Min sambo dog, vet inte hur jag ska överleva - finns det andra i min situation?

Har aldrig förlorat en sambo/partner men min allra bästa vän begick självmord för ca 7 år sen. Vi stod varandra väldigt nära, och i perioder bodde hon hos mig.

Det var kämpigt och är fortfarande kämpigt ibland när jag tänker på henne och på allt som hon missade och på allt vi hade kunnat göra.

Jobbar även med främst barn och ungdomar i sorg, men sorg har många gemensamma nämnare även om barns och vuxnas sorg skiljer sig i uttryck osv.

Har du ngn samtalskontakt? Man måste tillåta sig att sörja, vara arg, ledsen och låta alla känslor få komma fram.

En klok person sa till mig. Sorgen kommer försvinna men den kommer ersättas med något större kallat saknad.

Stor kram

Beklagar verkligen din sorg. Jag kan inte förstå hur det måste kännas för dig men jag vet att du med tiden kommer att lära dig leva med det.

Livet går vidare och även om det är en klen tröst nu, kommer du att kunna älska och vara lycklig igen.

Sänder massor med styrkekramar.

Beklagar verkligen, tror det finns olika forum där de som är i din situation kan hjälpa och stötta varandra.
Och gråt , skrik , prata med med vänner .
Kram på dig . 

Beklagar din sambos död. Tyvärr skulle jag säga att det låter som helt normal sorgeprocess. Han kommer nog alltid att vara med dig, men du kommer också med tiden att kunna gå vidare. Men att vara helt förstörd är normalt. Önskar dig allt gott och är glad att du haft någon i ditt liv som är värd att sakna.

Hej!

Beklagar verkligen sorgen!!

Jag förstår din känsla fullt ut!!!

Jag kan tyvärr inte komma med tips på hur sorgen kommer bete sig för just dig om den kommer bli bättre osv. Allas sorg är så olika.

Jag är tyvärr själv i sorg just nu då min pojkvän gick bort i en trafikolycka och tog sitt sista andetag för en månad sen igår.

Saknaden är så fruktansvärt jobbig just nu.

Vi hade tankar på att flytta ihop nu snart efter 3 år tillsammans å lite andra planer tillsammans.

Han blev bara 37 år.

Kommer jag någonsin hitta någon ny....vill ju oxå skaffa barn osv men jag kommer bli för gammal.

Kommer jag vara otrogen om jag hittar nån ny.....den nya kommer bli så jämförd med min älskade kille som inte finns längre.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen!!!

Ingen lust till någonting just nu.

Alla bara går tillbaka till sitt men jag då....jag har ju ingen som kan trösta mig som han.

klart det finns folk runt en men är inte samma sak el hur man ska säga. Känner mig så ensam!!

sen hade min kille barn sen tidigare....kommer jag förlora honom oxå sen?

Så mycket tankar som snurrar uppe i huvudet.

Vill oxå veta om nån är som i min situation....ledsen,arg,tom,förvirrad,svårt att äta, ingen lust att träffa folk osv...försvinner det någonsin.

Ta hand om dig och jag beklagar verkligen sorgen igen! !

Beklagar sorgen 

Beklagar din förlust. Det är ofattbart orättvist. 
Min man gick bort förra året, han blev 36 år. Lämnade mig själv med tre barn. Man klarar mer än man tror men i början är det bara kaos.
Vill tipsa om Vimil som har en sida på nätet samt på facebook. Vimil är en förening för de som mist en nära anhörig mitt i livet. Där kan du få mycket stöd och även träffa folk i liknande situation.
Ta hand om dig.

