag vet inte. Förväxlar jag kärlek med svek och att det är därför han upptar mina tankar så? Svek och obesvarade frågor?

Vi bor relativt nära varandra men jag har undvikit alla platser vi kan riskera att mötas på så vi har inte sett varandra på 1,5 år. Hur kommer jag reagera den dagen vi ses, om den kommer? Jag vet inte.

Och jag vet inte vad jag ville med detta inlägget heller. Skriva av mig antar jag. Tack för att du orkat läsa ända hit.