Jag känner igen mig så väl i det du skriver. Jag blev gravid på tredje återförandet med IVF. Jag blödde däremot. Inte mycket, men det kom lite varje dag. Jag var sjuk av oro, och när det var dags för VUL var jag helt slut. Det konstaterades att det tyvärr var missfall, och jag blev förstås jätteledsen.
Efteråt, när kaoset i hjärtat och huvudet lagt sig lite, hann jag komma fram till en del. Jag hade aldrig plussat tidigare, det här var första plusset på nästan tre års försök, och jag slösade bort det. Jag hade inte önskat mig något så mycket som att få vara gravid, dagarna från plusset till VUL kunde vara enda gången jag skulle få vara det och jag hade slösat bort tiden på att vara orolig. Det värsta var att oron inte ens hjälpte mig. Man vill ju linda in sitt skadade hjärta i bomull och bubbelplast och tror att oron är den bomullen och bubbelplasten, men det är den inte. Man blir aldrig förberedd på att det går åt pipsvängen. Man kan inte undvika att bli ledsen.
Återförandet efter gick bättre. Jag blödde dock innan TD så jag visste helt säkert att det gått åt helvete. För att ta slut på eländet tog jag ett test dagen innan TD, mitt på dagen utan att ha hållit mig. Jag hann inte ens ta upp stickan och gå ut till min väntande make innan plusset var starkt och tydligt. Jag var skeptisk till att jag verkligen hade sån tur att jag kunde vara gravid trots blödning men mindes det jag kommit fram till gången innan. Jag försökte verkligen att inte oroa mig, åtminstone inte 100% av tiden och att njuta lite av att ha ett liv i magen. På VUL var livmodern dock inte tom, utan där fanns en liten böna med pickande hjärta. Hon är snart 4 månader gammal nu och sover i sjalen medan jag skriver detta.
Saken är den att vi som behöver göra IVF är vana vid att misslyckas. Det sitter nästan i ryggmärgen att allt går åt fanders. Om det är något vi är vana vid och kan är det att hantera motgång och sorg. Du behöver inte träna mer på det mer. Du kan redan hantera sorg, så du behöver inte öva mer nu. Det du däremot faktiskt behöver öva dig på är att tänka positivt.
Vad jag än bestämt mig för så oroade jag mig självklart, och oron tog inte slut. Jag var orolig genom hela graviditeten, och hela tiden satte jag upp mål för när jag skulle sluta. "Jag slutar oroa mig när jag sett om det är missfall eller inte på VUL.". "Jag slutar oroa mig när jag passerat v. 12". "Jag slutar oroa mig när jag sett på UL att bebis överlevt v. 12". "Jag slutar oroa mig när jag sett att allt ser bra ut på RUL". "Jag slutar oroa mig när jag passerat v. 21 och de kan rädda bebisen". "Jag slutar oroa mig när jag kan känna bebisen flera gånger om dagen". Guess what - jag slutade aldrig att oroa mig. Plötsligt en dag var jag i v. 35 och hade knappt hunnit bearbeta faktum - att jag skulle bli mamma om ungefär en månad. Visst hade vi handlat grejer och lite sånt, men jag hade inte hunnit förbereda mig psykiskt. Det var en chock kan jag lova ;)
Vad jag försöker skriva i en alldeles för lång text: Jag förstår din oro. Jag förstår att oron är svår att släppa, men jag råder dig att åtminstone öva. Du har inget att förlora på att hoppas och glädjas men allt att förlora på att sörja i förtid. Det är mycket större chans att allt går toppen än motsatsen. Det är betydligt vanligare att det blir bebis efter plus än tvärtom.
Stort grattis - du väntar barn :D Lycka till!!
