Oansvarig?
Jag är mamma till en underbar 2,5 åring, jag lever ihop med en man som inte är hans biologiska pappa men som tagit den rollen till 100% så har även hans övriga familj gjort. Nu väntar vi vårat första barn tillsammans.
Jag är en väldigt bekymerslös person jag hetsar inte upp mej i onödan, och är inte orolig i onödan. Så uppfostrar jag ju även min son. Jag lägger mej inte i när han leker, och försöker styra upp det. Slår han sej så lär han sej förhoppningsvis något av det, tar han eller barnet han leker med leksaken av den andre så får de försöka lösa det själva jag ingriper inte förens de blir ev bråk på riktigt. Han får prova sej fram på egenhand med det mesta, självklart ingriper jag om det är något som är FARLIGT. slår han sej så finns jag där för tröst.
Detta resulterar ju i att jag har en orädd, tuff, killen med ständiga skrapsår som sällan bekommer honom. Min sambos familj är raka motsatten vi är alltså två extrem poler som möts. De skyddar barnen från allt dom kan göra dem ledsna och kan göra ont. Leker barnen är de ständigt med och ordnar och grejar. Vilket gör att jag ständigt känner mej som en dålig oansvarig mamma, det gör ja fresten i de flesta samanhang med andra familjer. Är jag det? Jag tror att jag gör rätt jag skyddar honom när han behöver det, och i min värld finns inga andra sätt. Jag har inte en bortskämd unge som gråter för minsta lilla. Utan han känns rustad för att ta sej an problemen som en 2,5 åring ställs inför.
