Till er hundälskare där ute, snälla hjälp mig! (Långt)

Det är med stor sorg jag måste rådfråga er här på familjeliv vad jag ska göra.

Ha överseende att inte svara elakt. Det är riktigt sårade om någon skriver något taskigt. Jag vill bara min hunds bästa.

Jag har en liten hund på 10 år. Detta är min första egna hund.

Jag är 30.

Redan dagen jag åkte till uppfödaren för att köpa honom, märkte jag att han var en väldigt skygg och orolig hund. Jag hade på telefon pratat med uppfödaren och jag hade sagt att jag ville ha en brun ras men hon frågade om jag skulle ställa ut honom och jag svarade nej, då sa hon jag "kunde få han med underbett" så jag blev lite besviken när jag kom dit och såg ca 10-12 valpar från olika kullar i den här lekhage eller vad man kallar det.

Jag hade läst på innan att det är viktigt man själv får välja ut en bra valp, man ska prova lyfta på valpen och kunna öppna munnen och känna lite på tassar och se hur valpen reagerar. Vet vissa brukar tappa nycklar på golvet och på så sätt se om hunden blir skrämd av ljudet osv.

Men nej , hon uppfödaren hade valt honom till mig. Första gången jag höll honom och sökte ögonkontakt med honom så drog han bort blicken. Åkte tåg med honom (då det var 3 timmar lång resa och jag försökt leta genom halva Sverige efter en bra kennel till just denna ras) på resan hem pep han mycket och var orolig.

Jag läste mycket hundböcker och prenumererade på hundtidningar när han var yngre. Jag gick valpkurs och skrev dagbok varje dag över hans utveckling.

Rumsren blev han aldrig riktigt. Ändå gjorde allt som de stod på nätet och i dom här hundtidningarna man skulle göra; gå ut en gång i timmen. Efter vilostunder, efter valpen ätit samt lekt ordentligt. Tidningspapper hemma samt att man belönar när valpen gjort något bra ute.

Jag verkligen försökte så mycket jag kunde. Jag ensamhets tränade honom, då jag bodde i lägenhet i ca 3-4 månader men fick ett klagomål från en tant i trapphuset om att han ylade för mycket , trots jag började med 5 min i början.

Jag va så rädd förlora lägenheten så jag vågade inte fortsätta mer än dom här månaderna. Jag spelade in på mobilen och lyssnade efteråt hur mycket han hade gnällt och ylande. Jag gjorde smågodis gömmor hemma och la godis i toarullar som var tejpade så han skulle han något att göra. Ibland hade han ätit godiset o andra gånger inte.

Ska tillägga jag har INGEN kontakt med min familj. Ingen släkt/kusiner ingenting. Vill inte gå in på anledningarna här.

Så jag har skött allting ensam. Har en nära vän men hon har katter så har aldrig kunnat få hjälp av hundpassning från henne.

När han var ca 8-9 månader, (könsmogen) så bet han mig plötsligt en dag. Jag hade tappat ett suddgummi under soffbordet och när jag skulle ta upp den så bet han mig. Jag blev väldigt ledsen o besviken inombords, för jag insåg att med all otur kunde han bli en sån där hund som bet när han blev osäker och det ville jag verkligen inte! Jag pratade med dom på valpkursen och andra ägare man mötte på olika djurbutiker jag brukade handla leksaker i, alla sa olika men en del tyckte man skulle markera tillbaka genom att säga nej och hålla fast dom i nackskinnet.

Ja jag vet jag borde söka professionell hjälp från en riktig hund psykolog eller liknande men saken hör att jag varit sjukskriven alla år och inte haft råd. Har levt på existens minimum och bara köpa ett par jeans för 400kr skulle ta två månader avbetala. Sen många sådana som övar ut olika metoder på kurser vill man ska gå på flera kurser och inte bara en och det hade kostat väldigt mycket.

Åren fortsatte och varje möte jag hade med psykolog eller försäkringskassan osv så har han jämt fått stå utanför och skälla.

Ja jag vet det är fel men han skäller och ylar oavsett om jag tar en dusch hemma och han inte får följa med. Springer jag 2 min till tvättstugan skäller han.

Jag har varit isolerad så många år och inte kunnat följa med ut på ex, bio eller kunna njuta gå i en matbutik och bara få kolla på varor utan att rusa igenom hela affären.

Jag försökte ta tag i mitt liv och göra högskoleprovet förra året, skrev på Facebook och fick en hundvakt som kunde hjälpa till, haft hundvakt innan nån enstaka gång. På en dag för 8 timmar skulle hon ha 400kr .. det är enormt mycket för mig sjukskriven.

Nu till problemet, jag kan inte ens ibland klappa på min hund utan att han morrar. Ja jag har gått till veterinär kollat upp honom och allt såg bra ut. Kollade upp i samband med en eventuell cysta han kanske hade.

I bästa fall kan jag klappa honom 2 min utan att han säger något. Andra kan klappa honom lite längre.

Han är glad och pigg när vi är ute och går och möter andra hundar. Han leker med leksaker hemma och blir alltid överlycklig gå ut och gå precis som andra hundar. Men just att han lider av sån otrolig seperationsångest från mig. Det är riktigt påfrestande! Detta gör att han mår väldigt dåligt och är väldigt osäker av sig.

Saken är att jag ska börja arbetspröva nu. Jag har ingen i hela världen som kan ta hand om honom, skrivit på blocket samt satt upp lappar utanför två mataffärer. Få (ca 5 st) har hört av sig men alla frågar efter hur mycket pengar man får.. Jag kan inte ge mer än max 1000kr i månaden. Vilket alla tycker är för lite. Kan självklart förstå det.

Vilket gör att jag får leva riktigt snålt då jag har 8000kr i bidrag och min lägenhet är på 4300kr och sen är det radiotjänst, el, bredband, avbetalning på mobilen, busskort på 600kr . Det blir leva på nudlar och rostat bröd men är beredd göra allt för honom.

En vän tycker jag borde avliva honom då han inte mår bra. Men för mig är detta så oerhört hjärtskärande och jag har gråtit så mycket senaste dagarna. Hade jag bara haft ett jobb hade jag kunnat betala hunddagis på ca 3000kr i månaden.

Vad tycker ni jag ska göra? Jag är deprimerad och min hund har och är min stöttning komma ut på promenader, han är ett sällskap trots han är speciell och man inte får klappa på honom längre stunder. Han biter ibland när han känner sig skrämd, om man ska klippa klorna eller bär honom. Annars älskar jag honom, jag vet han skulle må bra hamna hos någon riktig hundkunnig på osäkra/ rädda hundar och alla gånger han sett mig må dåligt och gråtit och han kommit fram till mig tröstat mig, han är ett stort stöd för mig men hur ska jag kunna lösa situationen?

Vad tycker ni?

Säg inget elakt snälla, jag har försökt förklara så detaljerat som möjligt. Jag vet han förtjänar det bästa!