Vi som försökt i två år eller mer

Jag har en dotter på sex år, vilket jsg är evigt tacksam för

Ett tid efter min dotters födsel, upptäckte man stt hag hade livmoderhals cancer. Det var En riktigt tuff period och det slutade med att man opererade bort min livmoderhals,

Min läkste sa stt det inte skulle bli någon problem att bli gravid.

Men nu fyra år senare så räknas vi som sekundära barnlösa. Även om folk säger att jsg ska vara glad att jag ens har ett barn så gör inte det sorgen lättare att vi inte kunnat skaffa ett syskon. Vår dotter frågar ofta varför hon inte har några syskon , det är verkligen jätte jobbigt.

Vi har privat ivf En gång men vi lyckades inte bli gravida. Det är dyrt gå vi får bekosta det själva. Det är min historia, hoppet försvinner aldrig .

Jag o min sambo har försökt i 3 år och 4 månader utan resultat. Vi har gjort 2 inseminationer och fick precis avbryta vår tredje pågrund av en gulkropp på min äggstock så just nu känns de extra tungt och bittert :( men bara till att försöka hålla humöret uppe fram till nästa mens och hoppas den spricker då så vi kan göra vår sista insemination.

Känns nästan som att komma ut, har inte skrivit om det förut... Har velat ha barn i snart fem år. Har aldrig fått utreda barnlöshet pga för ung(24 nästa vecka). Är nu förlovad och vi har oskyddat sex, ett barn vore välkommet men vi försöker inte uttryckligen, men gud vad jag hoppas ändå varje månad. Grinar när mensen kommer... Nu är den en vecka sen, för första gången på fem år, men testet jag tog igår visar negativt. Har grymt mycket humörsvängingar, brösten sprängsvullna, men brukar ha det vid pms också. Värker runt livmodern men inte riktigt som vid pms... Får säkert mensen idag. Men lever på hoppet några timmar till...

Glömde tillägga, tog ett test igårkväll negativt.

Vi har försökt två år. Nu skulle vi få hjälp med IVF men så blev jag gravid... Efter en veckas lycka kom blodet och missfallet. Det betyder att vår IVF skjutits upp ett år.

Jag hoppas varje månad. Vi hoppas. Han pratar ofta om barnet som ska komma. Men ibland känner jag bara att det kanske är bättre se att inget barn kommer. För nog tär det på psyket.

Nu kom mensen. Den har aldrig varit såhär sen. Var beredd på det men det här var verkligen en av de mest hoppfulla förseningarna. Alla onda tankar tar liksom över. Det kommer aldrig gå, min kropp funkar inte, så många andra blir gravida enkelt,, kommer aldrig få hålla mitt egna barn osv... kan inte sluta grina. Har ni något som ni brukar göra som bryter den onda tankecirkeln?

Beklagar mensen :( förstår precis hur du känner och de känner nog alla som inte lyckas. Men min erfarenhet dessa 3 år är att få känna sig förtvivlad är lika viktigt som att försöka ta sig upp igen efter att man låtit sig gå sönder en stund och för min del går de i perioder så ibland är de bra ox

Men jag tror ända sättet är att prata o gråta ut, nästa problem där är ju dock att ingen (i alla fall i min närhet) förstår mina känslor för dom har aldrig varit i situationen själva

En sak jag börjat är dock att jag har slutat förvänta mig att bli gravid och inte bygga upp några som helst förväntningar och de hjälper mig i min sorg

Och att ni inte får påbörja utredningen pågrund av att du är under 25 gör mig så arg på sjukvården, de tar ju några månader, för oss tog de 1 år innan vi fick påbörja våra inseminationer.

Förstår även det med att komma ut, känns som en bekännelse varje gång man berättar för någon! Och detta är första gången jag sträcker mig ut mot folk i samma sits också, man behöver nog få höra att ens känslor är okej för de e fruktansvärt att försöka få barn men inte lyckas, de e de svåraste jag vart med om känslomässigt hittills i alla fall

Håller tummar o tår för er ??

Vill bara skriva att frågetecken som syns på min sida blev fel, skulle vart ett hjärta :p

Tack detsamma <3

Var snart ett år sedan då jag verkligen trodde att jag var gravid, nyår, höll tummarna att detta år skulle bli bebis. Men precis innan tolvslaget kom mensen. Som en käftsmäll, inte i år. Nu är ett nytt år snart slut, snart tolv besvikelser igen liksom. Vissa månader går bättre, försöker intala mig att det inte är dags än.

Har heller ingen i min sits. Min bästa vän och jag följdes åt under barnlöshetslängtan, men sen blev hon gravid. Flyttade. Gled isär. Min partner tror att det kommer när det är dags. Känner mig sjukt ensam, men ser ju online att vi är fler. Hur hanterar era partners det?

Jag försöker bli bättre att faktiskt säga till folk att jag försökt men det inte gått hittills, när de där svidande "bill inte du ha barn då" kommer. Det är lite skönt att se folk tystna, tänker att de kanske fattar att det är en väldigt privat fråga.

Hoppas att det löser sig för er, kan inte säga hur de känns att inte kunna få barn nr 2 men bör väl kännas liknande som när man inte kan få barn nr 1 :(
Håller tummar o tår för er!

förstår hur du känner, vi har en insemination till och om den inte lyckas blir det IVF och jag har hört att det är ca 7-12 månaders väntetid så blir nog inget barn för oss förrän 2018 vilket känns väldigt jobbigt att tänka på, då vill man ge upp lixom.

