Det här verkar ju vara ett fenomen precis som med svärmorsor. Gränslösa kvinnor som förpestar omgivningen. Min fråga är precis som med svärmorsor. Varför låter ni dom hållas? Antingen är det en mors lilla Olle som inte vågar stå på sig mot lilla mamma eller så är det en toffel som inte vågar säga nej till sitt häxex.. Varför står ni ut?
Min man säger definitivt nej. Det stoppar ju knappast henne från att prata illa om honom och oss, sätta oss i dålig dager genom att lova dottern saker på vår tid - vilket gör att det är vi som blir elaka just när vi säger nej.
Hur tänker du att sådant gör mannen till toffel?
Sen kan man också som bonusmamma fråga sig själv hur mycket man själv bidragit till konflikten och "galenskapen". Det är sällan ens fel att två bråkar, även om en del bonusmammor härinne gärna vill gånger till det.
Min man ställer aldrig upp på sitt ex längre. Han fick aldrig något tillbaka och hon är endast kapabel till att vara trevlig när hon vill att min man ska ställa upp med något.
Min man frågade hennes syrra om hon kunde vara barnvakt en gång, han har fortfarande kontakt med vissa i hennes släkt, hon sa först ja men sen ångrade hon sig för att exet skulle bli skitsur om hon ställde upp!
Säger han nej så får han ett spydigt "tack" eller "schysst du är då" sen är det inte mer med det, jag menar vad ska hon göra?
Tycker iofs att att hon borde ha lärt sig vid det här laget att inte ens fråga, hon borde veta svaret. Om hon ändå känner för att fråga så ska hon såklart acceptera när svaret blir nej.
Ger man henne lillfingret så tar hon hela armen! Bäst att hålla henne kort.
Handlar det om barnet så är det en annan femma.
Jag biter ihop om det mesta som jag irriterar mig på hos henne. För skulle vi bråka så beklagar hon sig för bonus och då blir han lidande! Men gör hon något som gör att bonus blir lidande så säger jag ifrån. Eller ja, jag skäller på maken som sedan ringer till biomamman:)
Här handlar det om att min man inte vill ta konflikten med mamman. Eller ja, det gör han, men inte förrän han måste. Hans val, så länge jag hålls utanför och inte påverkas, tex genom att hans humör blir sämre.
Mycket handlar om mammans bristande impulskontroll. (Hon har ADHD) Det har blivit mycket bättre sedan hon började ta medicin. Tiden har väl också spelat in, hon hade svårt att släppa pappan, inte kärleksmässigt (tror jag) men mer att hon ville ha hjälp mad allt och lite till i tid och otid och han orkade då inte säga nej. Hon blev arg när han flyttade till mig för då blev det för långt avstånd att komma över för att hon skulle kunna duscha, gå till tvättstugan osv.
Innan hon visste att vi var ihop så ville hon ha honom tillbaka, vilket jag vet för att hon sa det till mig. Jag erbjöd henne ett samtal när hon fick veta om oss eftersom hon var skitarg. Hon var faktiskt mogen nog att tacka ja till det OCH mogen nog att säga att det var bra, för hon hade aldrig erbjudit det. Det var då hon sa det, att hon trott att det skulle bli de igen, att han skulle sakna dem och komma efter när hon flyttat.
Hur som haver, mamman har säkerligen en massa goda egenskaper, hon jobbar dock emellanåt hårt på att bevisa motsatsen 
Det handlar även om att mamman vill att pappan ska vara lika intresserad av barnet som hon är, men när vi inte har barnet så är han inte särskilt intresserad av att få ett telefonsamtal om att barnet har fått ett blåmärke på knät idag och så ska det diskuteras länge och väl, hur ledsen han blev när han slog sig osv. Min man känner att det inte är av intresse på det viset. Barnet brukar själv visa ev sår och blåmärken när han kommer och tala om vad han gjort.
När han inte visar det intresse hon tycker att han borde visa blir hon arg.
Hon är också ganska girig, vill ha pengar till allt möjligt, utöver det vi betalar. Försöker med olika saker, tex påstår att vi ska betala vår del av fritidsplatsen vilket vi inte ska eftersom vårt behov bara är fredagar, men eftersom hon också har behov av fritidsplats så är det hon som ska betala.
Men som sagt, mycket bättre sedan hon började med medicin, nu ringer hon mest när det är umgänge eller när hon ska skicka papper som han ska skriva under.
Dock brukar hon passa på att pika pappan, gärna påpeka saker som hon anser att han brister i osv, det gör ju inte direkt att han vill prata med henne, men det är hans sak att säga ifrån.
Ja om en människa verkligen ÄR gränslös så finns det ju faktiskt inte så mkt man kan göra...De kommer ju fortsätta bete sig så oavsett vad man gör.
Min sambo gör sitt yttersta för att hålla fasaden uppe inför barnen, men det hjälper ju föga när kärringen är en idiot. Jag har ALDRIG varit med om att hon bara har betett sig som en normal artig, eller åtminstone icke otrevlig människa.
Inte en gång på över 2 år.
Och nej man orkar inte. Det är sjukt påfrestande när människan hela tiden hittar på nya saker att försöka förstöra mellan barn och pappa eller bara bete sig som en psykopat mot pappan.
Det senaste är att eftersom hon inte får ringa varje dag (det hat varit ett problem från början för övrigt) så blir hon en grinig barnunge och hör inte ens av sig om viktiga saker eftersom "jag inte får ringa dig". Jag skulle ju tycka att en frisk vuxen människa borde kunna förstå skillnaden mellan 'viktigt ' och 'varje dag', men ack så fel jag har I den frågan. :)
Biomamman gör ingenting speciellt som förpestar just mitt liv. Hon och pappan kan ändå samarbeta någorlunda.
Tyvärr så ligger dem i en tvist för att mamman inte vill att pappan ska ha barnen mer än varannan helg. Hon vill flytta med sin nya pojkvän och starta ett nytt liv. Hon säger att min sambo inte ser till barnens bästa men har inga argument som stärker det. Det känns väldigt tråkigt och gör mig väldigt ledsen. För han är en fantastisk pappa till sina barn och en fantastisk bonuspappa till mina.
Biomamman gör ingenting speciellt som förpestar just mitt liv. Hon och pappan kan ändå samarbeta någorlunda.
Tyvärr så ligger dem i en tvist för att mamman inte vill att pappan ska ha barnen mer än varannan helg. Hon vill flytta med sin nya pojkvän och starta ett nytt liv. Hon säger att min sambo inte ser till barnens bästa men har inga argument som stärker det. Det känns väldigt tråkigt och gör mig väldigt ledsen. För han är en fantastisk pappa till sina barn och en fantastisk bonuspappa till mina.
