Jag kunde inte ta hand om #1 ensam. Skaffa en #2?
Bakgrundshistorien är viktig här så jag börjar med den.
Vår dotter kom till via IVF (provrörsbefruktning) då jag har svårt att bli gravid. (Endometrios) Under graviditeten fick jag svåra komplikationer i bl.a fogarna som gjorde mig rullstolsburen, samt mycket sammandragningar och risk för för tidig födelse. Så jag blev 100% sjukskriven i v 12. Jag vägrade smärtstillande. Dottern föddes och allt gick bra. När hon var 9 månader stelopererades jag i ländryggen. Min man har sen dess haft det största fysiska ansvaret för henne. Hon har rätt att vara på förskolan de 6 dagar i månaden som han jobbar för att jag ska få lite vila. Jag klarar alltså inte av att ha hand om henne själv en hel dag och aktivera henne själv p.g.a smärtan. Min man jobbar bara 8 dygn i månaden vilket gör att vi har det väldigt bra och mycket tid tillsammans.
Nu, ca 1,5 år efter op är jag 100% sämre i ryggen än innan operationen
Jag har inte kunnat bära henne och gå samtidigt. Inte haft henne på höften och lagat mat.
Jag kan inte gå mer än 2 km. Jag kan inte leka med henne på golvet mer är 15 minuter utan att behöva lägga mig sen. Allt detta kunde jag göra innan.
Jag FÅR inte jobba för läkare och FK då jag fortfarande har så pass ont att jag inte klarar av att utföra en aktivitet utan att somna av utmattning och smärta efteråt. Jag äter fortfarande lika mycket medicin som dagen efter operationen. Dock har jag fått byta opiat till en som jag inte blir hög av. Så jag klarar av att köra bil och vara bland folk utan att de ska tro att jag är helt slö i huvudet, haha!
Vår dotter är 2 år och folk börjar fråga "Jaha och när kommer det syskon då?"
Den här frågan är ju väldigt jobbig för oss då det är så många faktorer som pekar för att vi kanske inte alls "borde" skaffa fler barn. Men jag förstår nyfikenheten och brukar helt enkelt skrämma iväg dem med att berätta att #1 var ett IVF-barn. Då slutar folk fråga, hehe
Men framför allt så känner jag att "Jag inte kunde ta hand om #1 själv som jag ville. Då ska man inte skaffa en #2"
Hon har aldrig lidit av att jag inte kan bära på henne. Jag har istället suttit ner och gosat, och hittat andra alternativ för närheten. Men JAG känner mig ändå inte riktigt som en 100%-ig mamma. Vilket ligger på mig. Ingen annan har sagt något ont.
Jag vägrar genomgå en IVF till då jag fick massor av cystor under hormonbehandlingen och en stor brast samma dag som äggplock. Bland det värsta jag varit med om. Så om vi ska försöka så får vi lyckas på egen hand. Min man vill verkligen ha fler barn men säger att jag får självklart besluta om jag vågar chansa och han säger att om jag blir lika dålig i kroppen under en eventuell graviditet så tar han ALLT. Han var underbar under den förra så jag är inte orolig!
Jag VILL ha fler barn men är rädd för hur allt kommer att gå med min jävla skitkropp. Rädd för att inte kunna vara en bra mamma till 2 barn då jag är missnöjd med att inte klara allt fysiskt. Psykiskt så mår vi alla jättebra!
Jag tänker att man kanske ska vänta:
Tills kroppen är bättre.
Tills jag fått börja jobba igen.
Tills jag slutat med medicinerna (dock är de ofarliga att äta under graviditet men jag tror att barnet kommer att få abstinens efter att det är fött och det vill man ju inte göra mot ett litet barn!)
Tills #1 är ca 5 år istället för 3.
Men läkarna säger att jag kanske inte alls blir bra. Jag kanske bara kommer kunna jobba 50%. Att jag inte ska pausa livet pga min kropp.
Sen säger en del:
Det är dumt att vänta på bättre tider då ni kanske inte ens kan få ett till barn. Lika bra att försöka redan nu.
Ni båda är fyllda 35 år och tyvärr inte blir yngre.
Det faktiskt har gått bra med #1.
Jag är så kluven!!!
Jag vill ju så gärna ha ett till barn, ett syskon till #1, ge min man ett till barn, ja så många saker som säger att vi borde köra på och hoppas på ett mirakel.
Sen den "duktiga" men samtidigt rädda inom mig, som sätter stopp.
Adoption är inte ett alternativ av många olika anledningar som jag inte vill gå in på. Surrogat likaså.
Kom med råd!
