Skäms för att vara adopterad

Vår dotter går i 6:an tar inte med kompisar hem för hon vill inte att de ska få se att vi inte är hennes biologiska föräldrar. Hon vill inte heller att vi följer med till julavslutningen för då får de se oss och förstå att hon är adopterad.

Det var inte så här på lågstadiet, utan det har kommit under mellanstadiet. Eftersom vi inte längre är i skolan varje dag längre för att hämta och lämna så träffar vi ju inte de andra barnen. Hon går inte heller på någon aktivitet där hennes klasskompisar är med utan det är andra barn/ungdomar, så där träffar vi dem ju inte heller.

Hon hade svårt med kompisar för ett par år sedan, gick helt ensam på rasterna och hade svårt att hitta någon att vara med på fritiden. Nu har det blivit betydligt bättre, hon "känner sig accepterad nu" som hon själv uttrycker det. Hon är väldigt rädd för hur kompisarna skulle agera om de fick reda på att hon är adopterad. Därför vill hon inte att de får reda på det genom att vi följer med på julavslutningen. Vi säger att om någon kompis skulle välja bort henne pga det så är det ingen riktig kompis, men hon vill berätta det själv säger hon och är inte redo för det att komma fram nu. Jag vill egentligen inte att hon ska låta sin rädsla styra, men det är väldigt tydligt hur jobbigt detta är för henne och relationer är ju väldigt sköra i den här åldern.

Vi påpekade att de flesta vet väl om det redan, de har ju varit med från början, men hon menar att de har glömt. Jag tror kanske snarare att de inte bryr sig längre... Några nya som tillkommit i klassen vet inte om det och det är klart att det är en stor grej att berätta om sig själv i den här åldern.

Hur som helst har vi bestämt att vi inte går på avslutningen, även om det går emot mina principer. Men det är ju inte mig det handlar om.
Gör vi "rätt" eller "fel"??