• Nutte

    Sååå ensam och ledsen!

    Hejsan alla! Känner ja är tvungen.att få skriva av mig och undrar om det finns fler i.min situation.

    Så länge jag kan minnas så har jag blivit illa behandlad av människor på ett psykiskt plan.

    Det började i hemmet där jag blev slagen av pappa, och psykiskt misshandlad av min syster och min mamma.

    Min syster har på nåt sätt alltid verkat hata mig och även som vuxen har hon utövat psykisk misshandel och trampat på mig.

    Bägge våra föräldrar är döda mamma var den som gick bort sist, 2006

    Då hon gått bort sa min syster att nu ska vi hålla ihop.

    Två veckor innan min mamma gick bort träffade jag en kille som kom att bli mitt allt.

    Ja trodde även på min systers ord om att vi skulle hålla ihop

    Men det höll hon tyvärr inte utan fortsatte behandla mig illa och droppen var när ja och min sambo blev bjudna på hennes bröllop. Ja hade då flyttat till min sambo i Stockholm och vi åkte då ner till Kalmar till bröllopet.

    Hon nonchalerade mig hela dagen och jag fick varken se hennes ring eller vara med på några foton och hon sa heller ingenting till mig förutom att ja kunde gå ut och hjälpa dem med disken i köket då vi hade festen hemma hos dem.

    Detta blev för.mycket för mig och ja bröt därför kontakten.

    Livet med min sambo började gå utför då han började misshandla mig psykiskt då jag satt o grät för hur ja blivit behandlad av min syster.

    Han började kalla mig psykopat, fi..a och.en massa andra hemska saker.

    Den psykiska misshandeln var nu i full gång och gamla vänner hade lämnat mig så jag var nästan helt utlämnad till honom.

    Ja började gå ner mig mer o.mer och.min självkänsla var på noll han var också otrogen mot mig.

    Efter detta försvann mina känslor för honom och vi har i stort sett bara levt som kompisar.

    Men nånstans därinne har ja hela tiden velat att han skulle börja älska mig..

    Ja vet ja skulle lämnat honom men han har under dessa åren varit dem enda trygghet ja haft då min syster vägrat försonas med mig. Ja har ju även pga alla trauman fått vara sjukskriven då ja fått utmattmingsdepressioner och då varit beroende av honom ekonomiskt.

    Men som ja har lidit under många.år nu jag har inte haft något liv kan man säga.

    Nu har min sambo sen två veckor tillbaka träffat en annan på Facebook.

    Han visar ingen som helst empati för mig utan pratar helt öppet med henne härhemma. Jag fick panik när ja förstod vad som hänt och storgrät å bara skakade.

    Och han menar på att jag varit så deppig å tråkig å leva med. Men är det så konstigt ja varit deppig med hans misshandel o otrohet?

    Känns som han aldrig gett mig en chans.

    Men nu till frågan hur ska ja orka överleva när han som var den enda tryggheten ja haft försvinner?

    Ja har ju ingen familj å gå till..

    Hur ska ja orka?

    Ja mår så fruktansvärt dåligt.????

    Finns det nån mer i min situation som är lika ensam?

    Hur klarar man detta ?

    Ensam och ledsen ????

  • Svar på tråden Sååå ensam och ledsen!
  • Anonym (Vänner)

    Nr.

    Skaffa några vänner. Kom igen, en eller två kan du rota fram.

    Så gjorde jag.

    Och ett tips till. Detta kan låta helt fel men det räddade mig iaf! Jag skaffade en ny kille. Finns en massa på nätet. När jag kände mig bekräftad och hade någon social kontakt så växte jag en smula. Denna smula räddade mig. Alla människor behöver någon, även om någon inte är ens livs kärlek.

    Sedan måste du börja tänka på ekonomin! I värsta fall gå till soc!

    Ingen är så svag att man behöver en pissluktande sambo som behandlar en som din gör! Usch! Han är en hemsk människa. Din syster också!

    Låt detta driva dig till att skaffa ett bra liv.

  • Anonym (Vänner)

    Det skulle stå nr 1

  • Nutte

    Nr 1 Du har helt rätt i det du skriver absolut..

    Kanske jag behöver höra just det..

    Visst ja har några vänner men oftast är dem upptagna tyvärr..

