I separation

Jag har tagit ut separation. Har levt med en man jag blev förtrollat kär i för fem år sen. Vi har två barn men han har en form av depression som går ut över mig. Kände mig så kvävd och barnen påverkas negativt eftersom vi också har rätt olika sätt att se på liv och vardag.

Nu går jag bara och väntar på att han flyttar för jag står inte ut längre. Låter så okänsligt jag vet men det här är ett beslut som legat i luften länge. Vi har ju separationen framför oss men nu är det nästan ännu värre att leva under samma tak. Vi är sams och så, det är bara att jag försöker undvika hans olika tänk och att han struntar i sånt som i normala fall är viktigt men det här känns ohållbart. Usch. Nån som gått igenom samma sak och känner igen frustrationen?