Innan jag träffade min nuvarande, jag var 31 år när vi träffades och är 34 nu, så var jag helt inställd på singelinsemination om jag inte skulle träffa någon, och var väldigt öppen om det tidigt i vår relation att barn var viktigt för mig, och satte faktiskt en deadline. Jag sa att jag ville leva med honom men jag kunde inte tänka mig ett liv utan ha försökt få barn, och kom vi till den punkten så skulle jag gå vidare i den önskan utan honom. Jag sa att jag tänker inte vara över 35år när jag får mitt första barn (alltså göra det jag kan för det man kan ju inte hjälpa om det inte går av någon anledning) och han sa ok, och att om det var det jag ville och han inte var med på noterna än så fick han ta ställning till om han ville fortsätta vara i en relation med mig trots att jag skaffade barn utan honom, eller så fick vi gå skilda vägar. Nu har jag haft tur och han var den som kom till mig och sa att han ville börja försöka, och ni jobbar vi för fullt för att få en bebis och med lite tur kan jag bli mamma innnan 35 tom om det vill sig :)
Men det jag vill säga är att du måste vara ärlig både med dig själv och med honom om hur viktigt det är för dig och hur länge du är villig att vänta, sedan är det ju han som får ta ställning till det du säger, alltså det kanske låter krasst men som kvinna och över 30år kan vi inte vara alltför vaga i frågan, vi har inte tid med det och klarar han inte av den diskussionen kanske han inte är redo att vara i ett förhållande med dig?
