Det där med donation...

Om min syster hade bett mig. Annars inte.

Alltså egentligen är det inte så jättefarligt att donera ägg. Det är verkligen inte tortyr.

Fast nu är jag lite partisk i frågan och är ganska färgad av mina erfarenheter "på andra sidan".

Jag har använt mig av ivf, så jag har ju gått igenom samma process. Men då har jag ju liksom fått någonting ut från det. Till skillnad från en donator som inte ut samma, utan "bara" en eloge för att hon hjälper till. Det jobbiga, vad jag tyckte i alla fall, är det psykiska. Oron och ångesten liksom, det har man ju inte alls när man donerar. Och det är ju inte som att man får donera ägg varje månad heller.

Skulle jag kunna så skulle jag absolut donera ägg. Just för att jag vet hur olidlig sorgen över barnlöshet kan vara. Men för mig är det omöjligt, och det är nog just därför som jag också skulle kunna tänka mig att gå igenom den processen för någon annan. Surrogat däremot, det skulle jag definitivt inte kunna tänka mig att vara.

Fast jag har läst, både här på FL och andra ställen, kvinnor som berättat om hur fruktansvärt ont äggplock har gjort.

Som barnlös kan jag förstå att man utsätter sig för det men inte annars... 

Surrogat har jag inte fundreat så mycket på, ska läsa lite om det och startar ev en tråd om det också. 

Jag är frisk och hade lätt att bli gravid. Jag hade kunnat tänka mig att donera och är inte rädd för processen men skulle inte göra det pga de svenska reglerna om att man måste godkänna att bli kontaktad av eventuella barn - om jag skulle donera skulle det vara för att hjälpa andra så att DE kunde få barn, inte för att jag skulle få genetiska band till fler barn. Nu är det ju långt ifrån alla barn som faktiskt söker upp donatorn, men jag tänker på hur det skulle vara för det barn jag redan har om något annat barn helt plötsligt vill ha kontakt? Hur skulle mitt då nyligen vuxna barn reagera på det och borde man ha berättat för länge sedan att man donerat ägg och att det KAN komma någon - ett genetiskt halvsyskon - och vilja ha kontakt?

Jag förstår mycket väl varför de svenska reglerna finns ur ett barnperspektiv men jag tror definitivt att man hade fått fler donatorer om man inte krävde att eventuella barn skulle kunna kontakta.

Men jag tycker samtidigt det är svårt för jag hade ju själv i så fall velat veta huruvida min donation resulterade i några barn eller inte, så att jag skulle veta OM risken ens fanns att någon skulle kontakta mig.

Håller med dig, om inte det vore möjligt att kontaktas efter 18-årsdagen så tror jag också att fler skulle donera. Du kanske kan donera utomlands om d vill?Spelar det egentligen någon roll?