Har du en sund relation till din kropp?

Jag är inte 100% i mål ännu med att vara helt bekväm och nöjd, men har lyckats skifta fokus från hur kroppen SER UT (storlek, form, "skavanker" osv, eller vad den väger, till att fokusera på att psykiskt och fysiskt må bra. Jag är enligt BMI överviktig, men har jättebra värden och har alltid haft det (har varit större förut). Började träna oerhört mycket för något år sedan och gick ner ca 25 kg, fortfarande på övervikt enligt BMI vilket vad oerhört jobbigt. Märkte dock hur bra jag mådde psykiskt av att träna på mina egna villkor! Lider av en sjukdom som hämmat mig en del pga smärta, men opererades för 1 1/2 år sedan och det bidrog till förnyad ork och lust till att röra mig.

Poängen för mig var att inse att viktnedgången inte fick mig att må bättre, utan att träning kickade igång endorfiner osv och fick mig att känna min kropp bättre och därför må bättre. Den enda fysiska skillnaden förutom att jag tappade fett och fick mer muskler, var att jag landade på en vilopuls på ca 48-50. Så jag fick ju oerhört god kondis.

Nu är jag gravid i 6e månaden, har gått upp ca 12 kg och insett att jag måste släppa utseendehetsen. Mådde i början dåligt av viktuppgången, och fick jobba med att fundera över varför jag gjorde det, och att förstå att en viktuppgång under grav är en annan typ än vanlig viktuppgång.

När bättre nu än på sååå länge psykiskt över min kropp och min existens i min kropp.

Det som har hjälpt är att: ifrågasätta varför vikten får mig att må dåligt, avfölja alla fitspo konton på insta och varenda människa som har ett konto som enbart går ut på att se normsnygg och perfekt ut, börjat följa fler som ser ut som jag eller som har olika storlekar och olika intressen och som har "äkta" konton där de bara är dom de är, pratar med nära och kära om sådana saker och hur jag mår och hur de mår (oavsett vad de postade på Facebook i förrgår eller insta idag), och försöker leva mer i verkligheten.

Just sociala medier känns som en bov när allt som syns utåt alltid är fläckfritt men ingen mår så perfekt på riktigt. Jag hoppas att trenden en vacker dag blir att vara så ärlig som möjligt, avslappnad osv. Så att alla kan få se att alla har det typ likadant. Även den där jättesmala tjejen kan må dålig, även han med tvättbrädan och hon som svingar sig fram i Monkeybars som ingenting. Hon som postar bilder på sin perfekta familj tappar också orken ibland, blir sur på sin sambo eller skiter i disken en eftermiddag. Osv.

Men just nu får jag försöka påminna mig själv och min omgivning om den verkligheten.

Till anonym (Johanna):
Kul att höra att du kommit så långt på vägen! Precis som du säger så tror jag också på att sluta fokusera så mycket på hur kroppen ser ut och att istället börja tänka på hur kroppen mår är en viktig del till att få en "snällare" inställning till sig själv och sin kropp. 

Jag har också avföljt alla fitness konton osv och följer bara konton som får mig att må bra, tex kroppsaktivister och det har verkligen gjort en inverkan på mig, jag har blivit bekvämare med mina skavanker och börjat se dem som något fint som identifierar mig, man ska ju trots allt leva i sin kropp hela livet oavsett +10 eller -10 kilo.
Jag kom in en period där jag fick en sund relation till min kropp på riktigt för första gången i mitt liv, och jag brydde mig inte om att min mage hängde utanför byxorna (eller liknande saker som tidigare varit komplex). I och med att jag började bry mig mindre om hur jag såg ut, släppte jag all hets kring maten och åt när jag ville så resulterade det i att jag faktiskt åt mindre, orkade inte bry mig om mat liksom på samma sätt utan åt vad jag ville när jag var hungrig. Jag gick sakta men säkert ned i vikt och i samband med det kom ironiskt nog alla negativa tankar om mig kropp tillbaka, samma känsla växte inom mig igen, som att jag nu var glad att jag hade gått ned i vikt och så var jag inne i det gamla mönstret igen. Började kolla på min kropp hela tiden och försökte övertyga mig själv om att jag inte hade hamnat i ett ätstörningsläge igen, utan att jag var nöjd och avslappnad i min kropp.
Men just nu är det som att jag är tillbaka på ruta ett igen, har gått ned typ 8 kilo på en ganska kort tid och är i ärlighetens namn livrädd att gå upp i vikt igen. Mitt gamla spöke är tillbaka och det får mig att må så dåligt. Varför kan jag inte bara släppa de här tankarna, och varför lurar mitt huvud mig att jag mår bättre när jag är smal när jag snarare mår sämre då det leder till att jag börjar rannsaka och kontrollera min kropp hela tiden....

Kan du känna igen dig i att man känner sig lurad av sig själv? Att man mår "så jäkla bra nu" iom viktnedgången, men egentligen så lider man inombords pga att man blir kontrollerad och kritiserad av sig själv hela tiden?

Det känns som att jag sitter fast i något typ av moment 22.

Jag skulle säga att jag är hyffsat bekväm i min kropp.

Sen beror det ju på vad man menar med det förstås.

Jag är inte bekväm med nakenhet bland främlingar tex, men det har inte med kroppen som sådan att göra (hur den ser ut).

Jag tycker inte heller den är särskilt snygg - men poängen är att det inte är så viktigt för mig. Jag kan konstatera att jag är lite småful men vara glad ändå. Har svårt för det där tänket att man som kvinna måste gå runt och känna sig vacker hela tiden.

Jag är jag och min kropp hör dit liksom, vare sig mer eller mindre.

Jag hade också ätstörningar som ung och var helt fixerad vid min kropp.

Jag har en jäkligt sund relation till min kropp och har haft under en lång tid. Jag älskar mig för den jag är och accepterar mig själv med både fel och brister. Även om jag vill inbilla mig själv att jag är perfekt så vet jag att jag inte är det.. ;) Bara nästintill.. :)

Skämt å sido, jag upplever inga större problem utseendemässigt utan just funktionsmässigt.

Jag tror det handlar om att komma till insikt om vem man är, att man är ovärdelig oavsett om man väger 50 eller 150kg. Att man är älskad precis som man är och att man är värd att älskas oavsett. Att man duger precis som man är.

Det handlar om att man ska inse sitt egenvärde som person. Gör man inte det kommer man heller aldrig till freds med sig själv.