Börjar tappa val nu

Så det känns som om jag missat tåget. Försökte vara karriärist, men någonstans på vägen smällde jag in i väggen. 

Varje dag som går tappar jag lite livsgnista. Tre barndomsvänner har valt att avsluta sina liv. Jag har aldrig fått vara kvar på arbetsplatser längre än 6 månader, jag har verkligen försökt förstå ifall jag är den som är värdelös eller om jag är den som bara har otur i livet. Jag får höra att jag är trevlig och social och utåtriktad, ändå räcker det inte fullt ut. Efter 40 år av analyserande och ifrågasättande om mig själv, frågat andra runt omkring mig, för att ta reda på vart felet ligger så har jag bara kommit till slutsatsen att jag inte orkar längre.

Jag är inte förmögen att ta mitt liv, så jag kommer aldrig göra det. Men jag har två gånger stått i valet och kvalet ifall man inte bara skall kasta sig ut.

Mitt stora problem är att jag hamnar alltid i ett moment 22, jag har aldrig fått möjligheten att känna en säkerhet, vare sig ekonomiskt eller socioekonomiskt. 
Jag har varit med om stora svek genom livet och det har ju så klart sabbat mitt synsätt på människor. Dock har jag alltid försökt se det positiva, oavsett hur lågt man än fallit ned. Men det orkar jag inte längre. 

Jag är arbetslös, fattig, fet, med en nuna som en serie mördares, jag är inget att ha. Bara det är en omöjlighet att ens få börja dejta. För jag är så oerhört nere i botten. 
Jag har gått hos psykolog, men bara några gånger, men det har kostat mer än vad det gett mig. 

Jag är för intelligent för psykolog besök, men för ointelligent för att lösa min livssituation. Inget är längre kul, när jag skrattar så är det en imitation av mitt forna jag i sociala tillfällen som kräver det. Jag märker att jag kan inte vara mig själv och berätta hur jag mår, för min familj för ingen klarar av det totala mörker jag känner inuti.

Jag vet varken ut eller in. Känns som om allt bara faller i smulor jag rör vid. Jag känner mig ibland otroligt socialt udda. Klarar inte av stress eller ångest, bara att betala räkningar slår ut mig helt och jag måste sova resten av dagen. 

Den enda tanken jag har i huvudet är att få en säkerhet, även om nu det skulle vara cancer eller annan avslutande sjukdom. Då skulle man åtminstone veta vart man var på väg.