Hur funkar det med skolidrott för era barn med ADD/ADHD/AS?

Jag är inte alls insatt, men är inte skolan skyldig att tillgodose alla barnen, oavsett funktionshinder? Jag menar, visst anpassar de idrotten till en rulllstolsbunden t. ex? Eller har stöd för dyslexiker?

Jodå. Det heter så. Men det är långt ifrån hur det ser ut i verkligheten.
Man ska inte ens behöva ha en diagnos egentligen men så sjukt tungrott som systemet varit sen skolstart så kan det knappast bli sämre när sonen får sin!

Jämt har man löst dagen som den kommer, men det är just det som inte blir bra i det stora hela. Min son behöver veta hur saker ska vara konsekvent.
Jag kan förstå att han blir lite VIP som tycker att han kan göra lite hur han själv vill, för det finns ju inga ramar för honom. Allt blir påhitt för stunden.

Häromdagen hoppade han i med kläderna på i simhallen när han var där med skolan. Först hade han vägrat byta om o delta i simningen, men sen när läraren inte var där fick han en impuls och skulle väl vara lite rolig också kan jag tro, varpå han gick i som han var.
De blöta kläderna lades i väskan, han skickades hem för ombyte. Han fryser aldrig och kom hem glatt i badshorts o jacka. Väskan var inte med hem, - för den tar man ju hem när man slutar för dagen. (någon skulle ha SAGT att han skulle ta med väskan för att lämna av kläderna)
När han bytt om så frågar jag när han ska vara tillbaka. "Jag fick ingen speciell tid" säger han då.
Att titta på schemat eller fråga innan han går nästa lektion börjar finns inte på kartan. Bara TUR att jag var hemma , annars hade han knatat iväg efter hand han känt för det. Om han ens gått öht.
Dessutom skulle han inte till sin vanliga skola efter utan till grannskolan där vissa lektioner är. Dit hade han behövt ha med väskan. I den fanns två läxor inför de lektionerna, vilka vi kämpat som f-n med kvällen innan.
Allt blev bara SKITFEL!!!

Väskan kom hem dagen efter och hade blött ner allt inuti.

Man blir trött!

 

Men detta är ju skandal! Om inte rektorn vill lyssna och jobba för att resurser sätts in tycker jag att du ska anmäla skolan för diskriminering.

Tack snälla du för detta korta inlägg! 
Jag känner mig som en jobbig gnällspik som tror att min son ska särbehandlas trots att han inte har diagnos, - än.
Känner mig liksom ignorerad även om det finns fina lärare här o var i bilden som förstår. Saken är den att ALLA måste samarbeta runt sonen för vid glapp så blir det bara kaos och inga ramar alls. Har ingen sagt något direkt till honom så finns inte informationen. 
"Tills på torsdag så är det svenskaläxa, det hör ni nu allihop!"
Nej, det där en en ljudslinga för honom som han sorterar bort och inte har en aning om när jag sedan frågar om det är någon läxa till torsdag.
I veckobrevet står i kolumnen "LÄXA"; Svenska.

Ok, då behöver jag få veta: I vad? Läsläxa? Vilken bok, vilka sidor?
Annat viktigt? Vad är syftet, hur förhörs detta?
Sonen behöver att någon sätter sig framför endast honom och säger;" Det här och det här gäller. Nu skriver vi ner det tillsammans."
Och hjälp att få med läxan hem.

Nyligen hade vi läst en halv pocketbok i princip eftersom han inte fått med sig den hem på flera dagar. Vi fick dela upp sidor per dag och jag fick läsa högt vissa delar för att han skulle orka och inte bli rasande.
Vi var verkligen "high-five" när vi tagit oss igenom bokeländet.
Nästa dag frågar jag honom;"hur gick det nu med läsläxan?"
Då hade den inte ens kommit på tal.
Jag mailade läraren o frågade var syftet var med läxan. Och förklarade att när sonen nu väl tar sig igenom läxan så är det viktigt att det finns en konkret anledning utöver att "man bara ska" dvs att man verkligen HAR ett läxförhör, skriver en text etc utifrån läxan.
Han kan inte se någon anledning att göra denna läxan annars.
Och det blir massa bråk hemma.

Nu har jag alltså bara fått det korta mailet att det är ett möte bokat med rektorn i november. Jag känner mig nästan uppkallad till rektorn för att jag är jobbig.

Men jag känner mig stärkt av dina rader som baserats på bara det lilla jag skrivit om! Tack!

Tyvärr tar det ju tid innan allt kommer igång och vanligtvis får man ju börja när man verkligen misstänker minsta lilla. Är han tretton nu och utredningen knappt kommit igång så lär han nog gå ut nian innan det är klart med diagnos och alla resurser. Vad jag vet så har skolan små möjligheter att få nåt extra i det läget man bara misstänker nånting. Sambons jänta fick utredning när hon var typ 8 och det får man ju vara extremt tacksam för idag. Då var det liksom klart när skolarbetena verkligen sparkar igång och blir mer på allvar i fyran femman.

Jag har haft kontakt med bup i flera flera år och i omgångar. De har vägrat utreda och tyckt att det är en känslomässig problematik. Först för ett år sedan när vi träffade en akutläkare föll poletten ned. Han medicineras trots att han är utan diagnos - inte med adhd medicin förvisso men med lugnande o antidepp.
Vi har alltid hamnat mellan stolarna.
Och till BUP får man aldrig själv peka på det uppenbara!!!
Både jag o pappan har adhd/add, men för de ska vi inte tro att pojken är som oss!

Vi har som sagt haft anpassning sedan dagistid men den är inte officiell och tillräckligt vattentät. Så jag har klart börjat i tid.
Redan då han började på dagis avvek han i sitt sätt. Jag har sparat varenda åtgärdsprogram och observationer som gjorts av specialpedagoger och har lämnat in varenda mapp till de som utreder nu.
Detta har inga som helst psykologidioter velat ta i. De har bara velat tramsa och dalta! Jag som mamma ska ständigt o jämt få föräldrastöd, vilket inte tillfört ett dugg.
Pappans tillkortakommanden pga hans svåra adhd har man kunnat skylla på när det kommer till sonens labilitet.

Jag blir så förbannad bara jag tänker på det!
Nu är pappan avliden, och de utbrott sonen haft därefter är såklart NORMALA när man mist sin pappa. 
ALLTID kunde psykologerna hitta sina egna förklaringar.
Läkarna som blandats in i detta fattar inte vad de sysslat med och samtycker i att det är helt uppenbart att pojken skulle utretts från start.