Jag ska bli ensamstående åt min son som ligger i magen, jag är i vecka 26 och är så rädd. Det är ganska nyss jag fick veta att jag skulle bli ensam med sonen så jag har inga kunskap om hur det funkar för det är min första bebis.
Ni som fått första barn och är ensamstående, hur har det funkat för er? Att leva med bebis själv? Att ha ensam vårdnaden om barnet och vad mamma har för rättigheter?
/ rädd gravida mamma
Sjukt jobbigt! Ta all hjälp du får från vänner/familj.
Var är fadern då?
Kom ihåg att det kommer bli mysigt också!
Jag tror att det är bra att ha en nära person som lär känna bebisen väl som du dels kan gnälla / skryta om bebisen för och dels kan ta hjälp för passning korta stunder. Kan vara en kompis eller mamma tex. Inget man gör upp om i förväg utan mer något som du öppnar för och bjuder in till. Det är lätt att tänka att jag ska minsann visa alla att jag fixar detta själv och därmed hålla folk utanför. Mycket bättre att bjuda in och vara ärlig när det är jobbigt eller roligt!
Jag blev ensamstående med en 14 månaders rent folkbokföringsmässigt, men var nästan ensam med ansvaret från ca 2 månaders ålder då han aldrig avlastade på natten eller lät mig sova ikapp mer än då jag totalt bröt ihop. Allt beror nog på bebisens personlighet skulle jag vilja säga. Jag hade en samsovare som bara sov i börsjal, på mig eller när vagnen rullade. Nattetid åt hon med 1-3 timmars mellanrum fram till året. Hon vaknar fortfarande på natten och går och kissar eller dricker vatten vid 6 års ålder. En annan mamma hade ett barn som sov över 5 timmar i sträck från kanske 1 månads ålder. Hon har först nu med andra fått känna på hur det kan vara ... Så det går aldrig veta på förhand hur det blir.
Kan du låna en bärsele eller sjal är det smart att testa om det är något bebisen gillar om du får en närhetstörstande. Annars är väl det optimala att ha en hög matlådor redo i frysen tills du kommer hem från bb och tiden blir mer knapp vid maratonamningsperioder. Sänk kraven på skötseln av hemmet och prioritera sömnen så du orkar. Att ha avlastning är en enorm fördel.
Om pappan ändå inte kommer närvara, så råder jag till enskild vårdnad. Då får du alla 480 föräldradagarna och större frihet, än om du måste dela och bara får hälften garanterat, resten måste den andre föra över förutom 90 dagar som är öronmärkta.
Sedan är det smart att hitta barnklädesloppisar, både på orten rent fysiskt och via t ex facebook. Det sparar du massor på.
Jag blev ensamstående när min son var 2,5 år (så ingen bebis..) och fram tills han skulle fylla 5. Då träffade jag kärleken. Nu väntar vi en gemensam.
Jag hade gemensam vårdnad med pappan som blev missbrukare (därav att jag blev ensamstående) under hela dem åren. Fram tills nu. Det var hemskt att inte kunna ta beslut enkelt själv, utan någon som inte brydde sig skulle godkänna allt. Rent fysiskt fick jag lov att verkligen välja mina strider ordentligt - för att orka. Dessutom tog jag mycket hjälp i form av barnvakt av min mamma. Det behövdes för att orka vara en bra mamma.
Jag blev ensamstående under min graviditet. Erkänner att det nog var den svåraste tiden i mitt liv! Första tiden med dottern var sanslöst tufft, jag var ensam med henne och det var otroligt krävande. Jag bröt ihop totalt men då fick jag också hjälp från BVC. Fick avlastning och stöd vilket var guld värt! Så se bara till att du ber om hjälp i tid!
Nu tio år senare kan jag inte tänka mig livet utan min dotter och vi är otroligt tajta. Det var otroligt tufft, men det var också fullständigt värt mödan.
Det blir bra ! Du klarar det
Du kommer klara det! Det är tufft emellanåt, man saknar särskilt att inte ha någon att kunna berätta barnens framsteg för, men där får man arbeta på sitt nätverk och vårda sin vänskap med sina vänner och familj eftersom man behöver hjälp då och då. I början är det nog sömnbristen som är jobbigast så försök att sova när bebisen sover, även om det är en stund på dagen. Det bästa är att ni kommer att bli så otroligt taighta när barnet blir äldre! Var inte rädd att be om hjälp, det finns många som vill ställa upp. När barnet blir äldre är det värt att försöka hitta något i området som kan sitta barnvakt ibland även om det kostar en slant. Du behöver också få lite egen tid och träna eller gå på bio eller vad det kan vara. Ta hand om er!
Jag är ensamstående till en son på nu 8,5 månad.
Är 21år och hade ingen erfarenhet alls om barn.
Sonen hade kolik och skrek 4 timmar varje kväll och va uppe och åt 6-11 gånger varje natt..
Han sover dock fortfarande väldigt dåligt.
För mig hjälpte det att tänka " det kommer bli bättre " och försöka njuta trots sömnbrist och allt annat.
Du fixar det galant tror jag.
Jag hade inga tankar på att jag inte skulle klara det. Jag är grymt envis, jag kan sova lite och ändå vara en glad människa, jag är ansvarstagande och brukar lösa det mesta.
Vissa kvällar när sonen bara skrek och skrek tänkte jag "vafan har jag gett mig in i?", men det tror jag många föräldrar tänker, ensamstående eller inte.
Jag har mer tyckt att saker som att få ta en lång dusch utan att ha en son som ålar omkring på golvet, att kunna bajsa utan att han grinar för att jag lämnar rummet, osv vart jobbiga, haha.
Är du inställd på att du ska lösa det själv, så tror jag inte det är några problem :)