Är vi för olika?

Det låter jobbigt :/

Detta kanske kommer låta lite hårt, men jag menar verkligen inte att vara elak. Så som det ser ut utifrån din text så har du bara tre val.

1. Prata med honom och strunta i att han tar illa vid sig. Om hans beteende påverkar ert förhållande på ett så pass negativt sätt som det verkar framgå från din text så måste du prata med honom och försöka fixa någon kompromiss.

2. Stå ut, acceptera situationen

3. Bryta upp och gå skilda vägar

Vi har pratat om detta i många år, och jag har förklarat att jag inte kan leva i någon slags censur för hans skull, jag måste ju få vara mig själv. Har även sagt att nog kanske är det så att vi bör gå skilda vägar om detta inte kan lösas, fritidsintressen och humor tycker jag är en stor och viktig del i en relation. Men då har han bättrat sig i en vecka och sedan rinner det ut i sanden igen. Och varken han eller jag ska behöva göra sig till för att göra varandra nöjda.

Jag tänker också att han borde känna samma sak? Att jag är hemsk och vulgär när det gäller humorn och en idiot som inte vill sitta hemma i soffan och dega dygnet runt. Hur kan han vara nöjd i en halvkass relation?

Vi tolkar ju allihopa känslor väldigt olika, kanske tycker han inte att era problem är lika stora som du tycker. Det betyder självklart inte att någon av er har mer rätt än den andre, utan att ni kanske helt enkelt inte ser samma saker som viktiga. Tex angående det här med kroppskontakt som du tog upp: Han kanske inte tycker det är särskilt jobbigt att be dig vara på ett kärleksfullt sätt, utan han kanske får ut något av det (typ någon reaktion från din sida som bekräftar att du tycker om honom) och därmed får en positiv upplevelse av att "tjata" på dig. Samtidigt tycker du det är irriterande och klängigt med att han ständigt söker bekräftelse och upplever upplevelsen som negativ istället. Bara för att du vantrivs (lite starkt ord antagligen) så betyder det inte att han upplever relationen på samma sätt. Kanske har du under relationens gång så att säga dansat efter hans pipa, och samtidigt förtryckt dina egna behov som därmed bubblar upp då och då. Förstår du vad jag menar eller blev det hela väldigt flummigt från min sida?

Det låter som att det är dags att gå på parterapi för att reda ut begreppen med en utomstående part.

Jag och sambon har ganska olika intressen och humor, men ingen har något klängrankebehov. Jag går överallt och han föredrar bilen. Jag vill överlag komma iväg ut på stan och kolla i affärer medan han hellre sitter hemma i soffan framför dator, tv, padda och telefon. För mig är det motion och nöje i kombination. Jag läser hellre och ser i princip aldrig på film. Fråga mig inte hur många filmer han ser per vecka, läser gör han i perioder. Kittet vi har är väl vardagslivet, att vi planerar maten ihop, månadshandlar tillsammans, pratar och skojar vid måltiderna, hjälps åt med barnen och så vidare.

Det jag reagerade på mest var att du inte fick umgås med din son utan att han skulle prioriteras överst. Det lät som att du har 2 småbarn. Där skulle din partner behöva växa upp. Jag gissar att ni har tid även efter att barnen har lagt sig. Sedan hade jag inte haft tid att sitta i soffan och klänga hela kvällarna.

Hej,
Jag tycker det låter som du utgår från att din värld och din synsätt är det rätta och han är nån sorts lipsill enligt dig. 

Omsorg om varandra är viktigt. Är det så stor uppoffring att ge din sambo en kram när du kommer hem om det skulle göra honom lycklig? Att du blir arg över detta låter konstigt. Han kan väl ta emot dig i dörren så kan du ge honom en kram, sen kan han packa in matvarorna åt dig.  

Däremot förstår jag din irritation över hans passiva kommunikationssätt. Att han liksom spelar offer för att få fram vad han saknar. Han borde rakryggad stå för sina behov. 

Låter som ni har glidit isär. Olikheter kan berika, en gång i tiden blev ni ihop. Kan vara värt att hitta en kompromiss av nåt slag. Går inte det får ni gå isär.