Nybliven 2barns-mamma. Varför känner jag såhär?

Hade precis samma känslor som du. Kändes som att sonen trodde att jag valt bort honom för "den nya", vilket fick hjärtat att gå itu såklart. Men försök att involvera det stora barnet så gott det går och se det även som ett tillfälle att låta dottern "hitta" sin pappa!

Det är skitjobbigt och skittufft att gå från att ha ett barn att lägga ALL tid på till två barn, när man plötsligt måste dela på sin uppmärksamhet när man vill he ALLT till båda.

Du är helt normal och har normala känslor, prata med familj och vänner så du inte endast tynger ner dig själv i de tankarna!

Klart du är normal!

Är väl friskt att kunna känna att man saknar något och urgulligt att det är din dotter. Men det får inte gå överstyr så klart. Är det för jobbiga känslor kontaktar du BVC som hjälper dig med en samtalskontakt.

Men är det bara en känsla hos dig eller märker du det på din äldsta också? Att hon tycker att du försvunnit? Om inte, så försök släppa det själv.

Om det kommer från hennes håll också försök då att ta den tid och ork som finns och gör något ni brukade. Har du bra stöd av partner? Helgerna måste han ju kunna göra lunch? För du sover väl inte länge när du är ensam med stora också.

Tänk också på att hormoner och känslor är överallt efter förlossning så du kan lika gärna må bättre imorgon.

Hej,

Det du har är jättevanligt. Jag kände också mig ledsen över att inte kunna ge min äldsta lila mycket tid sen innan. Man får mysa när bebis sover eller ihop. Men känslorna går över när man vänjer sig vid att ha två.

<3

Tack för ditt svar.

Hur länge höll sig dessa känslor sig i för dig?

Änsålänge märker jag ingenting på den äldsta. Hon är lika glad och snäll som vanligt. Det skär i hela hjärtat på mig att ja hela tiden får gå o vila, be henne vänta mm. Och att hon snällt accepterar det

Givetvis sover jag inte länge eller går och vilar om jag är själv med barnen. Men Änsålänge är pappan hemma så de har jag ju kunnat göra... men samvetet smyger sig på.

Jag hoppas innerligt att dessa känslor släpper snart.

Hur lång tid brukar det ta innan man vant sig?

Först får man dåligt samvete mot äldsta, sen mot yngsta för att man inte är "glad" sen hon kom.... känns inte bra o ha de såhär :(

Jag har också behövt sova och vila länge efter mitt andra barn. När nummer två sovit middag har jag också gjort det (på helgerna) Men min son ville väldigt gärna vara med sin pappa då och de fick tid att vara bara dom.

Det är ju inte riktigt samma för dig utan mer tvärtom.

Beröm din tjej att hon är så tålmodig och när ni får tid och ork att göra något bara ni så gör något större!

Jag kommer inte ihåg hur lång tid det tog men någon vecka kanske. Du kan ju ringa o prata med din barnmorska om hur du känner. Hon kanske har massa bra råd.

Jag tyckte det var en jättestor omställning att bli tvåbarnsförälder. Större än att bli mamma för första gången. Det var extremt mycket känslor i början. Dåligt samvete gentemot båda. Stora för att man inte hade tid med henne på samma sätt längre. Och lilla för att hon inte alls fick den uppmärksamhet och kärlek som stora fick när hon var nyfödd. Jag älskade lillasyster från första stund, men ibland kändes det så övermäktigt att ta hand om två barn att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Då snurrade ibland en tanke i huvudet när jag tittade på lilltjejen om och om igen : jag hatar henne inte i alla fall. Det fick mig att känna mig dålig som ens använde ordet hat i samma mening som min lilla nyfödda bebis. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur jag skulle klara att vara henna själv med båda barnen när pappan började jobba igen.

De värsta känslorna började lägga sig efter ett par veckor. Men det var tufft de första 3-4 månaderna. Sen började det lätta. Bebis blev lättare att hålla nöjd utan att man ständigt bar på henne och man började hitta rutiner som fungerade i den nya familjekonstellationen. Nu är minsta 7 månader och allt fungerar riktigt bra. Barnen älskar varandra nästan mer än de älskar oss föräldrar och det är så härligt att se dem tillsammans.

Så ja, jag tycker dina känslor låter normala. Det är ju en himla massa hormoner som stökar till allt där i början också och före att man ibland är ett känslomässigt vrak. Om man därtill får för lite sömn blir det ju bara ännu värre. Men be din sambo att vara lite vaksam på hur du mår. Man kan ju få en förlossningsdepression och då är det bra att få hjälp snabbt.

De flesta sa till mig innan tvåan kom att det tar 3 månader innan man är helt inne i det. Jag tyckte det stämde. Det var inte dödsjobbigt fram till sista dagen, det gick ju sakta bättre och bättre och vid tre månader satt alla rutiner osv.

Jag har haft mer dåligt samvete över den minsta som ofta bara låg själv i gymmet eller babysitter eftersom stora behövde mer hjälp och ville leka med mig.

Minsta är mer självständig nu vid tre år.

Jag är i samma situation som du. För 6 veckor kom dotter nr 2. Dotter nr 1 blir 3 år om en månad.

De första två veckorna efter förlossningen kände jag precis som du. Jag skulle t ex läsa godnattsaga för storasyster men låg bara i hennes säng och grät i fem minuter innan jg klarade av att börja läsa. Varför? Dåligt samvete deluxe. Saknad. Hormoner.

Jag har nu stabiliserat mig. Hormonerna har lagt sig och vardagen, med dess nya inslag och rutiner, börjar komma på plats. Nedstämdheten har dämpats och det dåliga samvetet och saknaden också. Ja, det är mindre tid med storasyster än innan. När jag får dåligt samvete för det tänker jag på vilken gåva det är att kunna ge henne ett syskon. Tänk vad de kommer kunna ha glädje av varandra!

Vi har gjort några rutiner här hemma som hjälper oss. För det mesta är det jag som läser godnattsaga för storasyster. Vi får en mysig stund helt för oss själva (och pappa får en mysig stund själv med bebisen).
Vi har förklarat för storasyster att om dagen är både mamma och pappa tillgängliga för henne, men om natten har mamma bebisen och pappa storasyster. Det tog ett par veckor för henne att acceptera, men nu börjar hon landa i det upplägget.
Pappa lämnar oftast på dagis och jag o bebis hämtar.

Det dåliga samvetet kan man inte bara trycka undan så du får kanske bara acceptera att du känner som du gör och vara påpasslig med att nedstämdheten bör dämpa sig inom kort. Gör den inte det kan det vara förlossningsdepression och du bör prata med någon på BVC t ex.