Kritik från förskolan
Hej,
jag undrar om någon här varit med om något liknande eller har några tankar kring detta.
När jag för några dagar sedan skulle hämta min nästan 2,5 åriga son berättade barnskötaren att sonen haft en bra dag och att hen ser en positiv utveckling hos honom. Att han öppnar sig och söker mer och mer kontakt med de andra barnen. Men hen säger också att han har dålig självkänsla. Jag undrar då om hen talar om självkänsla eller menar självförtroende (vanligt att detta blandas ihop tänker jag). Hen svarar då både självkänsla och självförtroende. Hen menar att min son är otrygg och menar på att det kan handla om att vi som föräldrar bär honom för mycket och inte tror på hans förmåga (hen kanske sa det lite mer inlindat men det var andemeningen). Vi bär in honom på förskolan om morgonen och vi låter honom ha sin napp. Men min son tar inga egna initiativ på morgonsamlingen (exempelvis resa sig upp när de sjunger hans namn) och personalen får uppmuntra honom till att ta plats, ex vid ritbordet. Han rycker också till vid höga ljud som hen sa var tecken på otrygghet (det gör jag också men jag har rätt god självkänsla, sämre självförtroende när det gäller föräldraskapet dock).
Allt detta sa hen också inför alla, dvs barn, andra anställda och föräldrar som kom och hämtade sina barn. Jag blev också helt tagen på sängen då jag inte hade en aning om att de tänkte såhär om oss eller om sonen (jo kanske att vi inte har de bästa morgonrutinerna kanske..). Jag sa att jag tyckte det var bra att hen sa de här sakerna men att jag också tänkte att de borde kommit upp på utvecklingssamtalet (ca 1-2 mån sedan) då förskolläraren sagt precis tvärtom, att min son upplevdes som trygg och att det var självvalt att han inte lekte så mycket med de andra barnen. Han är bestämd och visar vad han vill och inte vill (vi kan liksom inte fråga honom för han pratar fåordigt i dagsläget). Vidare sa jag att vi gärna kunde boka en tid till att prata kring detta ordentligt då låg självkänsla inte är något som jag tar lätt på.
Jag håller med om att vi kan jobba på våra rutiner och bli bättre vid överlämning om mornarna. Vi kan säkert jobba mer med att låta han ta mer ansvar, läsa böcker och bygga på ordförrådet än mer än vad vi gör. Men självkänslan har jag snarare fått höra att han visar goda tecken på både från bvc och från förskolläraren på utvecklinggsamtalet..
Vad tänker ni om detta? Har någon varit med om någon liknande situation? Dels känner jag mig förbannad och kränkt av att hen knäpper mig på näsan om mina misslyckanden som förälder och det inför alla andra (och jag ifrågasätter också hens kunskapsnivå i utvecklingspsykologi), men dels gör det mig också så osäker på mitt egna föräldraskap. Vi är dåliga på att hålla exakta rutiner och jag är nog rätt dålig på gränssättning (inte konsekvent alla gånger), men jag har alltid varit noga med att försöka få min son att känna att han duger oavsett.
Jag vet inte riktigt vad jag är ute efter med denna tråd men skulle gärna höra vad ni får för tankar, idéer? Och förslag på hur jag/vi kan ta itu med detta vad gäller förskolan? Detta känns ju inte ok och det kommer vi att framföra på något sätt. Men hur?