Orkar inte behålla mina hundar, är jag ond?
Jag mår så himla dåligt. Har två underbart fina och gulliga hundar men jag vet inte om jag orkar ha kvar dem.
Jag har haft hund större delen av mitt liv, växte upp med hund och har haft egen hund som vuxen i två omgångar. Vår förra dog 2015. Det var ett riktigt hårt slag. Hela familjen älskade honom högt. Han var verkligen en familjemedlem, dessutom så ovanligt snäll och lätt att ha att göra med, som jag minns det nu var han enbart till glädje. Barnen hade vuxit upp med honom, han var nästan som ett syskon för dem. Efter honom var vi utan hund i ett drygt halvår innan vi skaffade en valp. Jag var jättelycklig över den nya familjemedlemmen och gick in för hundägandet till 100 %, gick massor av kurser, ägnade all min lediga tid åt honom. Så småningom kom idén att skaffa en kompis åt honom eftersom han är så hund-social och jag kände att jag inte kunde tillfredsställa hans lekbehov. Sagt och gjort, ännu en valp kom till huset. Innan vi fick hem honom var jag orolig att det skulle bli jobbigt men tänkte samtidigt att jag ju ändå lägger den mesta tiden på hundaktiviteter och har ?hundanpassat? mitt liv, så en eller två gör ingen större skillnad. Det visade sig visserligen stämma, det är egentligen inte mycket mer jobb med två och i gengäld har de en enorm glädje av varandra (kan jag intyga dem som eventuellt går i samma tankar). Vad jag inte hade räknat med var min egen reaktion. Det var som om jag plötsligt hade fått nog! Nu var jag inte längre en kvinna som är en mamma/ kollega/ kompis/ släkting som har hund utan jag var hundägare, hundmänniska; ?hund?andet? tog över hela mitt liv och min identitet och jag är inte bekväm i det. Jag vill fortfarande vara jag! Vad jag än ska göra så måste jag först och främst tänka på hundarna. Ska jag jobba över? Sent möte? Jobbmiddag? Resa? Första tanken i skallen är vad jag ska göra med hundarna, hur jag ska lösa det. Jag är ensamstående med en hemmaboende tonårsdotter. Hon älskar hundar och har varit delaktig i hela processen men hon börjar också känna sig låst. Varje gång jag behöver ta ett sent jobbmöte så måste hon anpassa sig och åka hem tidigt för att ta hand om hundarna, det blir som ett ständigt förhandlande och ?schemaläggande?. Ska framhållas att dottern är otroligt solidarisk och duktig, nästan lite för självuppoffrande för hundarnas skull, så jag vill inte lägga någon skuld på henne. Hon är ung, hon borde kunna känna sig fri att sticka ut med kompisar, inte alltid åka hem och ta hand om hundar! Jag, i min tur, är ute ur småbarnsperioden och skulle vilja kunna leva ett mer fritt och flexibelt liv, vara lite spontan, gå ut och äta, hänga med på bio, sådana saker, men i nuläget tackar jag alltid nej om det inte är planerat långt i förväg så att jag har hunnit ordna passning åt hundarna. Egentligen beror nog inte detta på att vi har två hundar istället för en, pressen hade funnits där lika mycket (eller kanske till och med mer) med bara en hund men det var som om något brast inom mig när den andra kom. Jag gick in i hund-väggen så att säga. På senaste tiden har jag börjat leka med tanken på att omplacera dem, ge bort dem helt enkelt. Samtidigt älskar jag dem för dem de är, jag tycker att de är helt underbara. Så svår situation! Finns det någon som känner igen sig och kan ge råd?