    Ja tror det är ångesten och rädslan för allt som får mig å bli handlingsförlamad..

    Men du har absolut en poäng i det du skriver.. ????

  • FallenAngelNr1000

    Hejsan TS, Tråkigt att höra om din situation ! Det är inte lätt alla gånger i livet. Jag vet vad det handlar om att bli fysiskt misshandla halva livet och psykiskt hela livet. Jag förstår din rädsla för att vara själv, men det berättigar inte att du ska stå ut med skiten.Till slut får man ett psykbryt o gör något man inte ska göra emot någon eller emot sig själv! Har själv, förutom min misshandlande mamma, o pappan som fanns färre gånger än fingrar på handen, även en syster som drar ner mig TOTALT! Jag förvandlas till ett monster o gör mig själv illa och är rädd för att göra någon annan illa ! Jag har känt skuld gentemot henne och en äldre släkting då vi är "familj". Det har resulterat i att man brutit kontakten för att sen återkoppla när någon mår dåligt. O det är helt knas ! Vad beträffande din kille är det inte bra att du är med honom. Han ser dig som svag och har ingen respekt för dig, o så länge du vandrar i shiten så kommer han inte få någon för dig heller. Mitt tips är att hur jävla jobbigt o hur svårt det än är, så lämna honom. Ingen av mina x har förstått mig o sett mig som svag, är dessutom adopterad o allt är rent ut sagt bara SKIT! Jag gick ner ytterligare en gång i djup depression efter att ha försökt ställa upp för alla runtomkring som var mina "vänner". Men folk förstår inte, dom kan inte tänka längre än planket dom ser o bakom där har "alla" lika fördjävligt typ. Men jag delar verkligen inte den synen. Det finns mycket som andra inte kan förstå. Jag har varit ensam nu i 2 år, en snygg kille som faktiskt lyckades överlevde min 30 års dag! Visst tjejer är inte problem att skaffa men jag känner inte för de så länge jag är fast i "staden" iallafall. Men jag fick hjälp, av en helt Otrolig Energi, som har lyssnat o funnits o pussar mig varje dag. Jag träffade några som var tvungen att omplacera sin hund, och hittade verkligen ingen annan! Så tack vare henne som jag lever idag, Jag "rökte" på mycket innan o har nu slutat o tagit upp studierna igen o lyckades få jobb på min "praktik" jag gjorde i tidigare studier igen. Jag är på väg uppåt, dock inte tack vare människor, men tack vare en som enbart ger mig kärlek o inte trycker ner en eller ser ner på en ! Försök byt stad, omväxling är BRA ! sätt dig ner o gör en plan över ditt liv, och se vad du önskar lära dig om mera. Du behöver inte bli doktor, nej.. men bara att finna saker som kan ta upp din tid o tankar istället för på allt jobbiga, o sen inte utsätta dig för såna som behandlar dig illa igen är väldigt viktigt ! Det kommer stunder man skrattar för sig själv, o man börjar sakta må lite bättre, även om man sjunker ibland så går det lättare att ta sig över hindren. Sök hjälp om du känner för det, det finns ångestdämpande, o faktum är att du kanske känner en effekt utav det riktigt bra ! För mig var det "weed" men det sätter käppar i hjulet på så många andra nivåer i detta skit samhälle. Så inte värt det om man vill komma bort härifrån till platsen man finner en inre frid som levande varelse i denna korta existens. Dock när jag nått dit ska jag tända den igen. Det gör ont att vara ensam, helt plötsligt stör man sig på datorn som låter för högt eller t om kylskåpet som ska göra sina konstiga ljud så man blir galen ! Jag köpte Stora hörlurar, började lyssna på blandad music men utan människor röster i, såkallad "non vocal" o ibland euphoric med lite röster i. Men det viktigaste är att finna dom små grejerna o börja göra saker man behöver fixa eller t om kanske gillar att göra, som teckna eller studera eller kommentera andra som behöver hjälp med sitt liv. Men det viktigaste är att SKAPA DISTANS o låta tankarna snurra men att inte Falla ! Skapa distans emot dom som faktiskt trycker ner dig, prata inte med dom som inte förstår eller som tröttnat på att lyssna. Hitta dina kvaliteter o våga skäll ut dom som gör fel emot dig i vardags livet. Jag flippar jämt på okända som ska hävda sig o betee sig fast jag försöker vara så osynlig som möjligt. Sen går jag hem o somnar o sen vaknar jag o då fixar det som ska göras o sen mår jag mycket bättre. Men jag känner att jag lär mig igen på nytt ang andra människor, dom är ganska ömtåliga o helt plötsligt är de JAG som är stark. Ibland lite för stark men man vaggas sakta in till den platsen där andra får sanningen o där man själv lär sig vara ödmjuk igen. Men först Självklart måste du uppnå din egna själv respekt, o med den kommer ju ilskan, ilskan för hur man har blivit behandlad ! Så deppa inte mer, livet är inte slut försen dagen du slutar andas o alla andra bara står o glor. Försök hinna leva livet o gör saker du alltid drömt om ! O va rädd om andra, man får inte göra dom illa hur gärna man än vill det ! O ännu mindre sig själv, kroppen ÄR DITT Tempel ! Glöm inte det ! O försök byta miljö o se om även du kan skaffa dig en vän, hest tillfälligt, i några år på något sätt så man inte blir "faast". Fast för mig gör det inte så mycket jag älskar min lilla flicka (hunden) o väljer att det inte finns några problem med henne. Försök.. O Sitt inte i grottan som kastar stora skuggor runt dig mera ! Ut o utforska välden nu ! 


