TOTALT ensam; nu rädd

Det jag söker tips/råd/andras synpunkter om i denna tråd kan verka löjligt jämfört med den allmänna situation jag befinner mig i, men så får jag ju fokusera på det jag kan..

Jag är en 23 år gammal man, som inte missbrukar, men är hemlös. Jag är utan familj (förutom en bror som inte vill prata med mig, men låter mig sova på balkongen och använda internet (jag sitter på deras balkong nu, men sover oftast på en bänk i hamnen) när mor är bortrest), utan vänner, utan kamrater, utan bekanta, etc... Jag har ingen människa som helst i mitt liv. 
 - och nej, jag har inte någon att ringa till som jag kanske pratat med någon gång förr. Jag har inga gamla vänner som jag förlorat kontakten med eller dylikt. Jag har varit helt isolerad.

Den långa historien om hur jag har hamnat här är inte nödvändig. En bit av den korta: Den enda människan jag haft i mitt liv det senaste året - min (ex)flickvän - bedrog mig med flera män medan jag var bortrest i en månad. Aj. Nu har jag varit hemlös och ensam i 7 veckor.

Men mitt liv fungerar. Jag klarar mig här ute. Jag har inget hat eller ilska eller ångest i kroppen. Jag har Gud ("Ja, men sluta gnälla då. Gud är med dig." Jo, men alla behöver vi människor). Jag kommer fixa en plats på universitet till Januari. Vi har det lätt i Sverige. Det stora problemet är bara det att jag är så ensam.

Och nu!, nu kommer vi äntligen till mitt "lilla" problem:

För några dagar sedan sökte jag mig till frälsningsarmén i hopp om någon sorts gemenskap och andra människor att dela min nyfunna tro med. Där träffade jag en man som var väldigt trevlig. Vi snackade en del och, trots att jag är en lodis, vill han ses snart igen. Toppen. En möjlig vän. Någon att prata med. Så underbart.

Men så har jag alltid varit en person som mer något annat vill ha en person att älska. Jag vill vara nära en annan person. Och det är så lustigt. För det första som händer i mig nu, trots allt annat jag bör tänka på, strömmar små idéer fram, om framtider; tänk om jag bli kär i honom? Jag har ju tendensen. Jag är SÅ patetisk. Varför kan jag inte bara nöja mig med att någon faktiskt vill prata med mig? Varför måste jag börja att motvilligt hoppas om saker samtidigt som jag blir livrädd för att få känslor för en annan människa igen (jag vill inte)?

Jag vet inte. Tips om hur man kan undvika sådana tankemöster när man ändå bara vill ha en vän? Hur undviker man drömmar om kärlek när man ändå är rädd för kärleken i sig och egentligen bara söker människor?