Sorg arbetet ser lika dant ut. Det gäller att prata mycket, att få gråta. Älta, om och om igen. Sedan är historien olika. Men sorg arbetet är samma. Förlorade brorsan år 2000 i cancer (han blev 36 år)

Det är så konstigt med livet, för det går vidare även fast man inte tror det. 
Jag förlorade min älskade dotter i cancer för snart ett år sen, min mamma gick bort i cancer i januari och mormor dog i somras. 
Och vissa dagar är helt ok och andra inte alls och jag tror att du måste följa dalarna och bara försöka flyta med. Var ledsen när du är ledsen och försök inte dölja eller trycka tillbaka men ha heller inte dåligt samvete för att du känner att "idag är det ok".
Och klyschigt kanske men tiden läker sår, där du nu har ett stort hål kommer tids nog bara att finnas ett ärr kvar. 
Min förhoppning är att kunna tänka på min dotter och se allt som var bra och bara känna kärlek till henne och inte bara det se som är jobbigt och gör ont.
Och jag hoppas det för dig också. 

Tack, och jag beklagar din förlust. Det är så svårt att förstå......en bit av mig väntar fortfarande på att han ska komma tillbaka till mig....

Jag har samma funderingar som du...känner precis samma sak....

Skicka gärna PM, tror jag behöver prata med någon som går igenom samma sak och förstår all oro, ångest, rädsla och alla frågor och funderingar kring allt. Kanske du också behöver det?

Tack för att du skrev.

Tack alla för svar. Man känner sig så ensam i sin sorg att det känns på nått sätt lite lättare att veta att andra går igenom samma sak och att det finns hopp även om det inte känns så nu.....

I flera veckor nu så har jag känt att jag bara vill ge upp och följa efter honom vart han nu än är... vill bara att denna smärtan och saknad ska försvinna och det kommer den bara att göra om jag får honom tillbaka eller om jag slutar att existera.... Men jag skulle inte kunna göra det mot min familj mot min och hans hund.

Jag går och pratar med en psykolog men vet inte riktigt om det hjälper. Ledsen att mina inlägg blir lite röriga.

Så fint skrivet om något ofattbart tragiskt. Jag tänker på dig och din dotter. 

