Kritik från förskolan

Vad är det du tycker inte känns okej? Att de inte framkommit något innan eller att det sades sådär i förbifarten inför andra?

Jag skulle inte tagit illa upp om pedagogerna på min sons förskola uttryckt sig så om mitt barn, bland andra. Fast jag är pedagog själv, så kanske tänker annorlunda i och med att jag är på "båda sidorna".

Vilken hobbypsykolog! En 2-årings beteende i en barngrupp beror mer på personlighet än på självkänsla. En del barn är framåt och tar mycket plats, en del barn är mer avvaktande. Tyvärr premieras ett extrovert beteende och försiktigare barn får ständigt höra att de ska ta för sig mer, som att deras personlighet är fel. Vilket faktiskt kan skada självkänslan. 

Min 2-åring trivs bäst med lugna lekar på fsk, tycker inte alls om att vara med när det blir stojigt. Det är hans personlighet. Hans storebror har alltid kastat sig in i allt som händer, det är hans personlighet. De är olika som natt och dag och jag har aldrig ens tänkt tanken att min 2-åring skulle ha dålig självkänsla. 

Så otroligt oproffsigt av pedagogen på alla sätt!

Jag tycker det är lite tråkigt (eller mycket) att 2,5- åringar ska vara föremål för såna här pedagogiska utvärderingar. Han är 2,5 år! Ett mycket litet barn! "ta plats vid ritbordet och morgonsamlingen" Vaddå! Han är 2,5! Tycker det går till överdrift ibland. Är det ett problem så visst ta det med föräldrarna enskilt men ofta överanalyseras barn i så här låga åldrar. Ni föräldrar har den bästa kunskapen om ert barn tror jag och det borde personalen utgå mer ifrån.

Nä,inte ok att prata över huvudet på barnet och man pratar definitivt inte om sådana saker inför andra. Konstigt också att de har gett två olika bilder på barnet under/efter utv samtalet. Eller har det helt plötsligt ändrats..? Och självkänslan kan ju försvagas efter tid om barnet börjar märka att hen inte riktigt vågar ta för sig,ta plats,har svårt att uttrycka sig med ord mm.. Barn är otroliga svampar som ser och vet mer än de kan ge uttryck för. Och rutiner är jätteviktigt för tryggheten! Det är barnets vägvisare för vad som kommer hörnest,vad som förväntas av dem,kan liknas vid en "klocka". Och att ge barnet ansvar är ett sätt att tala om för barnet att "vi" litar på att barnet kan. Därmed ökas barnets självkänsla och växer med uppgiften. Vi tror många gånger att vi är snälla när vi gör saker och ting "lätt" för barnet...men egentligen talar vi om att barnets insats inte duger...rätt tänkvärt. Med det sagt skulle jag i alla fall be om ett nytt utvecklingssamtal så du i lugn och ro kan ta upp det som skedde.

Kritik kan göras på bra sätt och ett dåligt. Ska man ta upp något som kan behöva diskuteras och upplevas negativt gör man inte det i hallen med andra föräldrar som åhörare.
Det är så enkelt.
Väldig skillnad på utbildning, ålder och erfarenhet. Jag ser hellre medelålders än nybakade 20 åringar som tar hand om barn på förskolan (även om det finns många guldkorn bland de yngre)

Att vara känslig mot höga ljud betyder inte någonting eller så kan det betyda att barnet har medicin som gör hen ljudkänslig eller har en diagnos (tänker npf) eller helt enkelt inte gillar plötsliga ljud, punkt.
Det är riktigt dåligt av pedagogen(?) att göra så och jag har för mig att de går en lång utbildning och har som grundbemötande att de ska ta reda på detaljer än att hitta på ett problem utan kunskaper om saker.

Att ditt barn blir buren ser jag som mysigt och en sista möjlighet att småprata lite gosigt innan hejddå.

Be om ett möte med förskolepersonalen som ni har som kontaktperson där. Be om råd och hör med vad hon tycker. Berätta vad du skrivit här.

Hej,
tack för svaren! Det känns skönt att få perspektiv på saken.

