Jag känner inte för att leva längre(känslotrams)
För fem år sedan träffade jag en tjej, hon log mot mig första dagen som vi träffades och då visste jag att jag älskade henne. Sedan dess har jag inte haft några känslor mot någon annan, att tänka sig att ha ett förhållande med en annan kvinna är lika motbjudande som att föreställa sig att ha ett förhållande med en man. Bara konstigt. För mig alltså. Jag älskar henne så mycket.
Men hon älskar inte mig, hon vill nog inte ens veta av mig, även om hon är för snäll för att säga det till mitt ansikte. Jag har bestämt mig för att respektera det och jag tänker aldrig mer kontakta henne, aldrig på de kanske 80 år som vi båda har kvar att leva.
Det är lika bra, jag är inte den sortens man som hon vill ha ivf, det hon vill ha av livet kan jag aldrig ge henne och även om det är en obekväm sanning så tåls det att säga att jag inte är man nog att vara hennes man, jag förtjänar inte henne.
Men nu då? Vad ska jag göra med mitt liv?
När jag stiger upp på morgonen så känns det som att det inte finns någon mening med allt. jag stiger upp tidigt på morgonen pga av jobb, och jag sitter alltid på sängen i ca 5 min och funderar över om och varför jag ens ska ta mig till jobbet den dagen. Jag tränar också men även om jag försöker så går det inte så bra, mina tankar är på annat håll. Jag gör mat åt mig själv men klarar knappt av att äta den. Det smakar bara inte. Nu har jag börjat prestera dåligt på jobbet också och mina arbetskamrater säger åt mig att skärpa mig, jag försöker så gott jag kan.
(jag tar mig ändå till jobbet och till gymmet, men det är bara av ren diciplin.)
Det är just det, jag har inget sammanhang i världen längre, jag har inget att bry mig om, varför ska jag träna? vad är poängen med muskler när man inte kan imponera på någon med dem?
Jag vet att det är fel, när man är ca tjugo, att säga att man inte kommer träffa någon som man älskar igen men jag kommer inte det. Hon har definierat och präglat mig, det jag vill ha hos en partner finns att finna hos henne. Men vi tillhör helt olika samhällsklasser och vi träffades av en ren slump. Därför kommer jag aldrig träffa henne, eller någon som henne i något somhelst sammanhang någonsin igen.
Jag är på ett sätt glad ändå. Jag är glad att det är jag som är olyckligt kär i henne och inte tvärtom. Då hade hon varit tvungen och lida samtidigt som jag hade avvisat henne. Det vill jag inte, jag lider hellre än att hon tvingas göra det. Om hon får ett lyckligt liv så bär jag gärna denna smärta.
Men mest av allt känner jag inget, inte ledsen, inte glad, inte arg, inte rädd. bara inget.
Den framtid som jag möter nu är så grå och färglös att jag undrar om jag ens vill leva längre. Vad har man för någon sorts livsmening utan kärlek?
Jag vill och kan inte prata med någon jag känner om detta heller, vilket är varför jag vänder mig hit.