Min kille hanterar det bra, han är stark men han tycker det är väldigt jobbigt, är väldigt frågvis när vi är på läkarbesök och sånt. Men jag tror han försöker vara stark för min skull, vi pratar inte så mycket om det längre på grund av att vi inte vill uppröra varandra. Det är svårt. Hur hanterar din det?

Ja det är jobbigt när folk frågar om man inte vill ha barn, jag är 26 så många som frågar varför vi ej skaffat eller "är de inte dags snart", dom gör de ju inte för att dom menar något illa men vist svider det i alla fall. Ibland säger jag som de är och ibland orkar jag inte prata om det.

Jag förstår, väntan är verkligen förjävlig. Den här månaden provar jag en progresteronkräm, för pms men gör det också mer möjligt för ägget att fastna...

Min fästman tror starkt på ödet, är inte oroad och "det kommer när det kommer". Men han frågade om vi skulle gå på en träff om naturlig fertilitet, uppskattar att han liksom funderat på det och kommer med ett konkret förslag. Tror inte jag kan prata om det i grupp dock, kommer börja gråta. Men kanske ska boka tid hos hon som håller i det.

Ny månad nya hopp. Men jag vet inte, bara en sådan sak som att ta några glas vin till helgen. Vet att det inte är bra för fertiliteten men tänk om det aldrig går ska man ha offrat massa saker då?

Vi har haft oskyddat samlag i 4 år snart och varje månad kommer mensen. Läget är så att det inte har passat att starta någon IVF behandling. Först var kärleken sjuk, sedan har det varit än det ena än det andra och än om jag försökt peppa på så har jag inte riktigt känt stödet att ta det vidare. Så fort vi varit nära så har han blivit sjuk igen och då det är stressrelaterat så känner jag att jag inte kan ställa krav längre. Fått reda på att jag hur som helst är för överviktigt för att få hjälp... Hur som så försöker jag verkligen glädjas åt alla andra som får barn men det är inte lätt. Det har väl gått ok tills nu när min kusin fått barn...jag är så sjukt avundsjuk och vill bara skrika när jag träffar deras underbara lilla dotter. Jag hatar alla frågor jag får hela tiden. Gråter och gråter och gråter och stänger in mig ensam i toaletten eller går på en promenad för att få gråta ifred så att inte mannen ska behöva se och få ännu mer dåligt samvete. Nu har han snart pluggat klart och vill det sig så, så kommer han att börja ett 3 årigt program där vi tvingas till ett distansförhållande. PERFEKT! Underbart läge för att försöka få barn...
Känns som att det blir svårare och svårare att prata med varandra om det och snart vet jag inte ut eller in. Vet inte vart jag ska vända mig. Försökt få tid hos psykolog men jag räknas tydligen inte som akut deprimerad så då finns det inte tid för mig för tillfället men jag är satt på väntelista. Har varit på den där jävla väntelistan i över ett år nu.

Börjat undvika andra kompisar med barn. Låtsas som att jag inte är så gammal som jag är (34) och försöker intala mig själv att skit samma att det inte kommer att bli några barn för jag vill liks inte ha några. Så sitter jag där och gråter igen och kan inte sova ordentligt. Känner mig så sjukt stressad och maktlös. Bara att klistra på det glada leendet och fara till jobbet och höra om alla småttingar som gått sitt första steg, bajsat i sin första blöja eller vad det nu kan vara.

Nu har vi snart försökt 2.5 år. Tog just ett test som var negativt. Trodde kanske det var denna månad, haft lite ömma brösten och känt mig emotionell. Men nej. Och nu, tio minuter efter testet, känner jag mensen komma.

Fan fan fan fan.

Jag är gärna med och "gnäller" i denna tråd.. vet inte längre vart jag ska få ut mig alla tankar och känslor..
Och precis som flera ovan säger, så finns det ingen i min närhet som verkligen förstår. Ja, förutom maken då.

Vi är 27 resp. 29 år. Vi har försökt få barn i åtta år, varav fyra år via IVF. Oförklarlig barnlöshet. Har dock lågt AMH-värde (låg äggreserv) och edometrios. 
Vi har gjort åtta IVF försök, två s.k. färska och sex frysåterföranden.

I oktober 2016, efter färskförsök nr 2, blev vi gravida! Men så "lätt" skulle det tydligen inte vara..
I vecka 20+4 blev vi tvungna att avbryta graviditeten pga missbildningar på bebis. Njurmissbildning=inget fostervatten=kan inte utveckla lungor

170206 födde jag vår vackra flicka, så perfekt på utsidan men så trasig på insidan.

Folk i vår närhet säger "ja men då vet ni ju att ni KAN bli gravida". Okej, tänker jag, men ska det ta åtta år till? Ingen kan svara på dessa svåra frågor, ingen kan garantera att det kommer att funka, ingen kan veta. Hur länge ska man orka och när ska man acceptera faktum?
Kanske är vårt döda barn, även det enda barn vi någonsin kommer få.

Jag vill behålla hoppet, samtidigt som jag vill ge upp. Jag vill kunna glädjas åt det jag faktiskt har i mitt liv, samtidigt som jag har en sådan stark längtan efter det jag inte kan få.. 

Vad gör man nu? Hur gör man?