Jag beklagar verkligen er situation :(
amandawic har beskrivit processen väldigt bra, så jag låter bli att upprepa ;) Jag gjorde dock långa protokollet. Då börjar man med att "nedreglera" kroppen, alltså ta bort de kroppsegna hormonerna som påverkar ägglossning mm. Det gör man med en nässpray som man tar vid bestämda tidpunkter, tre ggr per dag. När man tagit dem i några veckor gör man blodprov för att säkerställa att man är fullt nedreglerad, och då får man klartecken att börja spruta.
Vi gjorde först fertilitetsutredning, så många prover blev ju tagna redan då. Vi gick på vårt första möte med IVF-kliniken (Sahlgrenska) före sommaruppehållet och började med spray i Juli. I mitten av augusti plockades ägg som befruktades.
Jag fick ett tvådagars odlat embryo tillbaka två dagar efter plocket, det blev ingenting. Sen gick jag in i väggen och slutade ägglossa. Vi väntade på en naturlig ägglossning för att återföra ett fruset embryo (FET), men den kom aldrig så tillslut fick jag stimuleras. I januari fick jag tillbaka ett embryo, det blev inte heller något av. I mars fick jag tillbaka embryo nr. 3 som blev en kortvarig graviditet, ett tidigt missfall. I maj fick jag tillbaka sista embryot innan ny behandling som hade odlats i fem dagar istället för två. Det blev min lilla dotter som nyss blev ett halvår gammal :)
IVF är för många en bra metod, så oroa dig inte :) Det är på många sätt omvälvande och jobbigt, men även ganska fascinerande och häftigt. Vi fick t.ex. se vår dotter med egna ögon genom ett mikroskop när hon var en liten blastocyst, hur många kan säga det om sina barn?
Sen är det ju precis som amandawic skriver - extremt tärande på psyket. Du kommer att klara det, för på något vis gör man det hur svårt det än är, men var beredd på det redan nu. Du kan inte göra något för att förbereda dig, men det kanske hjälper att känna igen det när eller om det kommer, att veta att det är normalt och att du inte är ensam om att känna så.
Sen är det klart att man alltid är orolig och rädd tills man vet att det går vägen, så är det. Jag var rädd och orolig jämt. Men nu i efterhand kan jag absolut tänka mig att göra om det igen. Inget jag direkt längtar efter, dock, men helt klart Ok.
Förhoppningsvis går det lätt och smidigt nu när ni vet att äggledarna är problematiska och går vidare. Det är väl sällan att IVF funkar på första försöket (även om jag känner folk det gått så snabbt för), men efter några försök går det bra för de flesta. "Ett försök" räknas för övrigt som ett äggplock. Vi anses ha klarat oss på första försöket trots att det tog över 8 månader och 4 insättningar med embryon innan det blev plus (vilket jag förstås är enormt ödmjuk och tacksam över, det finns de som behöver kämpa betydligt hårdare än så). Jag önskar er stort lycka till! Undrar du nåt är det bara att fråga :)
Önskar förstås även er stort lycka till, amandawic <3
