Min fru har tappat känslorna för mig
Hej,
Jag tänkte testa att skriva av mig lite på detta forum. Dels för att jag behöver älta och dels för att jag är nyfiken att höra om andra har liknande erfarenheter.
Jag och min fru blev ett par för 14 år sedan. Vi har varit gifta i 7 år, bor i en villa och har två barn som är 5 och 2 år gamla. Vi har egentligen aldrig haft några större gräl. Visst, vi har haft några stunder där vi har varit sura och ignorerat varandra några dagar, men det har alltid slutat med försoning. Det var under en av dessa ?sura perioder?, en natt för ett par veckor sedan, som min fru berättade att hon inte vet om hon har några känslor för mig längre. Beskedet kändes som ett knivhugg i magen, mardrömmen hade blivit sann. Jag blev chockad och fullständigt förkrossad. Hon säger att hon bara känner mig som barnens pappa och mer som en kompis än som make. Hon kan inte säga exakt men hon uppskattar att hon har känt så här till och från sedan vår dotter föddes för 2 år sedan.
Den natten sov jag ingenting. Jag grät och var helt förstörd. Morgonen därpå ber jag henne att åtminstone gå på Familjerådgivningen med mig innan hon fattar något beslut, vi har trots allt två barn tillsammans. Hon går med på det och vi fixar fram en tid redan inom några dagar. Jag kunde absolut inte jobba i detta skick utan sjukskrev mig resten av veckan. Hon hade inga problem att åka iväg och jobba. Usch vilken pärs att gå omkring hemma samtidigt som hon jobbar!
Jag tänkte på det hon hade sagt och inser plötsligt att vi har tagit varandra för givet de senaste åren. Vi sköter våra jobb, tar hand om barnen men hittar aldrig på någonting tillsammans. När alla måsten är gjorda sitter vi oftast i varsitt hörn i soffan, jag med datorn och hon med sin telefon.
Hos Familjerådgivningen tar jag upp att jag har kommit till insikt, vi har försakat varandra de senaste två åren. Jag vill, på riktigt, ändra på detta men det känns som att hon har berövat mig möjligheten eftersom hon inte har tagit upp detta i ett tidigare skede och att jag är rädd att det nu är för sent. Vi kommer fram till att vi ska gå hos Familjerådgivningen regelbundet och åtminstone göra ett försök att hitta tillbaka till varandra (hon är dock tydlig med att hon inte kan garantera att det ska bli bra). Vi har hunnit med tre besök nu och vi har blivit mycket bättre på att prata med varandra, men hennes känsla består.
Jag sover dåligt, äter dåligt, kan inte koncentrera mig på mitt jobb och har helt tappat intresset för mina fritidsintressen. Hon mår också dåligt, säger saker som ?jag förstår inte varför jag känner så här? och ?jag önskar ibland att jag inte hade sagt någonting?. Hon säger att hon inte vet vem hon är längre eller vad hon vill. Hon vill inte flytta och vill inte heller att jag flyttar. Hon är förvirrad och vet ingenting om hur hon känner. Däremot så har hon inga problem med att jobba, tycker snarare det är skönt att komma iväg och tvingas tänka på annat. Både hon och jag har egna samtal inbokade på diverse håll, men dessa ligger 1-2 veckor bort i tiden.
Ett annat problem (eller är det kanske en ljusglimt?) är att vi fortfarande har sex. Vi har aldrig haft ett dåligt sexliv, men sedan den här händelsen inträffade kan jag nästan säga att det har blivit bättre! Mycket mer kyssande och väldigt passionerat. Det är som att vi stänger av all ångest, sorg mm. Men i vardagslivet så känns det väldigt stelt, vi kramas då och då men oftast känns det påtvingat från hennes sida. Jag är tydlig med att hon ska säga ifrån om någonting känns obekvämt eller om hon vill vara ifred från mig. Jag försöker ge förslag på aktiviteter för att vi ska ?bryta oss ur vardagslunken?, spendera tid tillsammans och kanske kanske hitta tillbaka till det vi en gång hade. Hon är inte särskilt intresserad av detta, tycker att det känns tillgjort och vill ta små steg åt gången, kanske se på en film tillsammans men i varsin ände av soffan. Jag kan förstå detta, men jag kan tyvärr inte hjälpa att jag då känner mig frustrerad eftersom jag upplever det som att hon inte vill försöka. Men å andra sidan, varför skulle hon annars vara kvar?
Så vad säger ni? Finns det någon där ute som någon gång har hamnat i samma sits som mig? Hur länge ?försökte ni hitta tillbaka till varandra? och framför allt: hur gick det? Jag är så ledsen och förtvivlad, vill inget hellre än att det ska bli bra igen. Vill även tro att hon vill det, hon säger i alla fall det, men min magkänsla är att hon redan har gett upp och vill lämna. Jag vill så mycket men är samtidigt rädd för att skrämma iväg henne.
Ledsen för långt inlägg.