vad gör jag för fel??

Hej.

Nu skall vi se hur man skall börja.

jag är mamma till 4 barn. lever tillsammans med mannen sedan 26 år tillbaka vi träffades när vi var unga. Nu känns det som vi inte alls har något gemensamt förutom barnen.Vi pratar knappt med varandra. Han är bra på trycka er en med ord. jag blir irriterad men är bara tyst varför jag inte öppnar munnen vet jag inte. när det väl har gått för långt så "flippar jag ut och säger allt jag känner,allt på en gång. på något sätt så är det mitt fel. jag är ingen husmor. är lite stökigt av mig, kan glömma saker någon sagt till mig. det gör jag inte med meningen men känns som det är mitt fel. dom två minsta dom plocka ju inte efter sig för dom har ju lärt sig från mig. jag visar dom inte hur man borstar tänderna (det gör jag orkar inte tjata varje dag samma sak). uppfostran ser vi olika på. jag är slapp. nöjer mig med att dom har godkänt på alla ämnen iallafall. han strävar efter att dom skall han mycket bättre. så det är ju mitt fel med. Ibland undrar jag varför finns jag. Allt hade varit bättre om man inte fanns. Då slapp dom mig och mina fel. vet ej vad jag vill av detta men känner att jag måste få skriva av mig. för vem skall man prata med. om man inte kan öppna munnen hemma.

(vill börja med att säga att jag inte har barn. Jag väntar barn. Ingenting av det jag skriver nedan bygger på erfarenhet. Det som skrivs bygger på observationer. Observationer jag fått från vänner med barn.)

Vad är eran relation? Du säger att ni knappt pratar med varandra. Sträcker det sig längre? Samliv? Kommer han hem från jobbet och sätter sig vid tv? Vem fixar middagen? Du skriver att du slarvar. Glömmer saker. Mitt svar är "-vem gör inte det". Skulle jag få ett barn idag, skulle jag inte veta vad jag skulle göra. Som tur är har jag fem månader på mig att komma underfun med det.
Du säger att de två yngsta (hur gamla är dom?) inte plocka upp efter sig, och att dom tar efter dig. Där spelar det väll egentligen ingen roll hur slarvig du är så länge du säger åt dom vad dom ska göra. (Här kan jag har fel, notera första stycket.) Det här med att att barn inte gör som man säger utan som man gör vill jag ta med en nypa salt. I all fall till en vis gräns. Sen är du väll inte sämre än att du kan ändra dig. Tänk två gånger. Har jag gjort allt nu?

Att du sen nöjer dig med dina barns betyg är inget fel i sig. Det är något du och din man måste prata om. Givetvis är bra betyg något att sträva efter och om det är viktigt för din man kanske du ska stå bredvid honom. Sen ska man givetvis inte piska barnen till MVGn.

Får en känsla av att allt detta bottnar i en brist på dialog. Ni har glömt bort hur man pratar med varandra. Du måste även säga vad du tänker innan det svämmar över.

Det sista du skriver verkar vara något som din man har tutat i dig. Vad är det för tankar? Självklart mår dina barn bättre av att växa upp med en mamma. Du har dina tillkortakommanden. Som alla andra. Men att dina barn skulle må dåligt över det har jag svårt att tro. Dock måste jag be dig att tycka synd om dig själv. Det lät på din text som att det inte rörde sig om någon misshandel. Så varför inte bara ta dig i kragen och berätta för honom vad du vill säga?

Detta blev en lång tråd, men vadjag vill få ut av det är att ni måste börja föra en dialog. Att vänta tills det rinner över ingen lösning, vilket jag tror du redan känner till.

vad gör jag för fel??

INNEHÅLL