Lämna eller stanna kvar? Problem med bonusbarn

Jag har för 3 år sedan träffat en underbar kille. Han är dock 13 äldre än mig och har en 8årig son sen tidigare. Han lämnade sitt ex då han träffade mig. (Väldigt stökigt) och efter 6 månader flyttade vi ihop. 4 månader efter vi flyttat ihop träffade jag hans son första gången. Grunden till vi flyttade ihop så snabbt va det är stortsett omöjligt att skaffa boende vart vi bor om man inte kan lägga 11.000 i månaden på andrahandskontrakt.

Sonen är väldigt bortskämt av sin mamma och då dom va ihop bestämde mamman stortsett allt med sonen. Han var totalt osjälvständig. Dom torkade honom fortfarande i rumpan hemma fast han gör det själv på skolan. Duschade honom på kvällen. Sov i sonens säng på nätterna. Skär hans mat ut i bitar. Får alla leksaker han pekar på etc.

Mig och min sambo hade väldigt olika syn på detta men då vi blev ihop blev det sagte ändrat lite på saker och ting. Tex torkar han sig själv när han är hos oss. Går själv på toa. Tar ut sin tallrik efter maten. Säger tack när man får en present (detta gjorde han inte heller). Vi har varit ihop 1 1/2 år nu og mycket är ändrat. Men helt bra år det inte. Problemet är hos mamman skal han inte göra någonting alls. Och han får bestämma allt. Hos oss skal han hjälpa till lite. Och han har faktiskt varit duktig på detta och får massor med beröm när han tex hjälper städa eller tömma diskmaskin. Problemet är han är väldigt klängig och osjälvständig. Hänger mycket på pappan och ropar på honom jämt. Det är väldigt slitsamt för mig.

Jag försöker mitt bästa. Och jag gillar pojken men hans beteende ibland slitar på mig. Jag har en depression och utmattningssyndrom och jobbar 25%. Jag har haft mycket strul på jobbet och andra saker. Men detta hemma är svårt. Största problemet är att pojken ibland väcker oss på nätterna och morgonen. Och jag har väldigt svårt att somna om och det förstör hela min dag. Oftast när han väcker oss är det för han ropar på sin pappa. För han vill de ska stå upp o leka. Sambon o mig är överens om att man bara ropar om man är rädd eller otrygg. Men pojken ropar oftast på morgonen när han tycker det är dags att stå upp. Fast han har en klocka. Vi försökt få till det så han står upp själv o sätter på tvn eller leka på sin ipad. Och käka sin youghurt. Men han vill pappa skal stå upp och lyssnar inte .

Det har varit massor med annat strul med pojken. Men jag tycker jag försökt mitt bästa för han skal bli en bra unge och vi alla skal trivas. O jag kan bo i mitt eget hem. Min och pojken har också ibland stundar vart vi sitter o pratar o han berättar saker. Vi ritar i hans bok. Eller visar saker på sin padda.

Jag känner mig lite strypt. Att jag inte kan sätta när foten för pojken när han går över mina gränser. Och sambon inte sätter tydliga gränser för sin son. Jag vet inte ens om jag förklarat det bra nog. Men det är så slitsamt för mig med den pojken. Tex imorges väckte han oss igen. Pappan säger till 2 gånger på sitt flummiga sätt att det är sovdags o han väcker honom sen. Pojken lyssnar inte. Vart jag går på toa och han ropar igen och jag går till hans rum och bestämt säger till honom att nu har vi sagt det är sovdags. Pappa väcker dig när det är dags. Och nu är det nog med ropningen. Pappan blir upprörd att jag säger till på ett bestämt sätt.

Och då sitter jag i skiten som bonus. Kan inte säga till ett barn i mitt eget hem. Som jag tvättar kläder åt. Gör mat. Pratar med. Lekar med och som igår handlade vindruvor som han kunna ha på skolan. Då pappan hade glömt att säga det när jag skulle handla. Men jag kom ihåg själv. Tycker det känns hemskt att jag inte har rätten att säga till när mina gräns blir överskridna

Så jag funderar seriöst på att lämna. Om jag hade vetat om hur det hade varit med bonusbarn hade jag aldrig gått in på detta. Vi har det hyfsat bra annars när han inte är hos oss. Men varit mycket annat strul med sambon också. Så jag vet verkligen inte :(

Har varit mycket med annat strul också i olika situationer men kan jo inte skriva allt då det blir en hel roman.