Min story kanske var lite luddigt beskriven så lite förtydliganden:

Hen är barnskötare, och alltså inte den förskollärare som vi hade utvecklingssamtalet med tidigare. Detta gör att jag ifrågasätter hur mycket utvecklingspsykologi som hen läst och framför allt också om hen har gått lite utanför sitt befogenhetsområde. Och som någon påpekat här på forumet, att det kanske är hens egna värderingar som lyst fram om hur hen "anser" att ett barn ska vara (dvs. framåt, ta plats och så. Jag har aldrig sett det som ett problem att min son observerar istället för att springa fram och ta gungan först..)Och det på ett klumpigt sätt, jag kanske är lättstött men jag tog illa upp helt klart. 

Jag håller med om att rutiner skapar trygghet, och det är klart att vi har vissa rutiner. Men vi har aldrig hållit stenhårt på dem på minuten såsom jag vet att vissa andra föräldrar gör så, det är klart att detta kanske kan skapa otrygghet för barnet.

Tack för era synpunkter. 

Precis. Vi har en son med bra självkänsla och självförtroende, snart 5 år. Han är introvert och är ungefär som du beskriver din son. Iaktar hellre än att stå i centrum. Tänket mycket. Fnular och bygger mycket och leker oftast ensam eller med ett barn i taget. Gillar inte höga ljud. Det är INTE otrygghet, det är ett personlighetsdrag (jag är likadan).

Men jag tänker att det väl är bra att pedagogerna tar upp sånt de ser, även om det i detta fall kanske är en feltolkning- men inte att men gör det på det sättet! Självklart gör man det enskilt, och gärna i ett möte som är bokat så att man hinner tänka efter och igenom lite innan.

Jag hade också blivit kränkt.

Jag tar sällan saker personligt eller speciellt hårt men hade fsk-pedagogen sagt något om mitt barns utveckling inför andra föräldrar så hade jag inte tyckt att det var ok och troligen känt mig lite nedtryckt som förälder.

Min äldsta son är försiktig och blyg som person, det har han varit i hela sitt 4-åriga liv och vi har aldrig försökt att ändra på honom. Detta är hur han är och jag förstår inte varför man ska sträva efter att ändra en person till att ta för sig mer. Vissa människor är introverta och andra är extroverta helt enkelt. Jag var jätteblyg när jag var liten och det ändrades över en natt när jag började jobba senare i livet.

Vi ger nappen som tröst vid lämning på fsk till vår yngsta son nu och gjorde detsamma med äldsta sonen i yngre år. Ingen förälder är perfekt och jag tror inte många är 100% konsekventa, och det måste man inte vara heller. Det kommer bli folk av ditt barn också TS!

Jag håller med ovanstående om att det var klumpigt, opedagogiskt, och utan (som det verkar) någon större insikt i barn och deras utveckling.
Våra barn har varit av den iakttagande typen som inte tar plats de första åren på förskolan, men har ändå fått kommentaren om äldsta att "hon har bra självkänsla, vet vad hon vill och henne sätter sig ingen på".

Jag kan inte säga emot att rutiner skapar trygghet för vissa barn, men jag tror inte alls på att rutiner är viktigt för alla. Vi har vissa rutiner (hm... antar jag...), men jag tror det är mycket viktigare att kunna vara flexibel och anpassa sig efter situationen. Bara barnen får mat när de är hungriga, tillräckligt med sömn, bad/dusch i lagom mängd, rena kläder o dyl tror jag resten löser sig. Viktigast är att de blir sedda och lyssnade på, och om man gör avsteg från hur man brukar göra räcker det med en kortare förklaring till varför man gör på annat vis just nu. Ibland går det tex bra att äta i soffan, ibland inte. Finns en förklaring till varför vi inte gör det idag så köper barnet det. Såklart olika för olika barn, men ni gör säkerligen det som passar er familj bäst, och det kommer inte bidra till lägre självkänsla. Märker barnet att det är en viktig person i familjen som har rätt till åsikter och får vara med och bestämma tror jag det ger mycket för självkänslan.

