Hur sorgebearbetar man förlusten av den andra föräldern med sitt barn?

Hoppas förvisso att det inte är så många som liksom jag är ensam förälder kvar efter att ens barns mamma/pappa har gått bort, men mottar ju gärna råd från andra också...

Min son är 12 år och hans pappa lämnade oss i början på året.
Vi levde inte tillsammans men han var min bäste vän och älskade vår son över allt annat.
Pojken har alltid bott hos mig men var hos pappan vh . De träffades ofta däremellan här hemma hos oss eftersom vi stod varandra mycket nära.

Sonen har haft en bupkontakt som avslutades innan pappan gick bort. Vi var där på en akutbedömning direkt efter men de tyckte att han var i adekvat skick efter omständigheterna.
Eftersom sonen har en ännu outredd problematik så har vi läkarkontakt o medicinering via bup kontinuerligt men alltså ingen samtalskontakt.

Jag är inte säker på att sonen heller behöver en kontakt just utifrån sorgen som det är just nu. Det flyter på hyfsat och visst kommer pappa på tal ibland spontant men jag känner ändå att jag kanske borde göra mer. Samtidigt som man inte vill väcka den björn som sover. Jag har sagt många gånger att han får prata med mig när han vill om pappa, men jag vet också att han ofta håller saker inom sig - tills det kokar över.
När det kokar över så tar det sig i uttryck i vansinnesutbrott, hot i alla dess former etc, och så kommer också ilskan/sorgen upp runt pappa.

Det är så sjukt svårt o tungt!
Jag sörjer ju också så djävulskt och känner hur jag skjuter undan det för att inte bryta ihop varenda dag.
Dock har jag mitt sätt att "prata" med honom (pappan) när jag är själv och jag drömmer ofta om honom. Ändå är det säkert inte nog.
Jag har ännu inte klarat att åka till minneslunden där han vilar.
Höll i så mycket innan o efter begravningen att jag inte orkar något "praktiskt" alls runt honom efter.

Usch känner hur det kryper i mig bara jag skriver nu o fokuserar på detta...