Behålla eller göra abort? Hjälp!

Jag hade gjort abort. Hade aldrig skaffat barn ihop med någon jag känt i bara sju månader och inte ens hunnit bo ihop med ännu. Särskilt inte med barn från ett annat sprucket förhållande i bagaget... Att bli ensamstående med barn med två olika pappor känns inte som ett drömläge. Men för mig känns abort i vecka 5 inte som en så stor grej heller

Håller med föregående talare.

Håller också med föregående

Det är du som ska leva med beslutet. Hur känns det i hjärtat och i magen?

Abort är mord på en människa. Det är vad det är.

Ni borde skyddat er (el gjorde ni det kanske?) eller ännu hellre inte haft sex när ni känt varandra så kort tid, har egna små barn med andra och inte är gifta..... Men nu är det som det är, nu väntar ni ännu ett litet barn... Ta hand om detta barn, de andra tre barnen, gift er, och sätt in en p stav. Ni kommer ha att göra i 20 år eller så ändå.

Det är ditt beslut. Vad känns rätt och riktigt för dig? Gå på din magkänsla. Diskutera mer med din sambo, tala om för honom att du vill ha det här barnet (om det är så du känner) och se vad han säger. Han kanske blir mer säker om du visar att du är säker på vad du vill? Jag har blivit gravid två ggr trots p-piller och min sambo har varit tveksam till att behålla båda gångerna medans jag verkligen inte kunnat gjort abort, suttit där med abortpillret i handen och brutit ihop och inte kunnat göra det då magkänslan bara skrikit nej, trots att jag verkligen tänkte göra abort för min sambos skull.

Jag har då sagt till sambon att jag vill behålla, men om han verkligen inte vill så kan jag inte göra så mot honom. Samtidigt har jag varit ärlig med att jag inte vet hur jag kommer att må efteråt OM jag genomgår abort, om jag kommer uppleva att han tvingat mig till det och därmed skulle vara ledsen och besviken en tid på honom, vilket han sa att han isåfall skulle förstå.

Det har slutat med att vi behållt båda barnen och när vi väl bestämt det så har han blivit mycket gladare, varit superengagerad i graviditeteterna och ett jättefint stöd, och idag är han världens bästa pappa som alltid ställer upp och finns där. Men så är han verkligen en jättebra och fin kille och jag är så glad för att han finns i mitt liv.

Det jag vill komma fram till är att ni måste prata, prata och prata, lägg alla kort på bordet och var 100% ärliga mot varandra, vänd och vrid på det.

Hoppas allt löser sig, kramar från mig!

Att ha varit tillsammans en kort tid ser inte jag som ett stort problem, jag blev gravid en månad efter jag träffade min man.. Nu väntar vi barn nr 3 och är man och hustru! Vi har i skrivande stund varit tillsammans i 8år.

Är då ett större problem att ni inte är på samma bana.

Försök skaffa barnvakt och prata ut länge i lugn och ro. Kanske skriva varsin lista på positiva och negativa saker med ett barn till.

Eventuellt träffa en psykolog för att hjälpa till att se varandras synpunkter.

Lycka till!