Jag skulle tagit otroligt illa vid mig, och då särskilt över sättet och platsen det framfördes på. Jag skulle ta upp detta med pedagogen, och be om att få ett enskilt samtal där fsk och barnskötaren är med och undra hur de kan komma med så olika budksap, vad barnskötaren menar med sin kritik, etc. Eller tom ta detta med fsk-chef.

Att barnet ska ta plats på fsk är väl något de på fsk i så fall får jobba med. Det handlar inte om självkänsla eller självförtroende alls. Mitt barn är ett tryggt barn och tar gärna plats, men mitt barn är också känsligt, och tycker inte om när det är vikarier eller ny personal. Då vill hen bara sitta i knät på sin trygga personal. Hen vill cokså bli buren mkt, men jag ser det som att mitt barn är ett som söker mkt fysisk närhet och vi i familjen är också mkt för fysisk närhet överhuvudtaget.

Barnskötaren hade kunnat säga något om morgonlämningarna, men på ett annat sätt om dessa upplevs som svåra. Tex: jag har funderat om det skulle underlätta om X inte hade nappen när ni lämnar för det blir en sådan kamp för oss på fsk att få honom att lägga den på hyllan sedan, eller något sådant.

Vad gör de för att locka honom till att ta mer plats då? Är det viktigt att han gör det? Hur barnet är/tar sig för på förskolan får de ju främst jobba med där!

Frågor jag ställer mig är hur länge det är sedan sonen skolades in? 
När lämnar ni honom i förhållande till frukost? På vissa ställen har de okej till napp/snuttefilt före frukost för att inte fler barn ska smittas eller att de tar varandras nappar när de kanske lämnar dem i leken/knycker varandras, d v s hygienskäl.
Kan han ta av sig kläder själv eller servar ni honom helt och hållet?

Jag vet att jag reagerade som förälder över en jämngammal kompis till min dotter som alltid bars in från parkeringen som att hon behövde en kungastol. Hon hade ändå skor på fötterna och saknar handikapp vid lek på gården. Denna tös klarade typ ingenting utan mamma och pappa t ex gå på kalas. Min dotter gick vid det laget en mycket längre sträcka till förskolan och det var inte extremt tidigt på morgonen heller, barnen var då snarare 4-5 år. Jag har även haft 6-åringar där mamma och pappa klär av och på barnen ytterkläder och skor och hänger upp allt, som om barnet vore en bebis och då ska de ändå klara sig själva i förskoleklass några månader senare. Sådana beteenden ser man snabbt som pedagog även med mindre barn.

Min son är nu 16 månader och han förvånade mig häromdagen med att han själv hämtade skorna när jag kom och hämtade honom. Hemma har han börjat rycka i overallen på morgonen. Så barn är oftast mer kompetenta än vad vi tror, bara de får chansen och tiden att försöka. Om det sedan är det pedagogen försökte förmedla eller något annat är svårt att förstå.

Däremot förefaller det mig konstigt att blanda in självkänsla/förtroende i det hela. Barn är olika när de lär sig saker. En del kastar sig in och testar sig fram, medan andra hellre observerar tills de kan det och det är inte säkert att det ändrar sig med åren. Så är det ju språkligt också. Inget är rätt eller fel. Det viktiga i er sons utveckling är väl att han går framåt snarare än bakåt och ibland syns ju de nya framstegen bara/först hemma i en trygg miljö.

Ställ frågan till er kontaktfröken vad som har ändrats sedan ert utvecklingssamtal, då barnskötarens uttalande förvånade er. Så kan ni ju boka ett möte och prata i lugn och ro. Inte ska du behöva gå med en massa oro, då är det bättre med ett samtal, så du förstår om det är något de är ense om.

Fast jag har svårt att se problem med att ni bär sonen på morgonen? Min treåring ville fram tills nyligen alltid bli buren in på morgonen, och invände jag att han var lite stor för att buren kunde någon av pedagogerna ute på gården glatt säga att många ju vill passa på att vara nära föräldern in i det sista vid lämningen. Nu har han börjat skutta framför mig på morgnarna, medan hans 5,5-åriga storasyster säkert gärna skulle vilja bli buren om hon fick, bara för att det är mysigt.

