imorgon tar allt slut

Beklagar! Och skänker dig alla styrkekramar som går! Blir så rörd av din text, förlorade min farfar som var min bästa vän förra sommaren. Saknaden kommer aldrig att försvinna och de kommer göra ont. Men de viktigaste är att hedra minnet av en kär människa i sitt liv och tänka på alla fina stunder man har fått tillsammans. Kram på dig! <3

Idag är första nyåret utan din far och högtider kommet att vara jobbiga första året.

Du har haft full upp med begravning och papper och det är först nu du riktigt har tid att sörja. Det är så olika när man sörjt klart men finns det ingen du kan prata med? Jag har dessutom svårt att tro att de verkligen sörjt klart utan bara kommit till en annan fas än du.

Jag tycker att du ska låta dig sörja men även se möjligheterna med ett nytt år. Men lite distans kommer dera skönt att ni kommit så här långt. När det känns jobbigt kan det även vara bra att kontakta en terapeut som kan KBT.

Om vi inte hade haft ett system av praktiska skäl för att räkna tiden, så hade det inte varit någon skillnad på imorgon och dagen efter.

De båda ligger i framtiden, och gångna dagar i det förflutna.

Det finns egentligen INGENTING utöver vårt sätt att räkna tid som påverkar det du kallar "sista dagen på sista året han levde". Att det blir "nytt år" påverkar inte ditt minne av din far. Inte heller din upplevelse av din far.

Försök trösta dig med att din inställning är vad som betyder något, och den kan du styra precis som du önskar.

Att tiden går är inte farligt. Det är snarare läkande.

Kram.

Kan du tänka dig att kontakta Svenska Kyrkan? Där finns möjlighet både till sorgegrupper och enskilt samtal med en präst. De är alltså inte ute efter att frälsa dig, utan de är helt enkelt bäst lämpade för att hjälpa till när man har sorg.
Mina föräldrar träffade en präst när min bror dog, och pappa är verkligen inte den som annars gillar kyrkan. Men till och med han pratar varmt om hur bra det var att få sitta i lugn och ro med någon som verkligen lyssnade och brydde sig.

Känner igen mig mycket i det du skriver. Jag förlorade en närstående för drygt ett år sedan och jag förstår känslorna som svämmar likt en våg över en. Det värsta är dagarna då det verkligen sjunker in att han är borta, för att nästa dag fortfarande leva i förnekelse. Man vet inte riktigt vart man har sig själv.

Mitt råd till dig är att ta din tid att sörja, oavsett om det är ett eller tio år kvar tills du känner dig redo att släppa taget. Du vet ju inte ett liv utan den här människan, och det tar tid att lära sig förmågan att kunna leva vidare (och kunna glädjas samtidigt utan skuldkänslor, också). Jag beklagar verkligen sorgen och skickar massor av styrkekramar till dig. PM:a om du skulle känna för det. Kram!

Ohh beklagar och det finns egentligen inget att säga. Jag förlorade mina föräldrar inom en vecka. 2014. Det var som om är pappa dog så gav mamma upp. Som någon skrev så hedrar man dom genom minnen. Jag har haft en bra uppväxt och det har jag sagt till mina föräldrar när dom fortfarande levde. Jag är extremt nöjd jämfört vad man kan läsa på nätet. Att förlora någon/några som man uppskattde är groteskt. Jag vet. Att förlora någon man älskar är avgrundsdjupt.

Tack för alla era svar, läser dem med tårar i ögonen. Tårar av glädje över det vackra i era ord.

Beklagar sorgen till er andra som har mist era nära och kära!

Tvekade lite innan jag postade denhär trådstarten men är nog det bästa jag gjort på länge.

Era ord värmer och känns som ljus i det mörka.

Tack till er som delat med er av era egna erfarenheter.

Känner mig som sagt väldigt ensam i min sorg.

Ska försöka tänka som (M) skriver att tiden som går är ett system vi har som inte påverkar min sorg, hade inte tänkt det så innan.

Ska fortsätta som innan och låta tiden ha sin gång.

Lövet2: Ska nog göra som du föreslår och kontakta kyrkan. Är troende men har inte tänkt på att de har människor man kan vända sig till när man behöver någon att prata med.

Önskar er alla ett gott nytt år!

