Förlorat min mamma i cancer. Kan inte sörja. Behöver hjälp.

Något liknande hände mig efter att vår son gått bort.

Det var så mycket som hände i samband med hans död, syskon som skulle skötas, begravning som skulle planeras. Den där lamslående sorgen kom inte ikapp mig förrän 6 år senare då jag själv blev sjuk. Nu har det gått ett år och jag känner fortfarande att jag bearbetar det hela.

Svårigheten var att alla anhöriga förväntade sig att sorgen nu skulle vara bearbetad. Det var konstigt att jag började sörja så lång tid efter händelsen. Lyckligtvis så är familjen ett bra stöd.

Det finns inget rätt och fel. Det jag vill råda dig, om du vill ha hjälp, är att ta kontakt med en anhörigförening. Där kan du träffa flera som är i din sits. Eller någon form av samtalskontakt. Kyrkan har både diakoner och präster som har utbildning och vana att träffa personer i din sits.

Själv tror jag att min utbrändhet kan bl.a bero på att jag inte tillät mig själv sörja min pappa utan var den duktiga som fixade allt.

Jag har ett tips om en bok som heter Sorgbearbetning som hjälpte mig otroligt mycket när mitt ex dog. Den gav mig förståelse för mina egna känslor och verktyg för hur jag skulle hantera allting, det är liksom som ett litet program man går igenom. Jag trodde inte att det skulle funka men kände att det kan inte skada och när jag gått igenom det (tog väl en månad) så märkte jag att det faktiskt hjälpt. 

Den tar bl.a upp det här med känslan av att sörja på fel sätt, dåligt samvete som blossar upp för att man inte besöker graven eller kanske inte gråter, alltså alla de här bitarna som blir jobbiga för att man tror att man måste känna eller göra på ett visst sätt. 

Vill verkligen rekommendera att du provar. Här finns ett utdrag ur den om du vill få en uppfattning om vad det handlar om www.sorg.se/bocker/

Är det så konstigt då? Jag har förlorat farmor, farfar, mormor och en moster de senaste 5 åren. Grät inte för någon.

En mycket god vän till mig hjälpte mig extremt mycket efter att min pappa dött. Jag upplevde att jag "satt fast" i sorgen och inte riktigt bearbetade (bland annat eftersom jag inte grät). Hon sa ungefär: "En människa i sorg känner precis det hen behöver känns just då. De känslor du har är de känslor du har råd med just nu." Kontentan är att alla bearbetar sorg på sitt eget sätt, för psyket "vet" hur mycket (och vad) "du" fixar att hantera och när.

Själv var jag oerhört ARG i nästan ett år efter pappas död. På allt och alla. Mycket av min sorg kom ut på det sättet. Grät gjorde jag dock väldigt, väldigt lite.

Fölorade min mor i cancer sommaren 2016 - hon var min bästa vän och min största stöttepelare. Jag har gråtit floder och det sköljer fortfarande över mig. Jag har barn så bryta ihop får jag inte göra för mina barn behöver sin mor.

2.5 månader, efter min mors bortgång, börjarde jag nytt jobb...det har hjälpt mig focusera på annat...men jag sörjer när jag kan. I bilen, på kvällen när barnen lagt sig, till en sorglig film. Barnen förstår att jag saknar då.

Min mor sa alltid - lev för dom levandes. Det försöker jag...det är tufft...

Vad jag ville få sagt är att sorg kommer i olika skepnader...vissa gråter, vissa blir tysta, vissa blir produktiva och vissa blir lamslagna. Det viktiga är att man låter sig sörja när känslan infinner sig och det kan bara vara minnet av den bortgångne. Var inte hård mot dig själv....

Det går i vågor....

Min älskade mor dog 2011 efter nästan exakt ett år med leukemi. Hon bodde nästan uteslutande hemma och dog i sin egen säng. Är glad att hon slapp sjukhuset för det mesta, men det det tog oerhört hårt på min far, eftersom han i princip skötte allting och levde med konstant oro och minimal sömn. Hade min mor levt ett par månader till hade jag förlorat två föräldrar.

Jag var runt 20 och tog beslutet att bo med min far så att han skulle slippa vara ensam i allt elände. Jag skämdes för att jag inte mådde tillräckligt dåligt, men jag kunde åtminstone stötta min far tills det värsta var över och han kunde återgå till vardagen. Efter en period på sisådär 8-9 månader flyttade jag hem till min lägenhet och några månader senare fick jag betala priset för min "styrka"  Jag tänkte ens tanken på att jag skulle vara stark och trycka ner mina känslor, men undermedvetet gjorde jag uppenbarligen det.

Tror tyvärr du måste hitta din egen väg ur sorgen, med professionell hjälp om det skulle krävas.  

Min mamma dog hastigt genom en olyckshändelse. Dagarna som var på sjukhuset innan hon dog var som i en dimma. Trots att det har gått 6.5 år sedan hon dog så har jag gråtit ett fåtal gånger. På begravningen grät jag inte alls. Jag var typ själv i det hela och tänkte mer på resten av familjen än på mig själv. Nu är jag mer förberedd på att pappa kanske inte lever så länge till.