Han lämnade oss kvar
För strax över en vecka sedan begick min svärfar suicid. Detta var man en jag stod otroligt nära och som kom att bli den manliga förebild jag aldrig fick som barn. Han sade ofta hur glad han var att jag fanns i deras liv. Hur skönt det var att det fanns någon som var precis som honom och förstod honom som jag gjorde.
Nu har han ryckts ifrån oss och veckan som gått har varit extremt turbulent. Alla har haft sorg och jag har stått tillbaka i min egen bearbetning för att istället stötta de andra och utföra allt det praktiska som uppstått. Och jag har gjort som vanligt, jobbat mig fördärvad för att slippa tänka. Än så länge har jag inte fällt en enda tår, inte ens igår när vi var och sade farväl till honom. Alla andra grät, kramades och höll i handen. Själv bara stod jag där och fasades inombords över att han alldeles nyss var så livsduglig och strälande men nu låg där kall och livlös. Jag ville så gärna visa något men det gick bara inte.
Men nu, precis nu landade jag i allt som hänt. Alla frågor, all sorg, all ilska..vart ska jag göra av allt?
Jag har aldrig haft lätt att prata om sådant här. Suicid har alltid varit tabu i min släkt eftersom min far gjorde samma sak. Känslor överhuvudtaget har alltid varit något vi hållt för oss själva.
För två år sedan, på samma datum som min svärfars bortgång, förlorade jag även min väninna på samma sätt.
Jag har inte pratat med någon om dessa händelser. Och så fort någon frågar hur det känns så vill jag skrika "hur tror du? jag mår skit" men kommer mig inte för att säga något mer än "Det är ingen fara med mig, du vet ju hur jag är". Och det är som om alla nu tar för givet att jag är den starka och distanserade, den rationella och handlingskraftiga.
Vad kan man göra för att ta sig ur det här när man inte klarar prata med någon? Jag känner mig som en fånge i mitt eget psyke och jag saknar svärfar så jag håller på att gå sönder.
Till råga på allt så har jag ett jobb som kräver enormt av mig rent psykiskt. Jag får nästan dagligen skäll och måste leka hobbypsykolog åt allehanda människor. Samtidigt som vi har extrema krav på oss.
Fan vad allt är jobbigt, ibland känns det som om jag bara vill följa efter svärfar.
Är det någon som har varit i en liknande situation och tagit sig ur all smärta?