Jag bär in min 5-åring ibland, inte ofta men ibland tycker han att det är mysigt. Skulle han vilja gå skottkärra in skulle vi göra det. Vad i hela friden spelar det för roll? Syftet är ju att lämna ett glatt/ej ledset barn!

Elsis skrev 2017-02-09 18:54:43 följande:

Fast jag har svårt att se problem med att ni bär sonen på morgonen? Min treåring ville fram tills nyligen alltid bli buren in på morgonen, och invände jag att han var lite stor för att buren kunde någon av pedagogerna ute på gården glatt säga att många ju vill passa på att vara nära föräldern in i det sista vid lämningen. Nu har han börjat skutta framför mig på morgnarna, medan hans 5,5-åriga storasyster säkert gärna skulle vilja bli buren om hon fick, bara för att det är mysigt.

Jag bär in min 5-åring ibland, inte ofta men ibland tycker han att det är mysigt. Skulle han vilja gå skottkärra in skulle vi göra det. Vad i hela friden spelar det för roll? Syftet är ju att lämna ett glatt/ej ledset barn!

Eller hur! Skälet för mig att inte bära 5,5-åringen är att då vill 3-åringen också bli buren, och det orkar jag inte. Men viktigast är ju att de är glada när man lämnar.

Det verkar onekligen som att barnskötaren lagt in egna värderingar om hur barn "bör" vara, ja.

Mycket bra har redan nämnts men jag ville länka till en väldigt träffande artikel inom ämnet introverta barn:

www.tranastidning.se/article/patricia-franzen-varfor-maste-barn-ta-plats/

Det MÅSTE vara okej för barn att följa sina egna naturliga instinkter och inte tvingas in i en extrovert roll! Vi talar om en tvååring, herregud!

Det låter som att denna barnskötare precis gått en (dålig) kurs i psykologi. Liten den där /nyfrälst/nykunskap-vibben som genast måste appliceras på allt och alla och måste leta "fall".

Det dåliga är att denna barnskötare inte verkar veta hur hon ska hantera det på ett bra sätt, det som är bra är att det går över. Men hon bör kanske få en uppstramning av någon förskollärare/arbetsledare/rektor....

Hej
stort tack för era konstruktiva synpunkter och att ni delar med er av era egna erfarenheter! Jag känner mig betydligt mer lugnad nu än vad jag gjorde för ett par dagar sedan. 

Jag ska ta upp detta med vår kontakt om att det inte kändes ok, men också för att höra hur tanken var såklart. Som någon skrev här på forumet så handlar det nog absolut om att barnskötaren ville förmedla att vi skulle tro på vårt kompetenta barn för att öka på utvecklingen. Och det gör jag ju, men det är klart att det kan vi göra ännu mera (har en känsla av att barn ligger typ sex månader före i utveckling än vad föräldrarna tror, så den feedbacken och konkreta tips om vad tänka på har jag ju inget emot..).  Har inte heller tänkt på att om jag bär ut honom från förskolan kan det se ut som att jag daddar med honom, men det var ju bra att det kom fram liksom.. ;) Vilket får mig att undra över en nästa fråga; när började era barn att klä sig själva? Min son  är inte intresserad men jag kanske ska propsa mer på det (kantänka mig barnskötaren är irriterad på att sonen inte klär sig själv, han är snart 28 mån).

Såvida inte förskolläraren har ändrat sin uppfattning totalt sedan utvecklingssamtalet (vilket jag inte kan tro), tänker jag att det var nog mycket av barnskötarens egna värderingar om hur ett barn ska vara som lyser igenom - vi uppfostras till att alla ska vara framåt, drivande och ta plats i samhället (vems plats då undrar jag?). Att ett barn har andra utmärkande drag som ensamvarg, observerande och känslig kräver ju också en helt annan pedagogik av pedagogen - och som då kanske är svårare och kräver mer av pedagogen helt enkelt. 
 
Men helt klart att jag fortfarande tycker att hen har översteppat sina befogenheter i alla fall. Nu återstår bara och se hur resten av personalen hanterar min feedback...

PS. Tack Nymphaea för en jättebra artikel förresten!