Hej!
Jag undrar om det är någon här inne som har erfarenhet av scenskräck, även kallat rampfeber? (Starka obehagskänslor att tala/agera inför många människor)
Har du lyckats överkomma det? Hur gick du tillväga i så fall? Om du fortfarande lider av det, hur hanterar du situationer där du måste tala inför människor? Hur yttrar/yttrande det sig?
Alla tankar kring det här är välkomna!
Jag avskyr att prata inför en stor grupp. Händerna skakar, rösten skakar och jag glömmer av vad jag ska säga. Men jag gör det när jag måste.
Väl förberedd, ha papper på ett bord istället för i händerna. En kollega till mig har jag pratat mycket med om hur jag känner, hon har gett mig feedback efteråt.
Det märks inte utåt att jag är så nervös, så det har jag med mig. Även att glömmer jag något så är det bara jag som vet det, de som lyssnar vet ju inte vad jag ska säga.
Öva, öva och öva så blir man bättre och mer bekväm med tiden.
Samma här! Hade inte ont av det förr men blir idag helt skakis och kan knappt andas. Sista gången var en skräckupplevelse så därefter har jag tagit betablockerare. Då försvinner alla fysiska symtom. Annars är det ju just träna bort och gärna i små doser men man får ju börja någonstans. Svårt att styra det där själv med hur många man ska tala inför om man ställs inför en oplanerad situation.. det är just det när jag inte har kontroll som jag tycker är jobbigt. Jag vill veta hur och var jag ska stå osv
hujeda mej för att tala inför grupper med människor! får inte panik längre men obehagskänslor, handsvett, glömmer bort vad jag ska säga. det är knappt så jag vågar prata på mötena på jobbet då vi är mellan 5-15 pers. håller inne med svar och lösningar på problem av rädslan att nån ska argumentera emot och jag då ska glömma bort vilka självklara motargument det finns. e dessutom hsp (högkänslig) vilket spär på rädslan ännu mer
som liten medverkade jag i en årlig julföreställning under ett par år. där fick vi klä ut oss och hoppa och dansa och sjunga på scen vilket va riktigt roligt! inga minnesluckor eller ångest. i efterhand har jag förstått att d e för att jag inte gick upp på scen som mej själv utan som en karaktär och då var det lättare att leva ut och att ha kul
när vi i högstadiet skulle ha nyhetsredovisning varje fredag så hände d att jag sjukskrev mej. man skulle ta en nyhet som hänt i veckan o sen me hjälp av 10 stödord berätta om den inför hela klassen. vissa hoppade upp längst fram utan problem och jag va så avis på d. jag får fortfarande ångest av detta minne o då har d gått mer än 10 år...