Förstår dina tankar och känslor då jag lever i detta också.
Sitter ensam idag på nyår och sörjer min mamma som gick bort för 2 månader sen.
Det är tungt :( och väldigt ensamt!

Jag tror på ett liv efter detta och jag är säker på att din far finns hos dig. Och att ni kommer att mötas en dag.

Hej, hur mår du idag?

Min pappa dog för 9 år sen, 3 dagar innan julafton.

Det var tufft trots att han varit sjuk länge.

På hans födelsedag och årsdag känns det fortfarande väldigt jobbigt.
Han är saknad.

Våga prata om din pappa med de i din närhet.

Kram

Hej!

Har ikväll hittat denna tråd och läst hela ????

Mycket sorg här ??

Fick för 1 månad sedan beskedet om att min man 50 år gammal har fått bukspottskörtelcancer.

Livet är verkligen orättvist!

Sedan tidigare förhållande har han 2 barn på 28 och 23 år och tillsammans har vi 2 som är 14 och 7år.

Själv är jag 36år och kan/vill inte se framför mig att mina barns pappa inte ska finnas med oss för alltid.

Cancern är för 1 månad sedan 3cm stor och har spridit sig till kärlen som leder ner till levern. I nuläget går det inte att operera pga cancern som sitter runt kärlen till levern. I morgon ska det sättas en picc-line (kateter i armen) och på onsdag börjas det med cellgifter.

Håll gärna tummarna för oss, för hur ska man förklara för dessa unga barn att pappa ev ska dö? ????

Hoppas vi får mer tid tillsammans ??

Hej, jag läste också tråden om att det var sista dagen på det år din far dog.

Tårarna rann ner för mina kinder för det du skrev påminde så om min egen förtvivlan och situation. Omvänt dock... Jag förlorade min älskade son i mars 2016 så det var sista dagen för mig oxå. Han blev bara 25 år och begravdes på sin födelsedag.

Att jag valde den dagen till begravning. Hur kan jag vara bered på att planera en begravning till mitt kära barn och en underbar bror.

Jag går till kyrkan på krissamtal samt till en psykolog. Efterlivet är tufft men vi ska klara det.

Kram

Vet hur du känner... Min mor gick bort hastigt för lite drygt 2 år sedan... Och hela året efteråt var "första utan mamma"... Första julen, första nyår, första påsk, osv osv... Sen kom min första födelsedag utan henne, hennes födelsedag utan henne i livet... och sen första årsdagen av hennes död... Önskar jag kunde säga att det kommer göra mindre ont, att man lär sig att sakna mindre. Men det gör man inte. Man lär sig däremot att leva med sorgen och smärtan och man märker den inte hela tiden... 

Min mor ville inte ha en grav utan ville bara ha en minneslund, eftersom mina syskon bor utomlands så ville hon inte att någon skulle känna sig tvingad att ta hand om en grav. Så jag har byggt upp ett litet altare hemma hos mig, med ljus, änglar, foton på mamma... 

Sitter ofta där och tänker på henne. 

Mitt tips till dig är att låta det göra ont, försök inte tvinga dig själv att sluta sörja, för det går inte. Tiden kommer göra det lättare men det är fortfarande svårt... ett år  ca efter att min mor dog så hittade jag skådespelerskan Mayim Bialiks (Blossom, och Amy Farrah Fowler i The Big Bang Theory) blogg där hon skriver om sorgen efter hennes far som dog. Hon är ortodox Judinna och vad hon skrivit om sorge hantering inom hennes tro är väldigt vackert. Hon hade ett helt sorgeår där hon varje vecka deltog i bönestunder med andra som också förlorat någon, hon lyssnade inte på musik under ett års tid, och lät sig faktiskt vara ledsen i ett helt år utan att någon sa något till henne. Var befriande att läsa om hennes sorgehantering när man själv tyckte det kändes som om folk tyckte man var konstig när man sörjde trotts att tiden gått.. Att läsa att det var ok att sörja var jätte skönt!!! 

Så är du bra på engelska så rekommenderar jag dig att googla efter Mayim's blogg. För den hjälpte mig iallafall. 

Jag tyckte också att denna låten hjälpte mig att släppa ut känslorna efter att min älskade mor dog...