Sårad till tusen ...
Känner mig så ledsen, och billig... så oväderfull..
Hjälp mig att tänka på ett annat sätt....
Jag och min sambo har varit ihop i över 4 år, vi har en villa och en son på 6 månader ihop.
Nu till saken, jag har alltid velat gifta mig. Känslan av att min man vill ha mig till just sin fru känns så fantastiskt.. jag har varit väldigt öppen nästan tjatat om de.. någon gång sa jag "men vi har ju barn ihop snart, juridiskt sett hade de varit bäst, för bådas skull" vi behöver inte ha ett stort bröllop, vi kan gifta oss borgligt.
Men de fanns inget att diskutera,svaret va nej. Vi ska gifta oss men inte nu eller inom de närmaste.
Jag slutade att tjata. Sen blev jag ganska allvarligt sjuk och fick problem med hjärtat som är nu under utredning.
Idag morse pratade vi om året som va och vad vi ville göra annorlunda.
Han börja att säga "när vi fick reda på att du hade problem med hjärtat fick de mig att tänka om, jag tycker vi ska gifta Oss på pappret i stadshuset, men du får inte ta mitt efternamn"
Första reaktionen blev jag glad, men sen dog något inom mig.. han vill inte alls gifta sig med mig, de detta va inte hans kärleks förklaring, de va rent strategiskt från hans sida om något hände mig...
De gör så ont... känner mig så billig... oälskad..
Ovärdefull.....