     


    Jag önskar dig ALL Lycka o jag vet att du kommer finna den, för det som inte dödar, det gör en Starkare ! Ensam är oxå stark ! Härdas är fel, starkare är det ! 


    Ta hand om dig !

  • AnnsiPannsi

    Åh kära fina du!

    Om jag kunde skulle jag bara vilja ge dig en lång kram!

    Du är värdefull! Du är satt här på den här planeten av en orsak! Du behövs! Du är bra!!

    Men just nu är ditt sinne så förmörkat ,av år av psykiskt misshandel, så du kanske inte kan se det.

    Ett tips som kan hjälpa. Se på ditt, liv hur det har varit, som om det vore en film. Du är huvudrollsinnehavaren o filmen handlar om dig. Se den lilla flickan o allt hon fick gå igenom, hennes svåra tonåren o upp tills nu. Allt hon har varit med om, alla svek, misshandel etc, fram tills nu. Om detta hade hänt någon annan än dig själv, o du såg en film om deras liv, hur hade du känt för den personen? Du skulle säkert gråtit floder, blivit full av empati o haft enorm förståelse för henne. Du skulle nog bara önska henne allt gott i livet. Efter allt hon varit med om vill man att filmen ska sluta lyckligt! Låter kanske väldigt udda o knäppt att göra så här. Inte heller helt lätt att förklara men hoppas du förstår. Men denna metod har hjälpt mig enormt mycket när jag försökt gå vidare ,med sargad själ, att hitta kraft, mod o styrka till förändring. Jag har fått en sådan vilja att rädda den lilla flickan som helt oskyldig blivit släpad genom år av de grövsta övergreppen o jag har då vägrat annat än att filmen om henne ska sluta bra! Ibland är det svårt att känna empati för sig själv, så lätt att vara för hård not sig själv, att klandra sig själv, men om man får empati o fattar att man är värd det bästa så får man också styrka att göra de förändringar som krävs för att börja bygga upp sig själv o bli lycklig igen.

    Du är värd att kämpa för. Du skulle säkert lätt kämpa för någon annan som fått utstå det du utstått. Så att se sig själv genom "filmens ögon" gör att man vägrar annat än den film och det liv ska sluta bra!

    Hoppas jag får fram hur jag menar. Är svårt att förklara via skrift hur man gör. Särskilt hör när man ska vara kortfattad. Kan förtydliga mig i PM, eller här i tråden, om du tror detta kan va något men inte helt greppar.

    Du ska må bra och få en förändring i ditt liv. Det är du såååå värd fina du! Allt gott önskar jag dig ??

  • AnnsiPannsi

    Men Gud skulle naturligtvis inte vara frågetecken (??) efter sista meningen utan utropstecken (!!) Så fel det kan bli när man inte dubbelkollar innan man trycket sänd...

Svar på tråden Sååå ensam och ledsen!