Kramar

Jag har inte heller förlorat någon sambo men när jag var barn endast 12 år gammal förlorade jag min älskade pappa. (Idag är jag 27år.) Min pappa var mitt allt. Att som så litet barn få se en så stark individ, som min pappa var tyna bort till ett asplöv sätter sina spår.  Han var den personen som stod mig närmast av alla. Jag var pappas lilla flicka. Efter skolan behövde jag aldrig vara på frititds eftersom pappa var sjukpensionär pga sin svåra cancer.. Han fick cancer 3 gr. Första gången när jag bara var en några månader gammal bebis... andra gången när jag var 5-6 år. Läkarna  kände sig säkra på att han skulle dö den andra gången cancern spridit sig men min pappa va en kämpe och klarade sig. Om min pappa dött då hade jag inte kommit ihåg så jättemkt av honom... Jag har inte kommit över förlusten och jag kommer aldrig att göra det. När folk säger såna påståenden blir jag bara sur för det visar snarare att man inte har starka känslor för personen i fråga. (Jag vet att de menar väl men det är lite tröttsamt att höra.) Jag har även Asperger och ADHD vilket garanterat min pappa också hade. Han och jag var oerhört lika, vi förstod varandra och hade samma slags känslor. Ingen annan har varit så lik mig som min far... Jag blir oerhört ledsen över att han inte fick se mig bli den kvinnan jag är idag.. Eller ja att han inte finns här och att jag kan krama om honom. Han kanske finns med mig ändå men du förstår vad jag menar... Jag önskar han fick träffa min partner , han var verkligen världens bästa pappa. Att han och jag var så lika och att vi båda hade samma diagnoser gör att denna smärta känns ännu mer. Jag känner ofta att ingen förstår mig men min pappa gjorde det fullt ut... Att se den personen man älskar mest sätter sina spår. Jag förstår verkligen den djupa smärta och förtvivlan du känner... Jag har min kille som jag är tillsammans med och såklart kan jag inte sätta mig in i hur det känns att förlora sin stora kärlek... Det är andra typer av känslor men jag förlorade den som var viktigast i mitt liv och jag antar att du känner detsamma för din partner. <3 Att ni ville ha barn och att ni var rätta för varandra på riktigt (den känslan fick jag verkligen av din text iaf.) Måste kännas så otroligt hemskt.. Om jag skulle förlora min partner också vet jag inte vad jag skulle ta mig till... Jag har även förlorat min bästa killkompis för några år sedan. Han tog livet av sig. Kan säga såhär dessa 2 dödsfall är de värsta jag varit med om. Min pappa var mitt allt!! Sorgen känns oerhört mkt den har inte minskat, däremot har den blivit lättare att hantera.. Något jag kan rekommendera för dig är att senare uppsöka ett seriöst medium som du hört bra saker om. Jag gick till ett medium och hon fick fram saker om min pappa och mig som ingen person kan veta... Det hjälpte mig. Har bara varit där en gång men har i framtiden lust att uppsöka ett medium igen. De första månaderna kommer jag ihåg att det kändes som jag var i en bubbla. (när min far dog.) Allt kändes overkligt och jag ville bara dö. Samtidigt kändes det som min kropp försökte ha som en blockad för att överleva..Det finns inget som är värre än att förlora den man älskar allra mest... Din berättelse är verkligen sorglig och jag lider med dig... Vet inte riktigt vad som är lämpligt att säga och inte säga eftersom jag inte känner dig och inte heller har förlorat min partner... Så du får säga om jag säger något olämpligt. Jag lever för min kärlek och mina djur... och jag levde för min pappa. :( jag skulle gå sönder om jag förlorade min kärlek, jag lever för kärleken och är säker på att jag aldrig hade velat träffa någon annan om han hade dött. Då hade det inte varit den rätta. (min åsikt.) Hur ska du kunna ta dig vidare? Kan du försöka tänka på att han älskar dig och vakar över dig? Är han begravd med en egen gravsten? Under flera år hade jag jättesvårt att uppsöka pappas grav, men jag gjorde det ändå, men det innebar enorm smärta... Idag kan jag gå dit och det känns peasefull att vara där. Att han fick en egen grav är jag otroligt tacksam för idag. Min bror som sa att han ville att pappa skulle ha det. Jag var i sån chock så jag tänkte inte alls.. Jag kände att jag inte kunde tänka mer än gråta... Ett tips till dig. Som jag önskar min mamma sparat mer av. Spara din mans saker. Släng inte. Jag har några föremål som är starkt kopplade till min pappa men jag önskar att jag hade mer... Min mamma vill blockera för att glömma... Hon och jag är inte lika på sånt här och hon har slängt jättemkt.. (Om du tycker smärtan är för jobbig nu och inte orkar tänka på det) Be om hjälp av någon närstående och lägg ner i källaren så du har det kvar tills senare i livet... Jag är inte materialistisk av mig men saker från min pappa ser jag som viktiga minnen. JAg vill minnas min pappa och jag blir både ledsen och lycklig av att tänka på honom... Har du någon mkt nära vän el familjemedlem som du älskar och som verkligen stöttar dig i detta?! Du är stark.. Du kan. Om du känner dig ensam kom ihåg att flera har varit med om samma smärta.. :( Jag önskar alla andra kunde förstå... <3 Detta berörde mig djupt... 

Läste nu att ni har en gemensam hund? Det måste verkligen hjälpa dig.. Mina djur har hjälpt mig så otroligt mkt... Är hunden kastrerad? Om inte kanske du vill ha valpar på den i framtiden?. Önskar jag kunde göra nåt för dig och för er andra som går igenom denna lidelse. 

Det kommer kriser hela tiden. Men man finner sig i det i allafall. Först kommer stora smällen. Personen dör. Alla runt omkring vill tala. Du som har en så nära relation. Klarar kanske inte av det då. Jag själv sov 18 timmar om dygnet. När jag sov var en befrielse. När jag vakna var en mardröm. Jag vet att jag nöp mig själv i armen för att se om det var en mardröm. Du kommer att möta folk på stan. Som vänder för dom klarar inte av att träffa dig. (Vet inte hur dom ska bete sig) Du ska gå till kurator eller psykolog för att se om du har depression eller vanligt sorgarbete. Det kan inte du avgöra. Efter ett tag så har dina vänner och arbetskollegor gått vidare talar inte om din man eller den som har dött. Då kommer nästa chock. Då känner du att han är riktigt död. Du ska inte heller ha ågren för du skrattar en dag. Att du har kul. Försök göra något som du inte tänker på döden. Så hjärnan får tänka på något annat. Det blir som en befrielse. Det här kommer att ta många år. Men tillslut lär du dig, hur du ska gör för att må bra. När du vill gå ner dig.

