Mitt liv går i kras
Hej!
Är här mest för att skriva av mig lite men även få svar på en fråga utav er...
Mitt liv håller på att gå i kras, just nu sitter jag på botten utan att kunna se något ljus uppifrån.
Allt började med att jag har ett grabbgäng som hänger rätt ofta, vi är totalt 6 grabbar. (bästa vänner om man säger så, varit ett gäng i snart 7 år)
Hursom så har någon sagt till 3 utav dessa grabbar att jag sprider massa skit och rykten om dem, saker som inga ska veta, fastän att jag inte har gjort det.
Så grabb 1 och 2 börjar genast frysa ute mig, kalla mig för massa saker och hälsar inte ens på mig när jag möter dem..
Och Grabb 3 som har varit min bästavän sedan klass 1 på grundskolan förklarade för mig i tisdags att han inte sett mig som ens sin vän på ett år pga något jag tydligen har gjort honom(???).
Vilket självklart fick mig helt förkrossad, och grabb 4,5 är neutrala men ändå på min sida och försöker "hjälpa mig" men det går inte något vidare..
Självklart så går ju hela ens liv i kras, har jobb men är knappt närvarande när jag är på jobbet, vet att jag åker dit vid 7 och hem vid 4, är allmänt deprimerad hela tiden pga utfrysningen.
Och för att toppa historien så handlar det om en tjej.
Kom i kontakt med henne första gången i maj detta året någongång.
Då låg allt på en "kompisnivå" ifrån min sida, inget intresse fanns alls.
Hursom, vi träffas väldigt ofta nu (5/7 dagar i veckan) och de senaste 2 månaderna har jag börjat bli förälskad i henne.
Henne gulliga "typiska" tjej skratt, hennes underbara leende, hennes otroligt fina blåa ögon och henne i stortsett..
Men för att återgå så tror jag att jag inte har en chans i livet med henne, även fast att hon är den som tar initiativ till att träffas o göra saker så tror jag verkligen inte det.
Hon är väldigt öppen, hon har inget förhållande men däremot en KK.
Jag ÄLSKAR verkligen stunderna jag är med henne, njuter till fullo, men nu när all skit har börjat med mina polare så börjar mina känslor slå omkring.
Tänker på henne dag och natt, på jobbet, hemma, överallt, men så fort vi har träffats så mår jag så himla dåligt för att jag nästan vet(???) att jag aldrig kommer kunna få henne pga omständigheterna.
Detta händer i princip varje gång vi träffas, tanken kommer upp i skallen och jag blir nere men går med ett falskt leende ändå.
Min fråga till er är; Ska jag erkänna mina känslor för henne? Säger hon nej så måste jag nästan säga upp kontakten med henne, men det kommer såra mig så otroligt då jag verkligen njuter av alla stunder då det bara är hon och jag..
Men samtidigt så biter det i mig ifall jag inte gör något..
Och förlorar jag henne nu när allt händer omkring mig så vet jag inte vad jag ska göra längre..
TLDR(too long didnt read); mitt kompisgäng fryser mig ute, jag är hopplöst kär i en underbar tjej jag antagligen inte kan få.
Behövde bara skriva av mig lite... Ursäkta ifall tråden ligger fel och tack!
/Kille19år