För "ung"?

Äsch, bry dig inte om var omgivningen tycker så länge ni känner att ni kan ge ett barn den uppväxt ni skulle vilja.

Jag fick första barnet när jag var 24. Det enda med det som jag tycker var lite tråkigt är att jag ofta var 10 år yngre än andra förstagångsmammor i mammagrupper och i lekparkerna, så även om jag inte kände mig som en "ung mamma" så var jag mycket yngre än alla andra i vårt område och det kändes svårt att hitta nya vänner. Den andra nackdelen är att jag gled ifrån mina gamla kompisar eftersom det dröjde flera år innan någon annan i kompisgänget började skaffa barn.

Jag känner inte att det hindrat mig i karriär och studier på något sätt; tvärt om har flera chefer blivit intressrade av att jag hunnit både ta högre examen, arbeta och ha barn på samma gång.

Skit i vad andra tycker :) jag hade inte brytt mig. Min syster fick barn när hon var 16, det är ungt!

Äsch det är väl inte så ungt. Jag var också 23 när jag blev gravid. Om du vill utbilda dig (högskola alltså) så kanske det skulle vara bättre att göra det först men det är inget måste och alla utbildar sig inte.

Ofta spenderar man ju mindre tid i skolan än vad man gör på ett heltidsjobb, så det kan till och med vara skönt att studera under de första förskoleåren för att få kortare dagar :) Den enda nackdelen jag ser med att få barn under studierna är om man inte har jobbat innan och får kass FP.

Är själv 23 och fick nyss mitt andra barn. Har man jobb och bostad (som du skriver att ni har) så skulle jag säga att jag bara kan se fördelar med att skaffa barn när man är ung. Vissa av mina vänner har jag tappat kontakten med då de inte tyckt att jag är rolig längre sedan jag fick barn... å andra sidan har jag ett antal vänner som jag kommit mycket närmare sedan barnen kom, vänner som gärna kommer hem till oss och leker med barnen eller så hittar vi på aktiviteter med barnen samtidigt som vi umgås. De vännerna förstår att vi behöver planera för t.ex en utekväll en vecka innan så att jag och sambon kan planera för barnen.

Livet ändras drastiskt när man får barn men jag kände mig "färdig" med galna krogrundor och Couchsurfing-resor, väldigt mycket går ju också att göra tillsammans med barnen och när jag är 40 kommer jag ha myndiga barn och kunna göra "vad jag vill" igen med skillnaden att då kommer ekonomin vara betydligt bättre än när jag var 19. Tror dessutom att man är mer anpassningsbar som ung, att man klarar kaos, lite sömn och sämre ekonomi, bättre än par som är 40 och skaffar barn. Det är dock enbart mina egna teorier som jag bygger på människor jag har i min närhet :)

Så länge man har förutsättningarna för att försörja sig själv och ett barn är det inte för tidigt. Fick min förste när jag var 22. Nu är jag 35 och vi har hunnit med att få fyra barn med rätt många år emellan :). Underbart och jag är glad att vi började så tidigt som vi gjorde.

Har dessutom pluggat 6 år på universitet och har bara positivt att säga om det då man som någon annan skrev lättare kan planera sina dagar och oftast inte behöver ha jättelånga dagar på förskolan.

Så länge ni själva tycker att ni har de förutsättningar som "krävs" för att ni ska kunna bilda familj så kör på :)

Jag är 23 år och väntar 3e.

Jag var 21 när jag blev gravid. Var livrädd vad andra skulle tycka, men det var inget att oroa sig för. Alla tyckte att vi var nog vuxna. Dock hade/har jag varken utbildning eller jobb, men det gick bra ändå. Kunde vara hemma två år med pojken, sen började jag studera i ett halvår och nu är jag gravid igen. Sambon tjänar extremt bra så ekonomin finns för studier, barn och husköp.

Så så länge ni känner att ni har råd med barn och erat boende och känner er redo för ansvaret så tycker jag verkligen att ni ska börja försöka! Man kan alltid studera/jobba sen istället när barnet är fött/börjar förskola.

Det är ju dock av stor vikt att man kan försörja sig själv om man plötsligt blir ensam med barnet och inte förlitar sig på sin sambo.

Jag tycker ni ska försöka om det är det ni vill. Jobb, hus, stadigt långvarigt sällskap- det mest grundläggande är uppfyllt i mina ögon. Ta inte åt dig om folk säger att du är för ung. Du är ung, men inte för ung. Jag är åt andra håller- för gammal enligt vissa, men barnlängtan har ingen åldersgräns.

Ni har jobb så att ni kan försörja er själva och barnet/barnen. Ni har en bostad. Ni har varit tillsammans i flera år.

Jag tycker det låter som ett bra läge att skaffa barn.

Själv var jag 22 när jag fick första och är väldigt nöjd med det. Det var extra bra för karriären att inte ha småbarn längre när jobbet började kräva mer.

Jag är ung, kan jobba och arbete finns alltid. Vad som än händer så blir man inte bostadslös eller går omkring hungrig.... Är man osäker på att förhållandet ska skita sig så ska man ju inte skaffa barn med människan. Tråkigt när folk ska se negativt och bittert på framtiden istället för att se möjligheterna istället.

Det är samhället det är fel på, inte på din längtan.

Nej nu är inte för unga hade jag kunnat leva om livet hade jag skaffat barnen tidigare! När man var i den åldern orkade man ju vara uppe på nätterna på ett helt annat sätt en efter 30. Att vi i allmänhet får barn så sent är väl mest av kulturella skäl. När jag reste utomlands som yngre kunde ju en del av dom jag lärde känna inte alls förstå hur man kunde vara ogift och barnlös över 25 års ålder.

Jo, fast man måste också vara realistisk. Finns massor av exempel där förhållandet var jättebra men ändå hände något (någon var otrogen, en kris i förhållandet, extra skav när barn kom in i bilden osv.) som gör att det oväntat tar slut. Är aldrig bra att då vara i en situation där man är helt beroende av den andra. Sen är det ju inte bara om risken att det kan ta slut, andra hemska saker kan också hända, olycka, sjukdom, t.o.m. död. Jag och min sambo är 24 respektive 25 år och vi har inte ens barn än, men då har vi har totalt delad ekonomi så har vi ändå tagit ut livförsäkringar för att kunna täcka upp för den andras livssituation under några månader ifall något skulle hända en av oss. Handlar inte om att vara negativ inför framtiden, men vill kunna säkerställa att den andra klarar sig och mår bra ifall något händer. VI har också sparat ihop till "tre" buffertar, en gemensam som finns till ifall någon av oss skulle t.ex. stå mellan jobb ett tag eller någon annan hög oväntad avgift. Men vi har också sparat ihop till två bufferts ifall något skulle hända där vi behöver extra pengar båda två under en period (t.ex. göra slut). Har inte en tanke på att göra slut, han är mannen jag vill spendera resten av mitt liv med, men att förbereda sig så bra som möjligt inför jobbiga och oväntade situationer tror jag är viktigt. Det är inte att vara bitter och negativ, snarare skulle jag säga att inte göra det bara för att man vill se positivt på framtiden är rätt naivt.