Ni som inte bryr er, hur sjutton bär ni er åt?

Varför får DU dåligt samvete mot de som behandlar dig illa?!

Tycker det verkar mycket konstigt....

Jag har inte haft de lättaste förflutet o jag har blivit mobbad mycket i skolan. När dom behandlar mig dåligt blir jag givetvis arg o ledsen men sen tycker jag bara synd om dom, tänker att dom säkert fått höra av folk hur taskiga o elaka dom är att dom kanske går med uruselt självförtroende o dom kanske har få människor i sitt liv o dom mår kanske dåligt själva o därför tar dom ut de på andra. De ligger bara i min natur bry mig om folk, men jag är snart 35 o orkar inte bry mig mer! Hur tänker man utan att den här dåliga samvete sidan kommer? Jag kanske är högkänslig personlighet vad vet jag..

Skulle också vilja veta hur man gör då jag är extremt känslig, empatisk och omtänksam.

Har fått diagnos borderline pga min känslighet.

Har dock aldrig varit mobbad, var tvärtom väldigt populär och omtyckt under mina skolår.
Första året blev jag "utnämnd" till skolans vackraste och hade väldigt många vänner.

Första året på gymnasiet menar jag, inte första klass....ha ha.

Jag är lika! Har haft diagnosen ätstörning! Kommer alltid vara känslig dock och bry mig mycket! Det viktigaste är att acceptera det! Varför ska man ändras? Jag är jag! Och även jag har varit mycket populär genom min livsstid men har däremot haft andra negativa händelser i min barndom som påverkat mig!

TS! Känner du igen dig?

aca-sverige.org/ar-jag-ett-vuxet-barn/

TS! Känner du igen dig?

aca-sverige.org/ar-jag-ett-vuxet-barn/

Jag är likadan, men det har blivit bättre med åren.
Jag är en ganska stark person som gärna avviker och går min egen väg, så ingen har liksom anat min känslighet.

Det tips jag kan ge är att försöka föreställa sig hur det känns för andra. När man är så här känslig som vi är så blir det lätt att man lever i en bubbla av sina egna känslor. Om du kan föreställa dig vad någon annan tänker eller upplever en situation så upptäcker du oftast att problemet är mindre än vad du tror. Eller att det går att lösa.

När jag varit oense med någon så har jag varit så rädd för att blir sårad att jag liksom "flytt" från situationen. Senare har jag upptäckt att det varit en skitsak som den andra personen helt glömt (men som blivit jättestor för mig). Eller så upptäcker jag det fanns ett missförstånd som skulle gått att reda ut. Eller att personen som jag "bråkade" med hade rätt och att hen hade all rätt i världen att säga ifrån.
När jag blir oense med någon så blir mina egna känslor det enda jag tänker på. När jag blivit modig nog att se förbi mina känslor och se situationen för vad den är så har ångesten minskat och jag har kunnat hantera konflikter som en vuxen.
Det är tufft, för jag kommer alltid fara lite illa. Men det är värt det. Ta ett djupt andetag och tänkt efter i dom där situationer - VAD händer nu egentligen? VAD säger den här personen till mig och VARFÖR.

Jag förstår att jag säkert varit skitjobbig för andra. Ingen har vågat säga något negativt till för mig för då blir det för jobbigt.

Tack för länken! Måste bara fråga så jag inte missuppfattat: med ett "vuxet barn" o dom punkterna som står i länken menas de då 1) att man som barn under uppväxtåren fått ta på sig en vuxen roll o ta hand om en förälder eller 2) man är nu i vuxen ålder som ett barn tankemässigt o känslomässigt alltså omogen o barnslig?

Som jag förstår det inte med nödvändighet varkendera. För mig är det mer att jag under min uppväxt saknade föräldrar som var good enough i förhållande till mina behov, då de var upptagna med sjukdom, syskon, arbete, eget missbruk samt medberoende till missbruk. 

Jag känner igen mig mycket i vad du skriver om att skämmas å andras vägnar! men det är nog mer något som karakteriserar medberoende än "vuxet barn" problematik , vilka ofta går in i varandra.