Lycka till. Trogen smen.

Jag beklagar din stora förlust!

Min närbo sen 10 år dog hastigt och helt oväntat för drygt 5 mån.

Jag känner igen mig i dina och andras i trådens känslor när det gäller förlusten, chocken, inte veta vem man är utan honom osv. En del säger att tiden är ens bästa vän, och det kanske den är. Känslorna går ff upp o ner hela tiden.

Vill verkligen rekommendera föreningen VIMIL och deras mycket aktiva fb-sida. Gå med där!

Kram

Första gången jag kommenterar på forumet.. Känner så hemskt för dig. Tiden läker inga sår men man lär sig acceptera och det kommer bli bättre, vågar säga det.

Jag och min fd sambo var tillsammans åtta år, vi flyttade ihop när jag var 20 år. Sen bestämde vi oss för att seperera efter åtta och precis när vi flyttade isär omkom han i en trafikolycka. Hela mitt liv vändes upp och ner, trodde aldrig jag skulle bli lycklig igen. Jag planerade min bästa väns begravning, kändes helt absurt och overkligt. Den här personen som jag delat allt med, min examen, första bostadsrätten, första bilen, mitt drömjobb, som jag resten jorden runt med och tillbringat all min tid med, min bästa vän finns inte mer. Han jag bott med hela mitt vuxna liv, vi pratades vid på morgonen och vid lunch fick jag beskedet. Helt overkligt! Jag hade bestämt mig för att jag inte ville leva resten av mitt liv med han var min bästa vän. Vilket har känts så jobbigt i perioder att ?ingen känner mig?. Allt vi delat har de verkligen hänt? Första året Var ett vackum umgicks bara med några enstaka vänner hade ingen energi till och träffa några andra. Mina roliga intressen och sporter jag pysslade med var inte roligt längre. Nu har de gått 2,5 år och besöker fortfarande hans grav varje vecka och berättar vad som händer i mitt liv. Tror det är helt normalt att du känner att du inte vill träffa någon, jag känner igen mig i det.

Några månader efter den första chocken lagt sig drog jag iväg utomlands i flera veckor. Behövde komma ifrån allt, träffa folk som inte visste vad som hänt. Bara skrotade runt för mig själv.

Känner fortfarande idag att livet är annorlunda. En del av mig dog samma dag som han dog. Känner mig mer tacksam för saker som finns och bryr mig inte om småsaker längre på samma sätt. Får fortfarande gråtattacker ibland och bara så ledsen över att jag inte kan ringa och prata, bara säga hej. Han var världens finaste människa.

Vet inte om du märkt av det men annan aspekt som var väldigt tuff för mig var hur folk i min omgivning hanterat detta. Många är väldigt förstående och helt fantastiska och vissa tyvärr helt motsatsen. Avundas dem som har haft turen att aldrig behöva uppleva sorg. Här fick jag bra hjälp av en psykolog att tackla den problematiken kändes bra att få prata med någon utomstående. Vill även tipsa om denna förening där du kan träffa/prata/chatta med folk som varit med om att förlora någon www.vimil.se/

Har gått igen samma. Miste min sambo för 2 v sedan. Skulle op för anerysm på kropps pulsådern vid nyckel benet på tisdag morgon. Kl 04 spricker anerysm et några timmar innan op. Sån chock,sorg. Kan inte vara i lägenheten. Vet inte hur jag ska klara detta heller. Så overkligt att han inte kommer hem mer.???? Är lite äldre än du.