Börjar känna mig trött....
....trött på att det aldrig får gå vägen för oss.....
Har längtat efter en bebis länge, och beslutade oss tillslut för att jag skulle sluta med p-piller i jan-04. Vi hade "planerat" att barnet skulle bli till i juni-04, som om det bara var att planera.....*suck*
Det tog ett år, 3 dagar innan första besöket på fertilitetskliniken testade jag positivt. Glädjen var enorm, tårarna rann av lycka och jag kunde inte tänka på annat än vårat älskade lilla barn som vi längtade så efter. Men efter 3 dagar var mf:et ett faktum. Man tog heller inte emot oss på KK. Vi kunde ju själva som de uttryckte sig. Grät av sorg och förtvivlan över mf:et.
Bet dock ihop, vi ville ju så gärna ha våran bebis, och nu visste vi ju att det gick. Nytt hopp trots sorgen.
Det tog 3 månader till innan jag blev gravid igen. Lite mer återhållsam glädje över det positiva gravtestet. Men då jag fortfarande var gravid 1 vecka efter testet så började jag tro på graviditeten och jag lät lyckan ta tag i mig. 1 vecka senare började jag blöda (2 dagar efter min mormors begravning).
Förbannade allt och alla och drog oss tillbaka. Kompisar och kusiner blev gravida och inuti mig rasade sorgestormen. Vad var detta? Det skulle ju vara så enkelt......
Ringde KK för att höra om vi inte kunde få någon sorts hjälp, men det var blankt nej. Vi kunde bli gravida tillsammans och därför gjorde man ingen infertilitetsutredning. Vi hade dessutom "bara" fått 2 mf och de krävde 3 mf innan en mf-utredning.
Vi beslutade att om inget hänt till okt skulle jag ringa en privat klinik och försöka få hjälp.
Okt-05 ringde jag en privat klinik i stan. Vi var varmt välkomna till dem. Underbart!!! Första besöket i slultet av nov. Jag fick möjlighet att prova Pergotime om jag ville. Jag var beredd att testa vad som helst som kunde hjälpa oss. Gick hem och väntade på mensen.
Mensen kom, en vecka efter äl! Tillbaka till kliniken, tydligen ingen riktigt äl, läkaren visste inte riktigt. Fick Primolut-Nor för att få igång en riktig blödning och börja med Pergotime från "noll".
Körde en Perokur och sedan tillbaka för prover i mitten av jan. Rutinprover visade att jag troligen hade underproduktion av sköldkörtelhormon. Stopp i bebisverkstan då detta kan orsaka mentala skador på barnet vid en ev graviditet innan det åtgärdats med tabletter. Remiss till familjeläkaren. Nya prover var bättre, men fick en kur med Levaxin ändå. Fler prover som såg bra ut, men fortsatt avvaktan.
Mina köra syster (som är 3 år yngre) kommer helt plötsligt och säger att hon och hennes kille beslutat sig för att försöka skaffa barn. Hon slutar med p-piller, vilket inte direkt stressar upp mig mindre.
Ska ta nya prover om ca 2 veckor och hoppas att allt ser fint ut. Orkar inte med mer motgångar i bebisverkstan nu. Vill ju bara få det där pluset på stickan och samma lycka som alla andra mammor när deras barn föds till världen.
Varför ska det vara så svårt???
