Sorg efter kärnfamiljen
Vet knappt var jag ska börja.... Träffade en man för 10 år sedan. Vi blev ihop & hade ett mycket stormigt förhållande. Jag hade väldigt svårt för att hans föräldrar ville veta allt & mannen jag levde med tyckte inte att det var något konstigt att de fick vara väldigt involverade i vårt liv. Min sambos bror hade flyttat iväg med sin flickvän för många år sedan & hade medvetet väldigt sparsam kontakt med föräldrarna.
När vi efter 2 års tid fick barn så tvivlade jag mycket på relationen. Vi hann att köpa hus, i mina ögon med perfekt läge. Jag upptäckte av en ren slump att min sambo hade framkallat bilder på mig i ett utsatt läge. Han hade inget sagt om detta och jag kände mig alldeles "blottad" & väldigt besviken. Efter den dagen kände jag egentligen aldrig tillit till honom mer. Ett år senare, efter mycket bråk, valde jag att flytta. Tiden efteråt blev fruktansvärd. Han hotade med att ta livet av sig & satte igång vårdnadstvist om vår dotter.
Till saken hör att kort efter dotterns födelse så dog min mamma hastigt.
Min dåvarande sambo är världens snällaste och mest omtänksamma människa, men jag kände inte att jag kunde lita på att det han och jag pratade om stannade mellan oss. Mina känslor för honom försvann. Bråken eskalerade och jag ville inte att dottern skulle växa upp så.
Nu har det gått 6 år. Jag har byggt upp mitt liv igen. Bor i egen bostadsrätt 3 mil ifrån honom, har haft en seriös relation som tagit slut. Den relationen fick mig dock att se varför det inte funkade med min dotters pappa. Men nu har jag börjat tänka tillbaks en hel massa & funderar mycket över om det skulle kunna funka igen. Jag tror någonstans att jag romantiserar kärnfamiljen och dotterns pappa. Jag har t.o.m. pratat med honom om hur det skulle kunna bli om vi skulle försöka igen. Han svarade att han inte vill det.
Jag verkar ha fastnat i detta... Tänker att jag kanske gick ifrån för fort, men samtidigt så vet jag ju hur bråkigt det var & att mina känslor inte fanns. Jag var inte längre attraherad av honom. Jag ville absolut inte ha sex med honom. Jag fattar inte hur jag ska kunna avsluta detta i mitt huvud! Det känns som om det är kört för mig att få en egen familj. Den tanken är fruktansvärd för det är min högsta dröm.
Finns det någon som kan ge mig råd i detta..? Snälla, bara konstruktiva... Jag har så oerhört dåligt samvete som det är... Det är liksom en del av mitt bekymmer jämt... Att jag tar på mig för mycket ansvar för saker som händer.
Känner mig alldeles fylld av sorg & ser inte att det någonsin ska kunna bli min tur att få egen familj...
Hur ska jag kunna släppa..?
